Det är svårt att ta sig fram genom tonårs-djungeln. Laddningen inför en så enkel fråga som bh-köp. Den pinsamma undran om en binda eller tampong. Ångesten som hela tiden vilar över finniga pannor och hur man "ska" se ut.

För ganska längesen nu, delade jag en text om hur jag slängde ur mig bh-frågan. Detta enkla plagg som är otroligt laddat. Kompisar köpte i smyg och tvättade för hand, gömde allra längst in i garderoben. För bh:n var ju något stort och alldeles pinsamt. Något man skulle dölja precis som en tampong i skolväskan. Vi måste börja ladda ur ämnen som mens, p-piller, underkläder och så mycket mer.



Meloner. Brön. Nunga-nungas. Vad man än väljer att kalla dessa besläktade fettklumpar på kvinnokroppen.

För sisådär sju, åtta år sedan, gick jag runt och dagdrömde. Hade en otrolig undran kring hur mina bröst en dag skulle se ut. En barnsligt stor längtan, att knappt kunna bärga sig. Kunde se mig själv strosa omkring bland Lindex djungel av bh:ar och modeller. Att jag inom en snar framtid kunde fylla provrummet med rosa spets och mönstrade tyger, var overkligt.

Jag och mamma sitter i bilen efter en dansträning. Jag hade tänkt på det länge nu, nästan alldeles för länge. Idag skulle det ske, jag skulle fråga mamma om min allra första bh. Frågan är bara hur jag skulle våga, det kändes nästan förbjudet att ens nämna det. Kom igen, tre snabba andetag och sen är det över, tänkte jag. Du behöver bara räkna till tre. Okej, okej, nu kör vi. Andetag in, andetag ut. Naturligtvis börjar mamma undra om dansträningen. Inte nu, inte nu tänkte jag.


"Hur gick det? Är du redo för tävlingen på lördag? Vad heter hon som dansar med han nu igen?"

"Jo, ja, jo" blir mina korta och stressade svar.

Jag var ju redo. Orden fanns ju på tungan, de skulle bara släppas ut i det fria. Vi börjar om igen. Det här kommer gå galant. Andetag in, andetag ut och så ett-två-tre.

"Mamma kan vi åka och köpa en bh till mig?" jag andas häftigt efter ha pressat ut meningen på mindre än en sekund.

"Men självklart, det kan vi fixa" svarar hon innan samtalet glider vidare till dansen igen.

Så det hände precis. Nickar smått för mig själv och tänker grymt. Jag Tess Johansson kommer bli med bh. Trots att mina halvbakade knoppar till bröst knappt fanns där. Men vad gjorde det när något större väntade.



Gillar

Kommentarer


Svettiga kroppar, packade sillar och blinkande lampor. Alla sjunger med samma hesa röster natten ut och ingen vill hem. Jag står i mitten av måndagens dansgolv, lever på kvällens berusning.

En kille med vit skjorta vinkar till mig och jag tänker wow, kanske är det nu jag hittar han med stort H. Mannen i mitt liv. Snubben jag kommer köpa villa och familjebil med. Med andra ord: en charmig kille i sina bästa år. Så jag slänger armarna i luften, vickar på höften och glider fram till honom. Snyggt, då kör vi Tessan, på med ditt allra bästa dansgolvs-leende.

Låt mig presentera - ja vi kan kalla honom Carl. Carl är en snubbe med svajigt stylat hår, lagom lång och glimten i ögat, kanske rent ut sagt en svärmorsdröm. Han står där och ler finurligt, lutar sig över podiet och öppnar munnen. Det är nu det händer. Det är nu han tar mig med storm. Amors pilar se hit!

”Du följer med mig sen. Jag har ett hotellrum här i Tylösand”.

Vänta, vänta, vänta. Sakta i backarna svärmors-Carl. Ta ett chillpill och tryck på paus. Ursäkta? Jag är i chock. Mina drömmars man rök upp i spillror. Kapush. Zero. Nada. Han finns inte mer. Den här herren har alltså bestämt att jag - Tess Victoria Johansson - ska med honom upp till ett hotellrum denna måndagsnatt.

Har det att göra med en "kvart i tre" desperation, kanske ren hybris eller för mycket luft? Ingen vet. Men på något sätt lyckas snubbar på krogen uppfatta ett leende eller samtal, som en biljett hem. Likaså finns en tanke bakom varenda kläm på rumpan under en Beyonce låt, att det - på något självklart vis - ska få oss att smälta likt smör i solsken. Ja för mumsfilibaba med en svettig hand på röven va?

Sakta men säkert avlägsnar jag mig från Carl, den maskerade svärmorsdrömmen. Jag fortsätter in i djungeln av blinkande människokroppar, skriksjunger till Avicii och fuldansar. I en trång buss på väg hem känner jag mig nöjd, för att allt jag vet är att jag ska få sova i min säng och äta frukost på soffan - utan svärmors-Carl.


Gillar

Kommentarer

Jag ligger och drar mig i sängen, i ljuset som gläntar in genom tunna gardiner. Studerar den mjuka färgen som reflekteras av morgonsolen. Den som varsamt nuddar väggen, hyllan och centimetrar av en brun byrå. Hur den snart når delar av min kropp. Huden som blir gyllenbrun.



Det finns ingen garanti i det här. Att få finnas i ett morgonljus, låta fingrarna fånga de små dammkornen, som yr omkring. Inte nu. Inte heller i morgondagen.



Ändå trodde jag på odödligheten. Varenda gång jag blev arg och svor alla fula ord en åttaåring kunde komma på. Vid varje tillfälle du hoppade från klipporna i Grötvik. I fartblindheten på en motorväg. Under grälet på en parkering.

I vissa stunder finns en påtaglighet. I vad man väljer, vad man gör och vad man vill. Då insikten om att ingenting är självklart sipprar in. Påminner en. Det finns ingen garanti. Inte ens för stunden i morgonljuset.


Gillar

Kommentarer