Att berätta om min förlossning, del 2

Vi åkte in. Igen. Två timmar efter att vi blivit hemskickade. Nytt undersökningsrum, ny CTG-kurva, ny undersökning. Jag öppnat mig till tre centimeter. Minns att jag blev besviken, men nu så här i efterhand med lite distans till det hela kan jag ju konstatera att det inte alls var så dåligt. Barnmorskan tyckte att vi skulle åka hem för att fortsätta latensfasen där, i lugn och ro, men jag började gråta ännu mer när hon tyckte att jag kunde klara det själv. Jag var så slut. Jag var så trött. Jag orkade knappt stå upp, jag orkade knappt kontrollera andningen under värkarna och så tyckte hon att jag skulle åka hem? Jag ville ha smärtlindring. Jag ville ha hjälp. Nu. Inte sen. Stormarna och virvelvindarna av okontroll inuti min kropp växte sig bara starkare och det kändes som att jag var en treåring med väldigt hög feber. Barnmorskan förstod nog på min panik, att det inte var någon idé att skicka hem mig, men hon sa att det inte fanns någon plats för mig. Hon skulle se vad hon kunde göra. Jag låg kvar på britsen, försökte dricka lite vatten medan tårarna rann ner för kinderna och gav en skymt av det stora kaoset som befann sig på insidan. 

Efter en halvtimme kom hon tillbaka och sa att hon ordnat så jag kunde bada och sa att jag skulle få en morfinspruta. Vi vankade till rummet, förbi mig i korridoren gick andra gravida kvinnor och alla kände så hurtiga och glada. Jag ville sova. Jag såg förmodligen ut som den mest miserabla personen i världshistorien. Kroppen var tung, huvudet var tungt och värkarna var så jävla omysiga. 

Väl i rummet, som var nedsläckt med tända ljus och avslappningsmusik, fick jag en morfinspruta i rumpan och sen hoppade jag ner i badet. Jag frågade mamma om jag skulle vara naken varpå hon skrattade lite åt mig och sa att ja, om du inte har med dig några badkläder. Jag som inte orkade prata särskilt mycket tog av mig kläderna och hoppade ner i vattnet. Nu var klockan 16-någonting. Jag la mig ner och upplevde direkt att jag kunde slappna av mellan värkarna, det var så skönt. Mamma petade i mig nyponsoppa, men den fick inte stanna kvar så länge. Jag började kräkas, men jag är osäker på om det var på grund av morfinsprutan eller smärtan. Efter en stund satte jag mig upp, vilket gjorde att jag kunde vagga fram och tillbaka under värken - vilket kändes skönt att kunna ”göra” något när jag tog värken. I det mörka rummet satt jag ett tag. Magnus fick starta om avslappningsskivan några gånger. Om jag inte minns fel kom jag till ett rum först vid 19, så lite mer än två timmar spenderade jag i badkaret. Och ja, jag skulle absolut kunna tänka mig att föda i vatten men det fanns det inte möjlighet till där jag födde. Jag är lite besviken över detta, särskilt med tanke på hur mycket lättare det gick för mig att hantera värkarna i vatten. 

När jag kom in i förlossningsrummet fick jag testa lustgas. Det var precis som jag har fått berättat för mig, att det var som att vara full. Inte särskilt spännande, när man ligger och ska föda barn, enligt mig. Dessutom upplevde jag inte heller att den var speciellt effektiv när det kom att ta bort smärtan som vid det här laget inte var att leka med. Men jag testade, för jag var ändå så pass medveten att jag inte bara kunde slänga bort den med en gång utan att faktiskt ge det en chans. Jag räknade till tio i masken och la bort den. Det var så jag lärt mig att man skulle göra, andas in gas tills värken var på sin topp för att sedan ”njuta” av ruset när värken var på väg bort. Njuta... Ja, det gjorde jag verkligen. Inte.  Jag höll på så i någon timme tills jag insåg att det inte var min grej. Jag satt även på en pilatesboll och hängde över sängen, både med och utan lustgasen. 

Vid nio på kvällen var det skiftbyte för barnmorskorna och inkom Pernilla. Den barnmorskan som jag önskat skulle förlösa mig. Magnus berättade att jag lyfte på huvudet och gjorde ett försök till att le när jag hörde att det var Pernilla som kom in i rummet. Vid det här laget var jag kapitaltrött. Det fanns inte ett uns av energi kvar i mig. Om jag minns rätt hade jag kräkts någon till efter att vi kom in till förlossningsrummet. Pernilla  undersökte mig och sa att vi skulle få ut bebisen innan hennes skift slutade vid sju, nästa morgon. Jo tjena, tänkte jag. Den här bebisen ska ju ut strax? 

Nästkommande timmar slet och drog jag i mamma och Magnus. Om vart annat. Jag låg mot sängen och hade någons armar som motstånd när det kom en värk. Mamma sjöng för mig, Magnus gav mig pussar och kramar för att jag skulle orka lite till. Att sitta eller ligga ner var det enda jag orkade. Att gå runt eller på annat sätt hjälpa förloppet att fortskrida var det inte tal om. 

Nej, det tar visst inte slut här heller... Fortsättning i del 3!

Gillar

Kommentarer