Dagarna vi ligger i sängen. Stirrar. När tomheten slår oss. Klumpen i magen som vandrar sig igenom varenda blodåder. Ryser. Kan inte andas. Vill inte andas. Svåra glimtar av våra år. Allt blir liksom inte vad vi tänker, känner eller tror. Hur gärna vi ibland än vill, önskar eller hoppas.

Det blir vad som är menat att bli. Vi hamnar i diket för att senare få känna toppen. Hur klumpen i magen minskar, från melon till kiwi. Måste lita på allt blir bra. Kanske inte nu, men kanske sen. Till slut. Att den krokiga vägen faktiskt var rätt väg.

Möjligheten finns att vi bara intalar oss. ”Det blir som det är menat att bli”. Att det fungerar som en tröst mitt i sorgen. Under heartbreaks, vilsenhet och öppna sår. Stunden våra kroppar inte orkar mer. Kanske är det så. Ren intalning av en inbillad trygghet.

Att tro att allting är menat, det kan låta naivt. Men jag tror mycket hellre på någonting än ingenting.

Vi har ju klarat oss galant hittills.



Gillar

Kommentarer

Badvattnet glittrar av rosa olja. Jag har slängt i en badbomb, ligger här och läser bok och lyssnar på covers. Det har blivit en kvällssyssla. Ett sätt att varva ner på. Fyra dagar i rad nu. Söndag, måndag, tisdag och onsdag. Vet inte ens om det är bra att bada såhär mycket, gör det ändå.

Tänker oftast på Kalmar. Likt ett kassettband som snurras tillbaka, spelas om och om igen. Jag har möblerat hela lägenheten i huvudet. Har till och med klurat ut krukorna och lagrat flera c-vitamintabletter.



Blundar ibland. Undrar och känner. Någonstans mellan pulserande slag och rusande blod vilar en nyfikenhet. En längtan. Men vågar inte tro. Det får bli som det blir tänker jag. Att allt är menat. Kanske är det bara något vi intalar oss, för att bespara en sorg över det som inte blev. Kanske inte.



Åkte till stranden för någon dag sen. Bara satt. Barfota fötter i sanden. Behövde ensamtid. Ladda mina batterier som man så fint säger.

Att bo ensam och sedan återgå till att bo med folk dygnet runt, det är svårt. Man äter upp varandras mat, bråkar om bagateller och hör tv:n dåna om andra sidan väggen. Fastän man inte vill.

Men man tar tillvara på tiden ändå. Det är inte varje dag man får chansen att äta ostmackor med familjen en vardagskväll. Se ens lillebror passionerat vifta med armarna över bordet och berätta om framtidsplaner. Diskutera samhällsproblem eller hur det var på jobbet.

Glömmer för stunden att det står tio kartonger med krokig stavning på en bit bort. Att det faktiskt är i helgen jag flyttar.

Sjukt.


Gillar

Kommentarer


Jag och Vigge sprang idag. Stegen kändes tunga. Men det gick liksom ändå. En kortare runda. High-five och dunk i ryggen. ”Fan vad vi är bra” som en nyexaminerad student skulle säga.

Tidigare idag plockade jag mjölk. Min sista jobbdag. Lättande. Konstigt. Kanske till och med sorgligt? Gav kramar och sa hejdå. Stängde dörren och möttes av sol.

Mer pirr för varje dag. Inte samma som inför Göteborg, ett annat. Om exakt två veckor river vi av plåstret. Början på något nytt. Försöker inte ha förväntningar. Vill inte ha förväntningar. Om ingenting finns, kan man ju inte bli besviken. Det går inte. Samtidigt är det ju fint att få ta ut lycka i förskott – ifall det nu skulle skita sig.

Imorgon ska jag och mamma umgås. Köpa krukor och fika.


Gillar

Kommentarer