Jag har förvirrat mig i tiden. Igen. Det är som att tiden är som den lenaste av sand, jag försöker greppa den, men den glider bara mellan mina fingrar. Omöjlig att fånga, omöjlig att inte bara se swisha förbi. På samma sätt är mina ambitioner om mina dagar i brutal obalans när det kommer till min energinivå, vilket också gör att tiden känns om än ännu svårare att bemästra. Nyss tyckte jag att jag såg den ljusblåa himlen utanför sjukhusfönstret med en liten nykläckt Nike på mitt bröst, men vintern har redan tagit ett vansinnigt hårt grepp om oss. Utanför viner starka januarivindar och skapar en känsla av att aldrig någonsin vilja gå ut någonsin igen.

Nike är fem månader. Inez har blivit två år och några månader. När Inez var lika stort som Nike är nu började jag att jobba. Stunder jag påminns om detta grips jag av stor panik. Hur kunde jag lämna en sån liten bebis? Inte för att hennes pappa inte var kapabel till att vara med henne, tvärtom. Men jag var inte klar med att vara ledig och total insupen i hennes närvaro. Hade någon gett mig en chans att gå tillbaka i tiden hade jag försökt förhandla mig till mer tid med henne. Därför känns det oerhört tryggt att ha ett jobb att falla tillbaka på denna gång, det är ingenting jag behöver jaga.

Jag ska försöka fånga tiden bättre nu. Jag ska försöka tillåta mig själv att skriva, läsa och höra ord. För att min hjärna ska tillfredsställas och för att jag ska kunna greppa min tillvaro bättre. Att vara kreativt belåten minskar åtminstone den inre stressen som har lätt att få fäste i min kropp.