Att ha drabbats av Inez-sjukan

Imorse tårades mina ögon när jag vände mig om i sängen. För bredvid mig låg en perfekt liten varelse ihopkurad. Hon låg där som en liten boll, putade med läpparna så där hiskeligt gulligt som hon gör när hon sover och andades med tunga och lätta andetag om vartannat. Mina ögon tårades för att hon är så vacker och för att jag älskar henne med vartenda fiber av min kropp. Hon är det finaste beviset på min och Magnus kärlek och det är jag innerligt tacksam över. Jag klappade henne försiktigt över ryggen och hon gjorde det där lätet hon gör när hon får gos. Hennes pappa påstår att hon har fått det från mig.

Den 29 september kom hon. Inez Astrid Christina Tjernqvist. Ja, så fick hon heta. Den envisa ninjabebisen som stretade emot in i sista sekund, som att hon ville visa att det faktiskt är hon som kommer diktera hela vår existens för resten av våra liv. Efter många långa timmars smärta så kom hon ut samtidigt som P4 Västerbotten i bakgrunden vittnade om att jag just förlöst en äkta västerbottning. Tårarna föll från mina, Magnus och min mammas kinder när Inez tog sina första andetag, särskilt eftersom hon väntade ett tag med att göra det. Återigen ett bevis på att det bara är hon som sätter agendan. Min västerbottniska, norrländska, envisa flicka som förstorade mitt hjärta gånger tusenmiljarder sekunden jag såg henne för första gången och som då fick mig att inse att med henne och hennes potentiella syskon kommer livet aldrig någonsin kännas meningslöst igen.

Jag njuter så mycket av henne. Av hennes närvaro, av hennes närhet, av hennes oskuldsfullhet och av hennes nyfikenhet. Mest njuter jag av att hon är här och att jag kommer att finnas vid hennes sida så länge jag lever. Samtidigt är jag är rädd för vad mina svagheter ska göra med henne och jag hoppas innerligt att jag kommer att kunna skona henne så länge som möjligt från alla skadliga normer. Så att Inez kan få vara Inez, på just hennes vis.

Gillar

Kommentarer