Förlossningsberättelse

Jag hade varit hos läkaren på förlossningen dagen innan, då de senaste veckorna hade varit extremt tuffa i graviditeten. Framförallt med tanke på magkatarren. Svårt att andas emellanåt och omöjligt att sova på nätterna var bara en liten del i det hela. Men det var inte tal om någon igångsättning. Inte fören jag hade passerat BF- datumet., eftersom tillståndet inte var kritiskt för varken mej eller bebis i magen. Vilket tack och lov var bra, även om det var tuff tid för mej. Det som gjordes var en hinnsvepning. Jag skulle även få en av min barnmorska veckan efter för att dagen efter det återkomma till läkarna på förlossningen för en ny bedömning. och då eventuellt få bli igångsatt eftersom jag mådde som jag gjorde. Efteråt var jag väldigt öm och hade ont vilket jag fick höra var normalt. Detta höll i sej hela dagen, och under natten. Det var inte mycket sömn jag fick. På morgonen vid 07.00 när Hampus vaknade och vi skulle gå upp fick jag ta två Alvedon. Det verkade hjälpa. Smärtan försvann ett tag för att sedan komma tillbaka lite igen. Sedan gick det över och kom tillbaka. Och så fortsatte det under förmiddagen. Vid 12 började jag förstå att det kunde vara förvärkar. Men jag kunde härda ut dem, det gjorde inte så fruktansvärt ont, därför trodde jag inte att det var lönt och ringa till förlossningen. Framförallt inte eftersom jag redan hade varit där under lördagen på grund av minskade fosterrörelser, under tisdagen för jag trodde vattnet hade gått och under onsdagen då jag skulle göra både TUL och träffa läkaren. Nu torsdag tänkte jag att det kommer säkert bara skicka hem mej igen. Jag hade dessutom fått höra från dem mer än en gång under gårdagen hur fullt dem hade det. Så jag avvaktade lite.


Jag hade däremot ringt till Emil under förmiddagen och sagt att jag började få ont, men det var ingen panik och åka in till förlossningen men om han kunde komma hem lite tidigare, då det var rätt tufft och ha Hampus när väl värkarna kom. Vid 13.00 ringde jag in till förlossningen då jag kände att värkarna blev lite kraftigare. Det var fortfarande mellan 3-10 minuter mellan varje värk, och därför tyckte de på förlossningen att jag skulle avvakta tills de blev mer regelbundna. 50 minuter senare, ringer jag in till förlossningen igen. Nu hade jag värk var 3 minut och det började göra väldigt ont. Jag får höra att det e fullt i Lund så de skulle höra med Ystad. Jag får vänta kvar i luren. Denna väntan handlar säkert om mindre än 2 minuter men det kändes som en evighet,. Jag får höra att där är plats i Ystad så vi är välkomna dit. Jag ringer till Emil igen och sådan tur så är han redan på väg hem.

Jag hade pratat med Martina under dagen så hon var redan på väg för o hämta Hampus. Världens snällaste och finaste svägerska som alltid finns där och ställer upp oavsett<3. Ett stort tack till dej<3

Ungefär kvart i 3 sitter vi i bilen på väg till Ystad. En av de jobbigaste bilturer jag varit med om. Halv 4 ställer vi bilen precis utanför och går in. Jag blir mottagen snabbt och får ett rum direkt. Emil går snabbt ner för och parkera bilen och kommer tillbaka efter ett par minuter, Jag hade redan fått lustgas som jag var oerhört tacksam över. Den hjälpte. Jag var redan helt öppen när jag kom in och det tog inte lång tid innan jag kände att bebis var på väg ut. "ja jag misstänkte det" fick jag höra från barnmorskan, som faktiskt tog mej på allvar till skillnad från när jag fick Hampus i Lund. Snabbt fick vi försöka dra av byxorna som jag fortfarande hade på mej då vi inte hunnit längre. Jag kramade om Emils hand vid varje värk allt vad jag kunde. Efter några minuter tog jag ett djup andetag och tog i med alla krafter jag hade kvar och då kom vår älskade lilla bebis ut. Hela på en gång. Det var väldigt omtumlande och jag kunde först inte förstå vad som hänt. Var det färdigt? Gick det bra? jag hörde bebis skrika och såg hur de lyfte upp bebisen till mej. Jag var helt tom och visste knappt vad jag kände. Sedan kom den otroligt underbara härliga känslan. Den glädjen och få upp sitt nyfödda barn på bröstet. Jag tittade på klockan till höger,. Kunde verkligen detta stämma?

40 minuter tog det allt som allt från det att vi kom in till förlossningen tills det att bebis föddes. Vår lilla Michaela. Torsdagen den 12 juli 2018,. .kl. 16:19.
2955 g och 48m lång. <3

Det var väldigt omtumlande allting då det gick så fort och ibland är det svårt att inte tänka på "Tänk om"

Tänk OM vi inte hunnit in till förlossningen.
Tänk OM det varit stop i trafiken.
Tänk OM jag väntat lite till med och ringa.

Nu gick ju allting bra och vi mår bra, men det tog en hel del på kroppen och rent psykiskt då man inte var beredd på att det skulle gå så snabbt,

Med Hampus tog det fem timmar från det att jag började känna av någonting, och då med igångsättning. Denna gången tog det bara lite mer än fyra timmar till allt var klart från det att jag började känna av att någonting var på gång.

Men just nu är jag bara glad över att allt är över och att vår fina lilla tjej mår bra. Vi stannade kvar på förlossningen tills PKU testet var gjort och sedan åkte vi hem. Hampus hade först varit hos Johan och Martina och sedan hos mamma så det hade blivit mycket för han också. Även om han hade haft riktigt roligt under tiden:) Emil hämtade han under lördagen så han fick hälsa på en liten stund på sjukhuset innan vi alla fyra åkte hem tillsammans.

Hampus är en riktigt stolt storebror:) han vill gärna hjälpa till med att hämta blöjor, filtar och nallar till henne. Ser ha inte henne frågar han efter henne och han vill fram och vara nära och klappa på henne hela tiden. Och han är så försiktig så man blir riktigt stolt över honom :)


Min fina familj som jag älskar er<3


Gillar

Kommentarer