Att äntligen ha riktig vår

Träden håller på att blomma och gräsmattorna börjar bli gröna. När det inte blåser i den här kuststaden är det ruskigt skönt. En dag (!!!) i maj har dessutom varit så varm så det var läge för långkjol och bara ben. Direkt kommer den intressanta frågeställningen – hur klär jag mitt barn? Solkräm är ju inte direkt att rekommendera för ömtålig bebishud och kläder är det bästa solskyddet. Samtidigt som man vill inte bylsa på dem alldeles för mycket när det är över tjugo grader varmt ute.

När det går mot sommartider är det dags att spendera all ledig tid i Magnus föräldrars stuga. Inez fick för första gången uppleva den ljuva havsluften tidigare i veckan. Jag jobbade kväll och vi kunde således hitta på lite bus på dagarna. När det då är fint väder är det alldeles perfekt att åka och njuta lite vid stugan och drömma om att det snart är dags att grilla, doppa tårna i havet och njuta av solen som aldrig tycks vilja gå ner. Däremot håller den på att renoveras och är för tillfället obebolig, MEN den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Som man ju brukar säga. Och havet är lika underbart oavsett årstid. Inte att bada i, men att lyssna på.

Det roligaste med Inez just nu är utan tvekan det faktum att hon gått och kärat ner sig i träd. OJ vad hon älskar träd. Vi brukar känna på dem och prata med dem och framför allt studera dem. Det går nästan inte att söva henne utomhus just nu (i typ vagn eller bärsjal) för träden är så hänförande vackra att det inte går att koncentrera sig på något annat än att se hur de vajar harmoniskt i vinden. I kväll gick vi på promenad och hon satt och sa "Oh OH oh" i vagnen och tittade hänfört på alla björkar som håller på med lövsprickning. Om det inte hade varit för hennes stora rädsla för blommor (ja, tydligen är de jätteläskiga) att jag tippat på att hon skulle bli trädgårdsmästare. 

I övrigt tror hon att hon kan gå själv. Galna unge. Hon har absolut inget som helst sinne för vad som är farligt för henne. Hon ställer sig upp mot möbler eller det mest stabila (eller instabila för den delen) i närheten om hon ledsnat på att sitta på golvet. Drar sig upp och sen ba TAR STEG. Det går ju åt pipsvängen ibland, som ni förstår. Hon har blåmärken lite här och var, typ på armbågen och benen. Hon är ju alldeles för liten för att hålla på med sådant. Egentligen. Men det går inte att stoppa henne. Skvatt omöjligt. En vilja av stål har den där unga damen. Så det är väl bara att låta henne fortsätta prova. Och öva. Och slå sig.

Och så tuffar livet på, som man brukar säga. 

Gillar

Kommentarer