Att berätta om min förlossning, del 1

Jag vet inte om jag någonsin kommer att våga vara så här öppen med mitt liv någonsin igen. Jag tänkte berätta om min förlossning. Det är egentligen extremt privat och kanske märkligt att dela med sig av, men jag vill ha den här berättelsen kvar. Ju längre tid det går från förlossningen desto suddigare blir det. Här får det stanna kvar och kan inte försvinna från en kraschad hårddisk och då får jag ta att ni kan läsa. Varsågoda.

Inez var beräknad till den 21 september. Dagarna som följde höll jag på att bli komplett tokig. Jag grät och skrek om vartannat, satt på golvet och betedde mig som en treåring som inte fick det lördagsgodis hen vill ha. Väldigt charmigt beteende, måste jag erkänna. Jag åt alldeles för lite, drack lite och hade definitivt inte lust att varken göra något alls eller vänta längre på att bebisen skulle komma ut. Jag höll på att tappa det så fullständigt att mamma hade beställt en flygbiljett och tänkte komma upp till Umeå från Norrtälje och ta hand om mig. Ge mig massage, laga mat och allmänt vara min mamma, så där som man behöver ibland. Det var kämpigt för henne, att vara så långt bort från mig och det som skulle komma att bli händelsernas centrum.

Klockan 02:53 den 28 september vaknade jag av en värk. Varför jag minns det exakta klockslaget har jag ingen aning om, men vissa saker hakar man onekligen upp sig på en dag som denna. Eftersom fröken fräken hade lurat oss tio dagar innan om att det var dags att komma ut (läs: jag hade värkar i en hel dag men sen sa det bara STOPP och inget mer hände), så vågade jag knappt tro att det var värkar jag kände. Medan jag låg kvar i sängen och försökte få mig själv att sluta hoppas på en till värk klockade jag dem. Vid fyra på morgonen vågade puffa lite på Magnus och berätta att jag hade värkar.

”Magnus, jag har värkar” sa jag från mitt hörn av sängen.
Magnus, som är väldigt svårväckt överlag, grymtade:
”Vem har värkar?”

Lättirriterad som jag var röt jag ”TOMTEN!” tillbaka. Här kanske man skulle kunna förvänta sig antingen ett skratt från Magnus eller någon annan rimlig reaktion på mitt svar eller det faktum att hans dotter förmodligen var på gång, men det var tyst. Efter någon minut reste han sig ändå, sa ingenting. Han gick runt i lägenheten. Till saken hör att det denna natt skulle uppstå ett särskilt fenomen - en supermåne och blodmåne och allt vet vad. Månen skulle vara superstor och i ett särskilt läge, som infann sig mellan fyra och fem på morgonen, skulle den även kunna bli blodröd. Makalöst för den som kunde se. Vi bodde tydligen på helt fel sida av stan för att få en vy av denna måne, åtminstone utan att gå utanför dörren, så efter att Magnus kikat i varje fönster kom han tillbaka till sängen och frågade: ”får jag sova nu?”

Vid sex på morgonen ringde jag mamma. Värkarna hade fortfarande inte stannat av, vilket var min stora farhåga, särskilt när jag ringde mamma för att skynda på att hon kom hit. Flygbiljetten hon hade köpt tidigare var så klart till senare den kvällen, vilket innebar att hon helt enkelt fick köpa en ny nu när Inez helt plötsligt tänkte göra entré. Hon har fortfarande inte sagt vad den kostade.

Värkarna fortsatte att vara regelbundna och redan från början upplevde jag att de gjorde ont. Jag gick och badade en stund. Där upplevde jag någon slags smärtlindring och hoppades att värkarna skulle göra någon nytta. Sedan la jag mig i soffan och försökte få mig mat, samtidigt som jag och Magnus kollade på dokumentären om Hammarbys resa tillbaka till allsvenskan som jag gav till Magnus i julklapp förra året. Jag fick nämligen för mig att det var det jag ville titta på. Rimligt, för en fotbollstokig kvinna som jag. Vid tio någon gång hade jag två, tre värkar per tio minuter som höll i sig runt en minut och därför ringde vi förlossningen. De tyckte vi kunde komma in för undersökning om vi ville, jag hade här alltså haft regelbundna värkar i typ sju timmar. Jag var kontrollerbar trots allt, åtminstone ett tag till.

Vid elva kom vi till förlossningen, fick komma in i ett undersökningsrum och blev uppkopplad på CTG. De kollade värkarna och bebisens hjärtljud. Värkarna intensifierades inte, men de var inte tillräckligt ofta för att någon personal skulle tänka sig att det var dags för bebis snart. Jag blev även undersökt, där var domen att jag var lika öppen (1,5 cm om jag minns rätt) som sist vi var inne och halva tappen borta. Det innebar att på de sju timmar jag haft värkar hade det inte hänt något alls. Jag blev så besviken. Vi fick åka hem med ett par citodon och blev tillsagda att komma tillbaka om det blev värre. Plötsligt dyker mamma fram bakom skynket som hängde för dörren. Hon hade blivit upphämtad av Magnus pappa. Det var så oerhört skönt att se henne där. Hon skulle inte missa ninjans ankomst.

Redan när vi gick till bilen började värkarna komma väldigt tätt. Det kändes nästan inte som jag fick någon paus. Värken började, toppen kom, den började släppa och sedan började allt om. Det tog evigheters evighet för mig att gå till bilen, kroppen orkade inte riktigt med. Den ytterst korta vägen hem kändes som flera timmar eftersom värkarna bara intensifierades. När jag kom hem la jag mig direkt i sängen, kurade ihop mig till en boll och tänkte ”hur i helskotta ska jag klara det här om det gör så här ont redan nu?” Mamma försökte få i mig lite blåbärssoppa och citodon.

Här redan började jag må illa, även om inget kom upp. En timme efter att vi kom hem så började jag få riktigt ont. Inuti min kropp var det kaos, det kändes som om det var storm och virvelvindar och tornados. Just där och då trodde jag det syntes på utsidan, men i efterhand har jag fått det berättat för mig att jag trots allt var ganska lugn. Vilket jag inte alls får ihop, med tanke på hur det stormade av smärta på insidan, så pass kraftigt att jag trodde att jag skulle tappa förståndet. I min säng, ihopkurad som en boll, med värkar som bara avlöste varandra växte panikkänslorna som kom med smärtan. Hur ska jag klara det här? Hur ska jag orka? Hur ska jag få ur mig bebisen? Jag grät och mamma och Magnus tyckte väl att det var halvkul att se mig ha så pass ont som jag hade. Magnus ringde förlossningen, de ville prata med mig men jag grät mest mellan frågorna jag knappt kunde svara på. Barnmorskan var, som jag minns det, inte jättepigg på att vi skulle komma in men sa till slut att det kanske vore bra med tanke på hur pass påverkad jag verkade vara.

Fortsättning följer i nästa del, annars blir det helt orimligt långt...

Gillar

Kommentarer