Att berätta om min förlossning, del 3

Vart var vi någonstans? Jo, just det. Jag har vid det här laget förflyttat mig till ett förlossningsrum, fått på mig landstingsskjortan, har fortfarande något fruktansvärt ont och barnmorskorna har haft skiftbyte. Tidsmässigt hade jag vid det här laget hållit på länge, men det är mycket förlossning kvar. Trust me. På bilden ovan ser jag oförskämt pigg ut kan jag tycka och det är väl ungefär den enda stunden jag hade ett uns av energi. Om ni tittar noggrant så är klockan strax efter midnatt och snart kommer en förklaring till varför jag är så "pigg".

Vid tio på kvällen var jag nämligen så matt att jag knappt visste vad jag själv hette – så jag bad om att få epidural. Om någon hade sagt vid det här tillfället: "Nä, Moa. Det är för sent" då hade jag inte vetat vart jag skulle ta vägen. Inte nog med att smärtan intensifierades för varje minut, jag hade ingen som helst energi kvar att hantera smärtan och förstod inte hur jag skulle orka något mer alls. Jag låg och önskade efter smärtlindring, för den där lustgasen den dånade mest och hade inte så kolossalt stor verkan direkt.

Strax före elva fick jag epidural, det var nämligen ingen som vägrade det. Eftersom jag är spruträdd trodde jag att detta skulle vara det jobbigaste på förlossningen, men jag minns bara att narkosläkaren sa att jag skulle sitta still och säga till när jag inte hade någon värk. Jag var så borta att om det gjorde ont kommer jag inte ihåg det. När EDA:n började verka, ja då är bilden i början på inlägget taget. Första gången jag kunde röra mig (relativt) obehindrat. Vattnet gick även här någonstans. Inte ett dugg dramatiskt och precis som jag förväntat mig att det skulle kännas. Jag orkade vid det här laget skriva till några vänner jag inte hade hunnit med tidigare under dagen. Och äta en piggelin. Den enda energin jag sedan födde ut Inez på. Ändå imponerande.

Efter någon timme slutade epiduralen ha samma verkan. Den satte sig även lite snett, så det kanske bara var en halvtimme jag verkligen kunde slappna av. Jag hann stå och gunga lite ändå, men inte direkt optimalt för att påskynda att hon skulle komma ut. 

Vid tre då kändes det som att det var dags för bebis ändå. Minns inte om det var min idé eller barnmorskans. Jag började krysta, men det hände absolut ingenting. Smärtan tilltog ordentligt, men Inez var ändå inte helt redo att komma ut. Strax före fem var jag beordrad att sätta igång igen. Om jag tidigare hade förlorat kontrollen var jag bortom all räddning här. Jag visste inte vad jag hette, vart jag befann mig eller vad jag höll på med. Typ. Helt lost i en labyrint av smärta som var helt omöjligt att hitta ut ur. Jag krystade, eller försökte... Bebis huvud syntes. Så fort jag släppte åkte hon tillbaka. 

Värkarna började stanna av, så trots mina protester fick jag värkstimulerande dropp. Jag förstod att om hon inte kom snart skulle jag svimma. Eller kollapsa. Barnmorskan försökte få mig i olika ställningar för att Inez lättare skulle komma ner och ut, men jag var så slut att det enda som funkade var den klassiska gynpositionen. Inte direkt gynnsam för någon. Men jag pallade inget annat.

Vid sex på morgonen, 27 timmar efter att jag vaknat av värkar och över en timmes krystande som inte kändes som att det hade någon verkan, då fick den fantastiska barnmorskan mig att hitta någon slags energi gömd långt inne i mig. Jag vet inte vad det var, men det var någonting hon sa som fick mig att tända till och kicka igång min vinnarskalle. Det var nära nu och ut skulle hon. 

06:16 föddes Inez, världens bästa Inez, och all smärta var som bortblåst. Nu fanns bara lycka och den största kärleken jag någonsin upplevt.

Gillar

Kommentarer

latli
latli,
Tycker det är så kul och intressant att läsa om andras förlossningar! 😊
nouw.com/latli
TheBjurnerShow
TheBjurnerShow,
Visst är det? Varje förlossning är verkligen unik och det är så spännande att höra om andras upplevelser ☺️
nouw.com/thebjurnershow