En sorgens kväll

Ja nu ska jag försöka sammanfatta gårdagskvällen på ett vuxet sätt. Ingen pajkastning, utan bara den sorgsna sanningen…

Under ca 3 timmar igår hade vi konversation med Sigges nya ägare. Det var mycket anklagelser (i mina ögon i alla fall, men inte hur hennes synvinkel) om att vi hade lurats m.m. Men jag har ju varet otroligt öppen med allt och hon har ju innan frågat massor och jag har svarat på alla hennes frågor.

Sigge är inte så fostrad, han är valpig och energisk med massa bus. Men nu har han hux flux blivit aggressiv? På bara 1 vecka…

Jag förstår inte hur det är möjligt och hon menar på att han alltid har varit det. Ni som träffat Sigge vet ju att så inte är fallet. Men jag har ju också insett att vi följer två vitt skilda uppfostringar, nya och gamla ägarna. Och sånt kan säkert påverka Sigge. Men vi kan inte ta tillbaka Sigge. Det fungerar verkligen inte i vårat liv nu…och stämmer det att han blivit aggressiv så krävs det ju ännu mer energi av mig för att få tillbaka våran fina Sigge. Och det finns ingen sån energi.

Dessa 3 timmar var bland de värsta i mitt liv, jag skakade, mådde illa, kunde knappt andas och låg mest dubbelvikt. Visste inte vad jag skulle ta mig till och kände att det spelade absolut ingen roll vad jag sa, den nya ägaren skulle inte behålla honom.

Till slut kände jag att jag hamnar snart på akuten om detta fortsätter, tog så illa vid mig och mådde så dåligt. Så det värsta beslutet i mitt liv togs. Hon får avliva Sigge…Vi betalar allt, men hon får sköta avlivningen. För det klarar vi inte av. Vi kan inte göra det mot barnen och vi kan inte göra det mot Sigge. Ska vi hämta honom, göra honom glad över att han får träffa oss…och sen åka till veterinären och avliva honom? ALDRIG!

Men reaktionen när allt var bestämt? Hade verkligen inte trott att det kunde kännas så hemskt. Det är ”bara” en hund och vi har inte haft honom mer än 3 månader. Men fy fan vad jag grät (för första gången på flera, flera år). Och Fredrik grät, vilket jag sällan ser. Samtidigt försökte vi gömma oss för barnen, för detta kan vi INTE berätta för dom. SÅ alla ni som känner oss, säg INGET om detta till barnen. Än så länge får de tro att Sigge lever och mår bra hos nya familjen. De har tillräckliga problem som det är i sina liv...

Känner mig så fruktansvärd. Hur kunde Sigge må så dåligt så fort att han blev så aggressiv? Och hur hemsk är inte jag som låter han avlivas? Han hann inte ens bli 1 år…stackars älskade fina Sigge.

Men en aggressiv hund som biter andra kan man inte ha kvar…jag gör det ända rätta, men känner mig fruktansvärd 😭

💙💙💙

Gillar

Kommentarer

Helena
,
Kan ni inte lämna honom till hundstallet så att de får hitta ett nytt hem till honom? Kram / Helena