Dagarna vi ligger i sängen. Stirrar. När tomheten slår oss. Klumpen i magen som vandrar sig igenom varenda blodåder. Ryser. Kan inte andas. Vill inte andas. Svåra glimtar av våra år. Allt blir liksom inte vad vi tänker, känner eller tror. Hur gärna vi ibland än vill, önskar eller hoppas.

Det blir vad som är menat att bli. Vi hamnar i diket för att senare få känna toppen. Hur klumpen i magen minskar, från melon till kiwi. Måste lita på allt blir bra. Kanske inte nu, men kanske sen. Till slut. Att den krokiga vägen faktiskt var rätt väg.

Möjligheten finns att vi bara intalar oss. ”Det blir som det är menat att bli”. Att det fungerar som en tröst mitt i sorgen. Under heartbreaks, vilsenhet och öppna sår. Stunden våra kroppar inte orkar mer. Kanske är det så. Ren intalning av en inbillad trygghet.

Att tro att allting är menat, det kan låta naivt. Men jag tror mycket hellre på någonting än ingenting.

Vi har ju klarat oss galant hittills.



Gillar

Kommentarer

Emmamehrali
,
Så vacker skrivet <3 nouw.com/emmamehrali
Tessjohans
,
Åh tusen tack fina du! <3nouw.com/tessjohans
ineees
,
❤️❤️❤️nouw.com/ineees
Tessjohans
,
❤️❤️❤️nouw.com/tessjohans
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229