Svensk förlossningsvård har hjälpt mig att få revansch – på svensk förlossningsvård.

För tolv dagar sedan upplevde jag en förlossning jag inte trodde var möjlig varken fysiskt, psykiskt eller resursmässigt hos dagens kvinnovård. Hade någon sagt till mig för två veckor sedan att jag skulle orka gå och hämta mitt eget kvällsfika tolv timmar efter förlossningen hade jag skrattat inombords och inte trott på det en sekund. Efter min förra förlossning för två år sedan var jag inte människa förrän två veckor efter att mitt barn fötts, jag hade för ont för att gå och jag knaprade smärtstillande dag ut och dag in i veckor. Det var min bild av tiden efter förlossningen, att varje steg skulle vara så smärtsamt och ta sådan tid att utföra, att ingen sittställning skulle vara bekväm och att jag skulle behöva hjälp med det mesta.

Efter denna förlossning har jag tagit två alvedon för smärta, jagat efter min äldsta dotter redan ett dygn efter förlossningen och orkat med dagliga promenader. Ett mer passande ord än revansch vet jag inte om det finns och jag har personalen på förlossningen att tacka för det. En förlossningsavdelning som i våras blev väldigt omskrivna i lokal media (tidningen där jag själv arbetar inkluderad) eftersom bemanningen var så svår att lösa under semestertider att semesterveckor drogs in för de anställda barnmorskorna. Med min förlossningsrädsla plus bemanningsproblematik resulterade det i isande ångestvågor stundtals. Skulle jag falla mellan stolarna igen, som förlossningens överläkare erkände att jag gjort sist jag födde barn? Skulle förlossningen bli lika utdragen och skulle jag bli lika inkapslad i min egen rädsla igen?

Jag föll inte mellan stolarna. Jag blev sedd, jag blev hörd och jag blev omhändertagen. Jag fick den förlossningen jag önskade. Och det var inte överdrivna önskemål jag hade. Jag ville att någon i personalen skulle befinna sig på rummet så ofta det gick, jag ville ha hjälp att driva förlossningen framåt och jag ville ha hjälp att inte förlora mig själv i smärtan. Allt det uppfylldes. Och det tack vare det förlossningskontrakt som tagit flertal möten med vården att upprätta.

Mina krav borde vara standardförfarandet för varje förlossning. Det lugna bemötandet jag fick av förlossningspersonalen på Nus borde alla få uppleva. Svensk förlossningsvård kan, svensk förlossningsvård har kunskap att hjälpa kvinnor att föda barn på ett kontrollerat sätt. Svensk förlossningsvård behöver mer resurser för att klara det. Alla har rätt till en trygg och säker förlossning.

Efter min första förlossning förstod jag inte hur jag någonsin skulle kunna föda ett till barn. Efter den här förlossningen skulle jag kunna föda flera till. På en gång. 

Den 11 augusti, dagen efter beräknat datum, efter en lång latensfas och en natt spenderad på förlossningen fick vi äntligen träffa Nike för första gången. Precis när hon kommit ut lutade sig Magnus över mig och sa att jag fick bestämma vad hon skulle heta. Där och då visste jag att det var en Nike som vi väntat på. Kärleken slog ner som en blixt, precis som när hennes storasyster föddes.

Så här en och en halv vecka efteråt ligger hon bredvid mig i soffan och andas så där knasigt och oregelbundet som spädbarn gör. Hon är en sådan självklar del i våran familj redan och mitt hjärta bultar så hårt för henne. En annan dag ska jag berätta mer om hur det gick till när hon föddes.