Av alla stunder i livet, tror jag att det viktigaste jag har lärt mig är att våga. Att strunta i vad folk säger, om magen är livrädd eller hur liten chansen är att lyckas. Jag vill tro att ”kan man så vill man”, något som har visat sig vara in i kaklet rätt varenda gång.

Jag har kastat mig in i grejer som visat sig vara både katastrofala och underbara. Jag har gråtit i timmar på telefon när livet känts hopplöst. Jag har rest mig efter att ha skrikit ”aldrig mer igen”.



Med tiden har jag insett att livet inte är så farligt. Det är okej att göra fel. Framförallt att göra bort sig. Byta riktning. Snubbla tusen gånger om. Man är inte mer än människa, kommer aldrig bli mer än människa. Ingen ska behöva bestämma sig för en väg i livet. Ta hellre omvägar. Trappor. Ett extra varv. Allt som känns rätt där och då.

Jag har varit förvirrad. En dag velat leva livet i Göteborg, för att en annan dag bli skådis och bo i huvudstaden. Undrande blickar, folk som ”visste” mitt bästa och många suck när jag balanserade mig fram. När jag gjorde allt jag ville. Sa vartenda ord som kom ur hjärtat. För att jag – helt enkelt – fungerar så. Jag är hon som gör, utan att tänka en extra gång. Litar på att allt blir bra i slutändan. På något vis. Som det faktiskt blir, bra alltså.

Och om jag inte hade fått vara jag, om jag inte hade fått testa mig fram, då hade livet inte varit värt att leva.



Jag vill att du som läser det här slutar ta åt dig. Strunta i vad folk säger om dig och dina val. Om det är omöjligt eller för svårt. Ingenting är omöjligt förrän det är bevisat. Du måste våga chansa på att det går. På allt som du tror på. För det gör det. Om inte på första försöket, så på andra, tredje eller fjärde. Det är vi som vågar som faktiskt vinner, som aldrig kommer ångra att vi inte gjorde vad hjärtat ville.

Om jag kan, så kan du. När det blir läskigt håller vi varandras händer. Deal?



Gillar

Kommentarer


Dagarna vi ligger i sängen. Stirrar. När tomheten slår oss. Klumpen i magen som vandrar sig igenom varenda blodåder. Ryser. Kan inte andas. Vill inte andas. Svåra glimtar av våra år. Allt blir liksom inte vad vi tänker, känner eller tror. Hur gärna vi ibland än vill, önskar eller hoppas.

Det blir vad som är menat att bli. Vi hamnar i diket för att senare få känna toppen. Hur klumpen i magen minskar, från melon till kiwi. Måste lita på allt blir bra. Kanske inte nu, men kanske sen. Till slut. Att den krokiga vägen faktiskt var rätt väg.

Möjligheten finns att vi bara intalar oss. ”Det blir som det är menat att bli”. Att det fungerar som en tröst mitt i sorgen. Under heartbreaks, vilsenhet och öppna sår. Stunden våra kroppar inte orkar mer. Kanske är det så. Ren intalning av en inbillad trygghet.

Att tro att allting är menat, det kan låta naivt. Men jag tror mycket hellre på någonting än ingenting.

Vi har ju klarat oss galant hittills.



Gillar

Kommentarer

Du frågar mig om jag har några komplex. Det blir tyst. Jag vågar inte svara. Vet inte vad jag ska säga. Blir man ens redo för sånt här, att erkänna. Man måste ju inte, självklart inte. Tanken slår mig, om jag bara skulle låtsas istället? Låtsats att allt är bra, att jag älskar varenda millimeter av mig själv. Komplex, nej inte alls!

Men jag låtsats inte. Istället öppnar jag mig för dig. För ibland, bara ibland måste man våga vara sårbar.



Du kollar på mig och undrar om jag är tokig, ser inte alls det jag ser. Och det var någonstans efter den natten det slog mig: det är bara vi själva som ser våra "brister". Ingen annan.

Egentligen finns de ju inte alls, bristerna alltså. Det är bara ett dumt påhitt som spökar i bakgrunden, som att se suddigt alldeles för länge, innan någon sätter på oss glasögonen. Innan vi faktiskt inser.



Samtidigt är det så svårt att vara snäll mot sig själv. Jag menar, vi vandrar runt på en jord där folk säger si och så. Där det finns så många - nästintill omöjliga - krav på oss. Till slut hittar vi inte ut ur denna labyrint av självhat utan en karta.

Det är svårt att prata om. Att faktiskt våga öppna sig. Att våga vara sårbar. Men när man väl gör det, lättar hjärtat och man blir lite modigare. Framförallt försvinner en sten ifrån bröstet. Även om det bara är en liten sten mitt i natten, när någon bankar vett i en.



Vet inte riktigt vart jag vill komma med denna text. Det är ett svårt ämne att vidröra, i alla fall för mig. Jag har så mycket tankar som vill ut, men det blir liksom inga vettiga resonemang av det.

Hur som helst. Våga dela med dig när det känns tungt. Man ska aldrig behöva gå igenom grejer själv, vare sig det gäller kroppskomplex eller andra händelser i livet.

Och glöm inte hur jäkla fin du är! Från insidan och ut. Varenda liten del.

Låt oss banka vett i varandra tillsammans.



Gillar

Kommentarer