Funderingar och ånger....

Jag har funderat mycket kring mitt senaste 1,5-2 år och mitt beslut att sluta som adeccokonsult på ABB (efter 8 år) och istället bli konsult i ett annat företag och börja som inköpare på ett "gruv/sand företag".


Jag känner tyvärr att det är så mycket jag ångrar i det beslutet.... För det första så fungerade det mesta väldigt bra på Adecco. Jag hade äntligen haft en och samma konsultchef i många år som var bra, förstående, hjälpsam och som alltid stod på min sida. På ABB hade jag ett jobb jag kunde, världens bästa kollegor och en samhörighet... Men nånstans fick jag för mig att det var dags för nåt nytt, jag snubblade över en väldigt intressant annons och fick liksom napp direkt. Typ 20 min efter att jag sökt tjänsten ringde rekryteraren upp... Då kände jag mig eftertraktad :)

Intervjun gick bra, alla var trevliga och jobbet lät fortfarande väldigt intressant. Hann inte ens komma hem och äta lunch efter intervjun förrän konsultchefen ringde och erbjöd mig jobbet... Klart egot växer och man känner sig bra. Så krävdes inte så lång betänketid innan jag slog till 😁

Sen blev ju inte allt som jag tänkt. Samma ord betydde helt olika saker i min nya och gamla värld. Jag kände lite att jag backade i utveckling, jag kände mig väldigt ensam och osocial. Det var en svår arbetsplats för mig att komma in i... Vi var kanske för olika helt enkelt...

Sen kom ju kraschen, Malva blev dålig, blev hemmasittare, fick utredning och diagnostiserades med asperger... Det blev ett tungt 1,5 år. Och när jag samtidigt saknade min gamla arbetsplats så var det svårt att känna glädje, men jag är ändå väldigt tacksam mot den nya arbetsplatsen. För dom tillät mig fokusera på familjen... Jag fick jobba hemifrån hur mycket som helst, det var ok att jag vabbade, det var välbehövligt med enklare arbetsuppgifter just då (annars hade nog jag också kraschat)!

Så tur i oturen med att jag bytte jobb är ju min hälsa. Hur dåligt jag än mått så hade jag nog mått ännu sämre om jag varit kvar på ABB, för det är ett jobb som kräver mer av MIG och av min hjärna.... Vilket hade varit svårt att orkat med, just när det var som jobbigast.

Så summan av kardemumman är ju lite blandad... Jag får se denna period som en erfarenhet som jag klarade mig igenom. Jag gjorde ett bra jobb och alla var nöjda med mig.. Allt man går igenom gör en starkare, man lär sig alltid något nytt om sig själv och man kan alltid ta nya tag!

Att det skulle sluta med en uppsägning hade jag ju dock aldrig trott. Att man kan säga upp nån för arbetsbrist så fort hade jag nog heller aldrig trott, men jag har ju heller aldrig varit i denna situation tidigare....

Nu är det ju hur som helst gjort och det som är gjort är gjort. Bara att försöka landa i detta och ta nya tag. Även om det känns jäkligt läskigt att bli arbetslös som 43 åring... Bara tanken att behöva springa på arbetsförmedlingen, gå på jobbsökarkurser m.m. ger mig kalla kårar... i

Så ni som har ett passande jobb till mig kan väl höra av er ;) Vi kan väl sikta på januari... 2020, nytt år-nytt liv 😁 Så ska jag fokusera på familjen fram till dess.

För denna info på trygghetsrådets hemsida kändes sådär:

Vägrar vänta 7-8 månader! Helt galet ju....
För frågan är ju hur mycket jag har fallerat om 8 mån när jag redan går klädd så här efter 1 dag 😂😂😂
😂😂😂

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229

Vintertid

Idag har vi farit och flängt en del i kylan. Tog en promenad på Björnön runt lunch. Det var blåsigt, men skönt att komma ut såklart.

Så det blev en väldigt sen lunch för mig och Fredrik. Men vi passade på att lyxa till det när Fredrik hade kompis hos sig och Malva hade avlösare.
Vi passade på att köpa nytt halsband och koppel till Ludde. Halsband behövdes då det gamla har slitits ut (då Ludde har dragit lite mycket) och koppel ville Fredrik ha ett med reflex eller lampa... Och det behövs. Riktigt mörkt på kvällspromenaden :)
I ena änden står Fredrik och i den andra finns Ludde nånstans 😂😂😂

Gillar

Kommentarer