Det är inte förrän nu jag insett att allt som betyder är allt som verkligen känns. Jag sökte till min drömutbildning. Med en bestämd tonårshjärna och noll tro på studier, brände jag mina poäng. Förr. Ger allt nu. Mer än någonsin. Jag kommer in. Annars är det kanske inte menat att bli. Konstigt det där. Egentligen. Bara för något inte blir, finns det ingen mening med det. Eller så var tidpunkten inte timead. Det kan ju också vara så att vi intalar oss det, för att slicka såren och plåstra om. För att slippa falla till tusen bitar när något går fel. Meningen. Det var den som inte fanns med killen, tävlingen eller livet. Vad vet vi.

Bakom står en klyschigt fin tanke som ville hjälpa. Man säger ju så till tjejkompisar och främlingar på krogen, vars hjärtan klämts ihjäl. Jag mötte en tjej i trappen en gång under en nyårsfest. Hon grät och jag tröstade. Att killen varit ett rövhål fanns det ingen tvekan om. Samma visa igen. Man sitter med en fin medmänniska och försöker finna rätt ord. Hamnar i ett träsk om att ”han minsann inte förtjänar dig” och ”att det inte var menat”. Monotont kan tyckas. Men för en sekund hjälper det. Där och då. En tillfällig tröst.



I helgen ska vi ut ett gäng. Det blir premiär för förfest i min lägga. Med knarriga golv och hög musik. Liv i rörelse på våning två. Resten av kvällen ska vi dansa mellan vinglande drinkar och förhoppningar. Och jag har löst problemet nu. Problemet med en fladdrande väska, den som växlar mellan att smasha ansikte och röv i takt till musiken.

Jag har köpt en midjeväska. Pungväska? En som sitter fast, stenhårt. Känn på den ni. På lördag kan jag alltså springa omkring, flaxa med armarna likt en förvirrad höna, utan att tappa en bit av framtanden. Det är såhär det går till. Övergången till vuxenheten. Jag är nog där nu. I bekvämlighetens land.



I jakten på midjeväskan blev jag misstagen, tvärs över våriga klädesplagg och hattar. "Sara?", en kvinna tittar undrande på mig. Med hörlurar på halv volym, slänger jag en blick bakom mig. Kläder. Bara kläder. Vänder tillbaka mot kvinnan igen som utbrister "Sara??". Där står jag med världens nog mest förvirrade och fundersammaste ansikte. Förmår mig att ta ut ena hörluren och möts av "Oj eller jag kanske har tagit fel?? Förlåt, du ser exakt ut som en Sara jag känner".

Slänger ur mig "jag är nog bara lik, jag heter Tess" följt av ett vänligt fniss. Nog bara lik? Som om jag tvivlat på min egen existens.


Gillar

Kommentarer

celinelundqvists
,
Men hur du skriver <333nouw.com/celinelundqvists
Tessjohans
,
Men ååh tack <33nouw.com/tessjohans
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229