Toner som ekar i en lägenhet på femtioåtta kvadrat. Det yr ur högtalarna, tränger in i kroppen, bedövar tankarna. Pausar mitt i. Jag blundar. Jag andas. Jag vilar. För en sekund, två sekunder och tre sekunder. Jag sitter exakt lika still som under en spruta hos skolsyster i tredje klass.

Jag tänker på den lille killen jag såg på Nissans träbro häromdagen. Hur jag först blev irriterad, eftersom han gjorde det krångligt för oss passerande. Vi som bara ville gå över en bro, men fick sicksacka oss fram. Det var inte rättvist. Men så fort folkvimlet framför mig klarnade och jag fick syn på hans blick, avdunstade min irritation. Jag kunde inte längre vara arg. Det stod en liten kille på en av Nissans broar, beundrade vattnet och hamnen tvärs över. Han utgjorde ett lugn, en harmoni, sådant man sällan ser. Det är numera en norm att rikta sin uppmärksamhet på en skärm, vart man än är. Men inte för honom. I alla fall inte just då. Istället stod han där, andades och pausade.

Vi har slutat känna efter. Slutat reflektera. Så pass mycket att vi tycker det är okej att underhållas av en skärm, så fort vi känner minsta tristess. Vi har blivit lata. Orkar inte tänka. Orkar inte ta in. Missar verkligheten. Han som rusar förbi med kaffekopp och kostym, efter att ha snoozat lite för länge. Hon som bär höga klackar och rött läppstift, som inte har en aning om att hennes sambo kommer fria ikväll. Paret som går långpromenad med sin nyfödda bebis i vagn, stannar då och då för en puss.

Det handlar om detaljerna. Om vi bara skulle titta upp lite mer. Då skulle vi se.


Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229