Av alla stunder i livet, tror jag att det viktigaste jag har lärt mig är att våga. Att strunta i vad folk säger, om magen är livrädd eller hur liten chansen är att lyckas. Jag vill tro att ”kan man så vill man”, något som har visat sig vara in i kaklet rätt varenda gång.

Jag har kastat mig in i grejer som visat sig vara både katastrofala och underbara. Jag har gråtit i timmar på telefon när livet känts hopplöst. Jag har rest mig efter att ha skrikit ”aldrig mer igen”.



Med tiden har jag insett att livet inte är så farligt. Det är okej att göra fel. Framförallt att göra bort sig. Byta riktning. Snubbla tusen gånger om. Man är inte mer än människa, kommer aldrig bli mer än människa. Ingen ska behöva bestämma sig för en väg i livet. Ta hellre omvägar. Trappor. Ett extra varv. Allt som känns rätt där och då.

Jag har varit förvirrad. En dag velat leva livet i Göteborg, för att en annan dag bli skådis och bo i huvudstaden. Undrande blickar, folk som ”visste” mitt bästa och många suck när jag balanserade mig fram. När jag gjorde allt jag ville. Sa vartenda ord som kom ur hjärtat. För att jag – helt enkelt – fungerar så. Jag är hon som gör, utan att tänka en extra gång. Litar på att allt blir bra i slutändan. På något vis. Som det faktiskt blir, bra alltså.

Och om jag inte hade fått vara jag, om jag inte hade fått testa mig fram, då hade livet inte varit värt att leva.



Jag vill att du som läser det här slutar ta åt dig. Strunta i vad folk säger om dig och dina val. Om det är omöjligt eller för svårt. Ingenting är omöjligt förrän det är bevisat. Du måste våga chansa på att det går. På allt som du tror på. För det gör det. Om inte på första försöket, så på andra, tredje eller fjärde. Det är vi som vågar som faktiskt vinner, som aldrig kommer ångra att vi inte gjorde vad hjärtat ville.

Om jag kan, så kan du. När det blir läskigt håller vi varandras händer. Deal?



Gillar

Kommentarer


Tio timmar i sex dagar. Jag jobbar för fullt just nu. Hoppar upp och ner i en kyl med mjölk. Tappar en kvarg då och då, små-svär för mig själv. Jag ler mot kunder och låtsas att jag har koll på läget. Det har jag inte. Eller jo, till en viss del, men hälften av mig befinner sig redan en månad framåt.

Om kvällarna sitter jag utomhus, lyssnar på Darin och längtar. Snart åker jag till Umeå och besöker min bror och snart flyttar jag. Den här sommaren går för fort, samtidigt alldeles för långsamt. Vill inte riktigt bestämma mig. Behöver inte riktigt bestämma mig. Allt har sin tid ändå, dramatiskt nog.

Därför passar vi på, livet ut. Inget till spillo.



Gillar

Kommentarer