SANNINGEN BAKOM ALLTING

Godkväll! Det är en sen tisdag kväll, snart 23.00 och släpper detta inlögg imorgon klockan 12.00.

I detta inlägg ska jag försöka få ut allting som jag har haft inombords i flera år. En del vet om det eller ja .. lite fel ordval, typ tre vet om detta, exakt allt, från grund och botten. PS! Absolut ingen uthängd eller något, bara något som jag känner att det kanske är dags att släppa det här och få sagt det jag vill för en gång skull.

Mitt ex S, vi träffades första gången hösten 2011,dejta lite smått. Komiskt nog träffades vi genom ett annat ex till mig när vi gjorde slut och dom två var typ bästisar. Hur som helst, vi ska inte prata om henne utan om S. Några månader senare vid årskiftet blev vi tillsammans. Jag förnekar ingenting med att vi hade det hur bra som helst dem första 8 månaderna ihop. Ni vet känslan av att vara nykära och allt är bra. Ett år senare på vår årsdag, fria jag till henne på en restaurang och hon sa ja och vi blev förlovade. Jag trodde allting skulle bli bra och bättre med vårt förhållande och privatliv. Men sanningen är, ingenting förändrades. Mitt liv började gå nedåt och så även vårt förhållande sjönk ganska så snabbt. Det är ingen som vet vad som händer "bakom stängda dörrar". På den tiden var jag väldigt populär, igen känd, en av Sveriges största bloggare. Vilket betydde att så fort jag träffade någon ny eller umgås med tjejkompisar blev det ett snabbt rykte och folket var på mig med en gång. När vi blev ett par drog jag omedvetet in S i mitt sociala "kändis" liv. Det var tack vare mig som hon också starta en blogg, blev känd via mig, alla mina fans fick hon. Det var faktiskt inget som jag tänkte på just då i början, eftersom jag redan hade vant mig. Månaderna gick och allt blev bara sämre och sämre. Det var så mycket jag fick ta hela tiden. Gjorde jag inte det, eller gjorde det blev det bara pannkaka av alltihop, spelade ingen roll hur jag än gjorde så var det bara skit jag fick. Det var så många som skrev till oss att vi har det perfekta förhållandet som ett par ska ha, det var som en saga. Men sanningen bakom allt, det var inte bra.. Vi levde (mest jag) i en fasad. Utåt sätt såg vårt förhållande jättebra i media men i verkligheten var det ett rent helvete för mig. S ville måla upp allting som det var bra exakt hela tiden, vilket jag egentligen inte ville. Så fort jag sa emot eller något som hon inte gillade blev det genast tjafs & bråk. Det enda som fungerade var att bara vara nöjd och hålla med. Vilket jag förstod att detta kommer inte hålla i längden, kanske just nu, för stunden. Kommer ihåg alla våra tjafs och bråk, men ändå skulle jag uppdatera Facebook eller bloggen med att vi har det så bra. All lögn tog på mig, energin försvann så småningom och tröttare blev jag också. Förstod egentligen aldrig varför hon ville att vi skulle leva i en fasad i media? Kanske visste hon vad som skulle hända om vi gick ut med sanningen? Skulle fansen hata på oss eller vad skulle hända? Mina vänner och familj sa hela tiden att hon är inget bra för dig, du borde gå vidare och allt det där. Men vad fick mig egentligen att stanna kvar? Jag vet inte. Kanske var jag också rädd? Det jag vet var att jag blev totalt hjärntvättat utav henne dagligen. Och ju längre vi höll ihop desto mer skadad blev jag. Det var ju liksom hela tiden att hon fick säga och göra exakt vad hon ville men så fort jag ville hitta på något med mina vänner tog det rent ut sagt hus i helvete. Under vår tid förlorade jag alla mina vänner, fick på riktigt dölja för S att jag har kontakt med 2 vänner som bestod kvar, genom att radera alla meddelanden när vi sågs. Vi hade distansförhållande på ungefär 2h tågresa. Vi träffades bara på helgerna och när vi hade lov åkte vi till varandra. Tur i oturen var att det enda skollovet vi hade samtidigt var vinterlovet, resten korsade våra lov veckan efter varandra. På den tiden hade jag fått ett butiksjobb och det var bara jag som jobbade och tjänade pengar. Tragiskt nog var det jag som blev drabbad. Det enda pengarna hon fick var ifrån barnbidraget och för henne höll det väl 1-2 veckor sen var jag som var plånboken för henne. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket pengar jag har lagt åt henne. Hon tjatade i princip varje dag om pengar eller kan du köpa det här åt mig. I början var det väl okej för det var inte stora summor då. Men ju mer detta fortsatte blev summan större och större. När jag väl började säga nej, kan ni gissa vad som hände då? Hon blev arg, började skrika och tyckte jag inte var snäll och allt det där. Till slut gav jag mig och gav henne pengar ändå. Hon visste att hon kunde utnyttja mig eftersom pengar fanns hela tiden hos mig. På den tiden förstod jag inte att hon bara var ute efter mina pengar, hade jag varit med henne i dag hade jag fattat att hon bara är en golddigger. För någon gång tar dom också slut och då står jag där själv utan pengar. För att jag ska kunna må bra och stressa mindre hörde jag av mig till S att denna helgen kan vi inte ses för jag har mycket skola, prov och jobb. I stället för att vara stöttande blev det rena motsatsen. Hon trodde jag hade träffat någon annan och att jag inte vill vara med henne. Dem få helgerna vi inte träffades och då jag lyckades dra i sär oss lite grann och få träffa mina enstaka vänner som jag hade kvar kändes det bra, riktigt bra för mig. Alla såg på mig att jag mådde mycket bättre utan henne. Så fort vi inte träffades höll hon på att terra mig på telefon, ringde mig stup i kvarten, skicka tusentals sms om jag inte svara inom 5 min. Jag ville bara ha roligt för en gång skull och släppa allt tungt som jag bar. Men i stället blev det kaos. Nu några år senare förstod jag att hon inte hade tillit och det var bara hon det gällde hela tiden. Jag vågade aldrig göra slut för jag visste vad som skulle hända, hon hade blivit en psykopat. Det var många gånger som vi hade "paus" eller gjorde slut men hitta tyvärr tillbaka varje gång. När vi väl gjorde slut dem gångerna firade alla, dem var superglada. Jag förstår dem, halva mig var glad och den andra halvan var ledsen. Jag kan inte riktigt räkna hur många gånger vi gjorde slut, hade det funnits en karta hade det inte räckt. Varje gång vi gjorde slut försvann mina känslor för henne mer och mer. Till slut kände jag absolut ingenting för henne, hon var bara någon vän eller något för mig och inget mer. Det kändes inte från min sida att vi var tillsammans, men från hennes sida var det väl tvärtom, tydligen. Hennes känslor blev starkare och starkare, tyvärr var vi inte på samma nivå längre. Jag tröttna på förhållandet och vi gled i sär i småsteg. För mig var det bara skönt att inte behöva vara med henne, bara ta det lugnt. Jag kan också säga att det var väldigt avslappnade och när helgen kom då vi sågs, var jag inte alls sugen på att pussa och kramas. Allt hade bara svalnat men visste inte då om jag skulle ta steget att göra slut på riktigt. Men den gången var det inte rätt tillfälle. Jag ville hela tiden vänta på ett bra tillfälle, men fanns det ens någon gång? Varför tror man att det finns rätt tillfälle? Men en dag, en kväll hände det något, vi började bråka rejält, alltså verkligen bråka. Det handla hela tiden om mina vänner, hon förnedra alla hela tiden och till slut fick jag nog. Jag fick på riktigt psykbryt på henne, vi börja putta på varandra lite lätt men jag råka väl ta i lite väl hårt och hon ramla omkull. Argare blev hon och fick ta många smällar ifrån henne. Det gick så långt att jag putta ner henne från vår trappa, slängde först ut henne och sedan tog jag hennes väska och lösa föremål och skicka bara rätt ut. Hon försökte ringa mig, smsa men svarade aldrig. Dagen efter hörde jag inte av mig men hon fortsatte. Dagarna gick och jag mådde faktiskt bra på riktigt. Jag trodde aldrig jag skulle kunna må så här bra igen, trodde det bara var en dröm som var väldigt långt ifrån mig. Till slut svara jag när hon ringde och det första jag hör är skrik från henne. Det förstod jag att jag skulle få äta upp när jag inte svarar men det hon aldrig förstod var att hon aldrig gjorde fel, enligt henne var hon helt felfri. Ungefär 90% av vårt förhållande var det faktiskt hennes fel, det var jämt hon som börja tjafsa. Skulle man börja prata seriöst om hur vi ska göra blev det aldrig löst med något och det sluta med att vi tjafsa och hon börja gråta och då var det mitt fel igen när jag egentligen bara ville prata och diskutera. Som sagt, enligt henne var allting bra och jag fick bara hålla med för annars blev tjafs och bråk vilket jag inte orkade med. För henne var det så nog med att få träffa mina vänner men fick jag träffa hennes vänner? Nja inte riktigt, då ville hon inte ha med mig. Hon skyllde jämt på att jag inte har träffat dem på länge och ville vara ensam. Grejen var ju att det var helt förståligt för mig och jag tillåter henne att träffa dom, men fråga kvarstår, fick du träffa dina vänner ensam? Ja, ni har väl svaret.. Nej, det fick jag inte. Då var det så jävla noga med att hon skulle vara med. Jag försökte hela tiden att hon inte skulle vara med, men hon har ett sånt jäkla kontrollfreak över mig. Jag sa flera gånger att hon kan verkligen lita på mig men det enda hon sa: det är så många tjejer som skriver till dig och dina tjejkompisar vill ha dig och du vill väl säkert ha dom också. Svarade varje gång: jag bryr mig inte om andra tjejer, det är dig som jag är ihop med och vill inte vara med någon annan men hennes tillit för mig fanns inte oavsett hur mycket jag visade det. Kommer ihåg på en nyår då jag trodde jag skulle få vara med henne men inte enligt hennes planer..då hade hon redan planerat in att festa utan mig. För mig betydde nyår mycket, att få vara med den man älskar och få den där nyårskyssen. Blev så sjukt besviken att jag inte hade någon ork att träffa mina vänner och satt bara hemma på mitt rum. Hon hörde aldrig av sig på hela kvällen fören ett svar nästa dag " gott nytt år " Jo men visst, så fruktansvärt dåligt beteende. I vårt förhalande var det jämt jag som försökte få ihop allt för att det ska hålla men får man aldrig någon hjälp tillbaka är det svårt.

Vi skildes som ovänner, ingen kontakt idag, vi båda bytte telefon nummer. Fick alla hennes vänner och familj på mig den dagen jag gjorde slut. En riktigt klassiker som säkert många av er har vart med om. Tack så jättemycket att ni tog er tid att följa med på en tillbaka blick i mitt gamla liv.

I dag är jag starkare än någonsin, vant mig med hat och allt som kommer tar jag numera bara en nypa salt. Att man har vuxit så mycket som person är galet. Jag vet precis hur tjejer tänker, vet när dom ljuger, för jag har varit där. Jag är så mycket hårdare mot mig själv att inte släppa in andra i mitt liv igen. Så sjukt svårt att kunna lita på folk. Kan säga att det är en del tjejer som skriver till mig i dag men släpper inte in en enda.Jag vill inte att dom ska få komma in mitt liv som jag har byggt upp alldeles själv.

Det sjuka är nu att jag har tydligen varit med om exakt samma sak om en annan svensk YouTuber, Ben Mtikus. Hans relation med Nicci, det tror jag inte att någon har missat väl? Både jag och Ben har varit med om samma sak. Det är helt sinnes, trodde på riktigt att det bara hände mig.

Ha det så jättebra så hörs vi snart igen. Tack igen för din tid här, det betyder mycket för mig att ni är inne och läser.

Sociala medier:

Snpachat: Thaistyle (öppen story)

Facebook: Marre Chanawong

Ask.fm: Marre Chanawong

Instagram: Chanawongmarre, (DM för samarbeten)

För samarbeten: [email protected]

#spridbarakärlek

  • vardag

Gillar

Kommentarer