Sitter i köket med en filt virad runt mig. På kylskåpet hänger kylskåpspoesi skrivet av vänner. Vi hade pizzakväll här igår. Dörren stängdes 23, sen var det bara jag och Lou kvar. Pratandes inpå natten, precis som typiska sleepovers man haft som liten.

Idag blev det spontanfika. Hela grejen är så knäpp. Det känns liksom som att jag känt dessa människor i flera år. Så enkelt. Avslappnat. Jag är så jädrans tacksam nu. För att allt blev som det blev.

Att jag hamnade här med personer som skriver poesi på mitt kylskåp en vanlig tisdagskväll.



Gillar

Kommentarer

Tolv timmar mot ett någonstans. Vi sitter i din vita bil en nyvaken söndag. Jag dj:ar och vi pratar om livet. Det är sällan vi ses, för du bor ju där, långt upp. Det märks under granen på julafton, på partyhattars firanden och sommargrillningar. Vi fattas en. Vi fattas dig. Min storebror. Samtidigt lever du din passion, inspirerar mig mer än du tror. Att kämpa för det man älskar har alltid varit så självklart hos dig.



Imorse vaknade vi tidigt. Upp till gymmet, sprang av oss. Ni skulle se utsikten. Vi såg ut över halva Umeå. Vattnet, byggnader och alla pyttesmå människor i morgonljuset. Det är jag och Ted, vi har blivit ett bra team när det gäller träning. Eller egentligen i mycket annat också. Knäppt hur det kan bli så, man blir äldre och förvandlas till kompisar bara sådär. Fint när man inser att syskon faktiskt är vänner och inte bara ärkefiender som gömde fjärrisen under varje barnprogram.



Vi klädde på oss och gick ut på stan. Ramlade in och ut från butiker. Jag köpte ny skrivbok, en mörkbrun utan linjer. Tänkte att det är sånt man behöver. Särskilt när de gamla redan är såpass nerklottrade att man blir överlycklig om man hittar ett tomt hörn.



Mellan gamla vinyler hörde man historier. Det var något speciellt med mannen i kassan. Hans ögon liksom glittrade när han pratade. Passion och engagemang lyste upp den lilla skivbutiken.



Jag vandrade runt i byxdress och emilmössa. Frös när det kom kalla vindar och njöt under varma strålar.



Hemma hos min bror - Mattias - fikade vi. Hade tidigare smugit inom Ica, köpt glass och jordgubbar.



Och kanske inser man - på en restaurang som har slut på pizzadeg - att man måste våga visa uppskattning lite mer. För det är sällan vi säger allt vi tänker om varandra. Så kanske är det dags nu, att börja passa på.


Gillar

Kommentarer