Att berätta om det där sjalandet

Jag ska försöka ge en inblick i mitt sjalande. För mig är det en väldigt stor del av vardagen, mer förut än när jag var föräldraledig förstås, men också en del i mitt föräldraskap. Med det sagt måste man inte vara en sådan mamma som jag är, en mamma med ett angreppssätt på nära föräldraskap, för att det är förträffligt med sjal. Jag tänkte försöka stolpa upp lite anledningar till varför jag anser att sjalandet är fantastiskt, för både förälder och barn.

Jag har nämligen fått frågan då och då, eftersom det inte är så vanligt att man går och bär runt på en ettåring, varför jag just bär och varför jag sjalar. Det tycker jag förstås är tråkigt, att det inte hör till vanligheterna och således uppmärksammas på grund av det, men det var inte det jag skulle raljera om för tillfället. I bland är det som att trycka på en knapp när man frågar mig saker, jag är en nörd av rang när jag väl får upp farten så att säga. Så även med sjalandet. Då är det skönt att hjärnan får stopp ibland och svarar det enkla svaret: FÖR DET ÄR SÅ MYSIGT (jag hoppar inombords av lycka bara jag tänker på sjalandet, men får ändå inte ur mig några bättre argument).

SÅ. VI börjar med det enklaste.

Närhet.
Jag läser ofta om närhetstörstande bebisar, eller närhetskrävande barn. Jag är en person som mår väldigt bra av närhet (vem gör inte det?!?!?), har alltid fått väldigt mycket närhet och för vissa personer kräver (?) jag säkert mycket av samma vara. Så när jag läser om det här är det så främmande för mig? Törstande och krävande är ju negativa ord för mig. Bebisar som har legat i en mörk och varm mage i nio månader kommer ut till en kall verklighet, det är en självklarhet, och inte så svårt att räkna ut, för mig att barnet kommer att söka trygghet hud mot hud, nära hjärtslagen som har ackompanjerat dygnets alla timmar för det lilla livet. Det var inget påfrestande eller ett problem, för mig, att min bebis ville ligga på mitt bröst och sova. Och vaknade när jag lägger ner henne. För vissa är det ett problem och då är sjalen en perfekt lösning, en lösning där man slipper vara parkerad i soffan, bebisen får höra mammas hjärtslag och känna hennes andetag och mamman kan pula på med vad hon vill.

Fysiska aspekter.
Kängurumetoden är ett etablerat begrepp som används inom neonatalvården, det vill säga den vård som bedrivs för barn som föds för tidigt. Man vill ha barnet på sig, näranära och gärna hud mot hud. Detta för att främja barnets utveckling och för att kunna återskapa barnets miljö från magen så gott det går. Varför? Jo, för att prematura barn har svårt att reglera sin kroppstemperatur. Då hjälper förälderns hud och kroppsvärme till att hjälpa barnet att vara alldeles lagom varm. Dessutom så minskar risken för plötslig spädbarnsdöd genom att bebisen är nära och pulsen håller sig fin och saturationen på bra nivåer. Detta gäller förstås för större bebisar, eller färdigutvecklade bebisar också för den delen. Det är det allra bästa för bebisen helt enkelt. Dessutom är det superbra för bebisens höfter att använda sig av den ergonomiska ställningen som uppstår och det är nackträning för bebisen, vilket är superbra för de bebisarna som inte gillar att ligga på mage. Dessutom ska det ha positiv effekt på bebisens tarmar och studier har visat att bebisar generellt har mindre ont i magen när de ofta bärs i sjal.

Enkelhet i vardagen.
Jag snuddade lite vid detta ovan, men sjalen är verkligen en vardagsräddare av rang. Eftersom jag bara har ett barn har jag inte behövt använda den särskilt mycket mer än i sövningssitutioner, mys eller promenader – förrän nu egentligen. Innan har Inez varit nöjd på golvet med sina leksaker om jag lagat mat, men nu när jag jobbar är det tydligt att hon behöver mina kramar och maten behöver ändå lagas. Så upp med ungen på ryggen! Kramarna får jag gratis. Dessutom tror jag att det kommer att vara nyckeln till att inte gå sönder som mamma om vår familj skulle utökas med flera barn. Sjalen skulle kunna ge mig chans att antingen bära båda barnen eller bära den nya bebisen och ändå kunna fokusera på att leka med Inez.

Sjalvärlden är en djungel, ja. Sjalvärlden innehåller massa nördar och insnöade människor, ja. Min största bonus med sjalandet, förutom att mysa med Inez, är att jag fått vänner som jag tror att jag med lite tur och relationsunderhåll kan ha för livet. Nördar som hjälper varandra genom djungeln. Det är så himla fint.

Och om du som läser känner dig det minsta nyfiken på vad sjalandet innebär får du fråga hur många frågor du vill. Jag svarar efter bästa förmåga!

Gillar

Kommentarer