ATT INTE MÅ BRA NÄR DU BORDE VARA SOM LYCKLIGAST

När jag blev gravid med Ozzy vändes mitt liv upp och ner, inte över det självklara utan jag gick in i en form av depression. Även om det var en planerad graviditet tog jag det på motsatt sätt. Jag var glad över det, absolut. Men jag kunde inte glädjas över det och hela mitt inre skrek i panik.

Dels kom det lite olägligt då jag just skulle byta jobb och vem vill gå direkt till sin nya chef och säga "Hej, jag är gravid och kommer bara jobba i 3 månader". Men det var inte det som var problemet, och jag vet inte heller varför jag kände som jag kände. En sorg över att mina älskade Sally skulle få dela min uppmärksamhet. Jag kände en skuld mot henne. Hon var mitt allt och nu blev allt fel.

Jag berättade inte för någon mer än M, givetvis och våra föräldrar. Att berätta för någon annan kändes fel? Och jag döljde magen så mycket som möjligt. Det föll sig inte naturligt och många fick inte reda på det fören jag var i kanske månad 6. Att planera inför en ny bebis ankomst kändes inte lockande, jag köpte inga nya saker för ens i vecka 37.
Ozzy var en rätt lugn kille i magen, och ibland när jag inte känt honom på länge reagerade jag inte ens. Jag blev inte orolig över minskade fosterrörelser. Oron uteblev. Även om jag hajade till över att aktiviteten varit lite mindre.

Istället för att längta hade jag ångest, kände ingen lycka. Var nedstämd och stängde in mig. Jag jobbade hårt med att glänsa på jobbet, ha ett stort leende och ett glatt bemötande mot mina kollegor. Det tog mycket av min energi. Så på mina lediga dagar var jag bara hemma, låg i soffan och grämde mig. Försökte suga in den sista tiden med Sally så mycket jag orkade och kunde. Hon min fina prinsessa!

Jag övertalade M till att ta reda på könet med en förhoppning om att jag skulle känna någon samhörighet med den som växte i min mage. Men det hjälpte inte, där emot hjälpte mitt jobb mig att se det hela lite positivt. Men vem blir inte alldeles varm i hjärtat och längtar efter barn när man ser nyfödda små gosisar?

I ungefär v30 fick jag en panikångestattack och min enda tanke som snurrade i huvudet var "hur blir jag av med detta barnet? Abort är försent, adoption skulle kunna gå!." Vem tänker ens så om sitt växande barn i magen?
Den skuld jag kände över att ens tänka så när jag väntade de mest fina man kan fick mig att gå av på mitten. Det var en dubbel ångest inom mig, ångesten över att inte vilja ha barnet och ångesten över att tänka de tankarna jag tänkte. Vad skulle folk säga till mig om de visste vad jag tänkte och kände?

Jag berättade om allt detta för min barnmorska på mödravården. Hon rekommenderade mig att ta kontakt med en psykolog och förberedde mig på att jag skulle kunna gå in i en förlossningsdepression och ha svårt att knyta an till bebisen.

Ibland lade jag skulden på M, han ville så gärna ha ett barn till medans jag var tveksam. Jag har aldrig sett mig som mamma, men kunde kanske tänka mig ett barn. Men givetvis var jag ju med på att skaffa ett barn till, det ville jag!

Men helt plötsligt någon av de sista veckorna ändrades min inställning och längtan kom. Jag vill så gärna ha den här killen som växte där inne i mig. Och när han väl kom, i raketfart, var det lycka och kärlek med en gång! Han gjorde mig komplett och jag kände en annan form av kärlek!

Den deppiga och nedstämdheten jag hade har tyvärr funnits kvar hos mig, inte över att få ett barn till. Utan själva depressionen har funnits där, jag har känt sån lycka över vad livet gett mig. Men jag har inte haft den energi jag önskat för mina två barn. Jag har varit instängd, velat sova bort hela dagarna, pausa barnen för att få andas. Dels har den tuffa våren med sjukdomar och sjukhusbesök med Ozzy påverkat mig. Men jag har kört på och idag känner jag att jag har kommit ut på andra sidan. Kanske var det en före och efter förlossnings depression.

Jag med detta få fram att alla tankar och känslor är okej att känna. Och om du inte känner att du klarar det, ta hjälp! Det är inget skamligt i att be om hjälp, man är nästan ännu starkare som vågar erkänna sina brister för andra!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229