Det är tisdagkväll. Jag sitter och kollar bokrean och skriver dagbok. Det går i perioder det där, dagboken alltså. Oftast skriver jag när något tynger eller världen faller isär. Jag har inte mått dåligt på länge nu. Visst har det funnits dåliga dagar, men inte mer än så. Livet går framåt och jag tar mig dit jag vill och våren är typ här. Vad mer kan en naiv tjugoåring begära?

Vid såna tillfällen får man skriva om stunder i vardagen eller oupptäckta känslor. Som att jag fick besöka radio, hur plugget går och att jag på torsdag ska lära mig dansa salsa. Allt som skrivs behöver inte alltid vara si eller så, dramatiskt och fint, ibland kan det bara vara okej. Neutralt. Om en dag i ett långt liv.

För när man är åttio år, halvt dement och sparat 10 kilo dagböcker, då vill man läsa om mer än drama. Man vill se det ofiltrerade. Nakenheten i tankar och drömmar som ännu inte slagit in. Bli påmind om en torsdagsfika eller en ganska obetydlig mellokväll.

Åren kommer aldrig följa dramaturgin. Riddaren hittar inte fram och du snubblar aldrig på mållinjen. Allt behöver inte alltid vara jättestort eller jättelitet. Ibland är livet bara livet och det måste också skrivas om.


Gillar

Kommentarer