Av alla stunder i livet, tror jag att det viktigaste jag har lärt mig är att våga. Att strunta i vad folk säger, om magen är livrädd eller hur liten chansen är att lyckas. Jag vill tro att ”kan man så vill man”, något som har visat sig vara in i kaklet rätt varenda gång.

Jag har kastat mig in i grejer som visat sig vara både katastrofala och underbara. Jag har gråtit i timmar på telefon när livet känts hopplöst. Jag har rest mig efter att ha skrikit ”aldrig mer igen”.



Med tiden har jag insett att livet inte är så farligt. Det är okej att göra fel. Framförallt att göra bort sig. Byta riktning. Snubbla tusen gånger om. Man är inte mer än människa, kommer aldrig bli mer än människa. Ingen ska behöva bestämma sig för en väg i livet. Ta hellre omvägar. Trappor. Ett extra varv. Allt som känns rätt där och då.

Jag har varit förvirrad. En dag velat leva livet i Göteborg, för att en annan dag bli skådis och bo i huvudstaden. Undrande blickar, folk som ”visste” mitt bästa och många suck när jag balanserade mig fram. När jag gjorde allt jag ville. Sa vartenda ord som kom ur hjärtat. För att jag – helt enkelt – fungerar så. Jag är hon som gör, utan att tänka en extra gång. Litar på att allt blir bra i slutändan. På något vis. Som det faktiskt blir, bra alltså.

Och om jag inte hade fått vara jag, om jag inte hade fått testa mig fram, då hade livet inte varit värt att leva.



Jag vill att du som läser det här slutar ta åt dig. Strunta i vad folk säger om dig och dina val. Om det är omöjligt eller för svårt. Ingenting är omöjligt förrän det är bevisat. Du måste våga chansa på att det går. På allt som du tror på. För det gör det. Om inte på första försöket, så på andra, tredje eller fjärde. Det är vi som vågar som faktiskt vinner, som aldrig kommer ångra att vi inte gjorde vad hjärtat ville.

Om jag kan, så kan du. När det blir läskigt håller vi varandras händer. Deal?



Gillar

Kommentarer

Ikväll sitter jag här. Vid köksbordet. Fick ett ruggigt sug efter varm choklad. Ni vet när man är lite frusen, sovit alldeles för lite och söker tröst i något som värmer. Och det börjar ju faktiskt gå mot mörkare tider. Sorgligt men mysigt.

Här har ni en som kommer tända upp sina 50 gekås värmeljus på cirka en vecka.



Som ni vet har jag gått och blivit en universitetstjej. Smäller av inombords. Lilla jag liksom? Inte för att jag känner att jag riktigt greppat hela studietekniken än. Det kommer tänker jag.

För första gången i mitt liv finner jag kurslitteraturen intressant. Visst finns det någon bok som är pina, men överlag. Antar att det är såhär det ska kännas. Tufft men nyfiket.



Ni vet när folk säger att "är det rätt, så är det lätt"? Det är nog fanimej så. I allting på hela jorden. I kärlek, karriär och livet överlag. Svåra stunder finns, det ska vi inte stryka över. Inte krydda med något magiskt glitter som får det att försvinna. Men jag tror att vi känner i hela kroppen när vi är på rätt väg. Att man liksom bara vet.

Och hur coolt är inte det?


Gillar

Kommentarer