Dagarna går långsamt framåt, men jag är fortfarande kvar på samma ställe,
Kämpar fortfarande för att hålla mig över ytan så gott det går.
Förutom några mindre återfall så har det väl sen min senaste update ändå gått helt okej.
Inte i rätt riktning. Men inte heller i fel riktning. Står mest och trampar vatten.
Mer än så orkar jag inte just nu. Så det får duga.

Det är dock fortfarande ett helvete med Eijhos röst som skriker ut order.
Han tvingar mig ut på milslånga promenader oavsett tid på dygnet.
Han kontrollerar varje minut för att se till att jag inte överäter.
Jag vågar inte äta mer än vad han tillåter.
Rädd för att gå upp i vikt mer.
Rädd för att tappa kontrollen.
För om jag tappar kontrollen måste jag straffa mig själv.
Ärren efter mitt självskadebeteende blir fler och fler.
Både fysiskt och psykiskt..

Boendesituationen är väl det enda som verkar ha stabiliserat sig.
Har återigen flyttat in hos Kenneth.Han försöker som alltid stötta,.
Han kör mig till psykologer och sjukhusbesök.
Han finns som en trygg punkt i allt kaos.
Jag är övertygad om att utan hans stöd, skulle jag varit död nu.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

​Det har gått en vecka på det nya året och jag har inte varit nykter en enda dag.
Börjar ju asbra detta! Precis som planerat! Eller inte..
Jag har inte orkat med världen i nyktert skick så har därför varit konstant berusad i 2 veckor.
Det börjar minst sagt tära på kroppen, men ärligt talat bryr jag mig inte.
Ärligt talat hoppas jag bara på att det ska göra att jag en dag inte vaknar.
Det kan låta själviskt att skriva så. Jag har ju vänner som skulle må skit om jag dog.
Men lugnet som döden erbjuder är som alltid lika lockande.

Försöker desperat dränka demonerna i mitt huvud.
Försöker stå emot viljan att spy upp maten.
Låta bli att låta rakbladen dansa över min bleka hud.
Försöker stå emot självmordstankarna som skriker.
Ignorera alla hot och allt hat jag får från andra människor.
Försöker glömma alla smutsiga händer som vidrört min kropp.

Jag kanske har varit berusad i två veckor i sträck.
Jag kanske inte har orkat med något alls i år.
Men jag lever fortfarande.
Jag kämpar vidare genom livet.
Jag har lovat mina vänner att inte ge upp.
Lovat att kämpa in i det sista, och det ska jag.

Likes

Comments

Har snart varit ute i den verkliga världen i en veckas tid.
Och jag kämpar redan för att inte trilla tillbaka till drogmissbruket.
I så många år har jag missbrukat olika typer av droger.
I så många år har jag gjort allt för drogernas skull.
Har skadat så många människor och förlorat så många vänner.


Men det en ickemissbrukare inte förstår är att när man är fast i ett missbruk så finns inget annat.
Från morgon till kväll finns bara tankarna på hur och när man ska få tag på droger.
Man tänker bara på det lugnet man får av att bruka.
Man slutar bry sig om världen och alla i den.
Man bryr sig inte om något eller någon.

Drogerna har fått mig att göra de vidrigaste sakerna.
Fått mig att förlora den jag är egentligen.
De har gjort mig till en zombie utan känslor.
Men de har samtidigt varit det enda som funnits där.

Jag har vänner att prata med.
Det är inte det.
Jag vet att det är fel att missbruka.
Vet att det inte löser några problem.
Men en gång en missbrukare, alltid en missbrukare.

Det finns i mitt blod och DNA.
Missbruket.
Jag vill förneka det.
Men kan inte längre göra det.
Kan inte förneka att jag är precis som min morsa.
Jag väljer så ofta missbruket före människor som bryr sig.

Jag är precis som hon.
Falsk, kall, tom.

Jag kämpar för att inte trilla tillbaka.
Men magkänslan säger att jag kommer misslyckas.
Som jag alltid gör med allt.

Likes

Comments

Jag har lämnat psyk nu.
Är ute i den riktiga världen.
Det är både skrämmande och befriande.
Befriande att kunna gå var jag vill.
Skämmande att jag är fri att göra vad jag vill.

Har vid alltför många tillfällen redan låtit alkoholen vagga mig till ro.
Men så länge den håller mitt sinne lugnt så är det väl bara bra,
Vet att det inte är en långsiktigt lösning på problemen.
Men orkar inte alltid med att tänka.
Ibland vill jag bara stänga av tankarna och få vara glad.

Har inte pratat med Jesper sen vi gjorde slut.
Jag saknar honom som fan men vill inte såra honom mer.
Han kommer alltid vara min största kärlek.
Till den dag jag slutar andas.

Har inga större planer för framtiden just nu.
Försöker bara ta mig igenom livet dag efter dag.
Varvar psykologmöten med alkoholens rofyllda dimma.
Kämpar för att äta något varje dag trots Eijhos röst som skriker.
Slåss mot självskadebeteendet och självmordstankarna som ekar i huvudet.

Likes

Comments

De har tagit bort min LPT.
Nu finns det ingen som tvingar mig stanna här.
Men jag är kvar ändå.
Livrädd för att röra mig.
Livrädd för att lämna sängen.
Livrädd för de tankar som ännu finns.
Men läkaren har bedömt att tvångsvård inte är nödvändig.
Nu hänger allt på att jag frivilligt tar emot vården som ges.
Men med mitt fuckade sinne är det bara en tidsfråga innan något går snett.

Jag är återigen singel.
Jag har nu bränt min sista chans jag hade hos den som betydde allt.
Har så många gånger sårat honom.
Har så många gånger valt missbruket före honom.
Valt Eijho istället för honom.
Valt döden före ett liv med honom.
Så jag har nu släpp honom fri.
Det gör ont.
Men vill inte såra honom mer.
Han förtjänar bättre.

Jag är kvar på psyk.
Rädd för att ens andas.
Rädd för att sova.
Rädd för att vara vaken.
Lever tyst och stilla.
Är det ens att leva?
Jag vet inte.
Jag bryr mig inte ens längre.

Likes

Comments

Har mer eller mindre slutat leva.
Existerar bara minut för minut.
Timme för timme.
Dag för dag.

Jag har mer eller mindre slutat bry mig om vad som sker.
Jag orkar inte tänka, eller känna någonting.

Det enda jag känner är en saknad.
Som om något fattas.
En pusselbit som fallit bort.

Hela mitt liv är visserligen uppbyggt av pusselbitar.
Borttappade, trasiga och ihoptryckta trots att de inte hör ihop.

Jag saknar känslan av att vara fri.
Fri att gå var jag vill.
Göra vad jag vill.
Jag saknar livet på gatan.
Då man tog en dag i taget.
Då man kunde vandra i timmar.
Då man satt på hustak och såg hur solen gick upp

Jag saknar friheten så mycket att det gör ont.
Jag känner mig som en fånge innanför dessa väggar.
En fånge som inte ens har friheten att vara ensam 1 minut.
Jag vet varför de inte lämnar mig ensam.
Jag vet att det är jag själv som satt mig i denna situation.
Jag vet att det bara är jag som kan kämpa för att bli fri.
Men jag har tappat orken.


Jag börjar bli rädd att jag aldrig kommer lämna detta ställe.
Jag är rädd att världen utanför kommer gå vidare.
Medans jag ligger apatisk i en säng och ruttnar.


Likes

Comments

För en kort sekund hade jag det under kontroll.
Eller det är i alla fall vad jag försökt intala mig själv.
Men sanningen är att jag inte har någon aning om vad som händer.
Jag lever, men är mer död än jag någonsin varit.
Jag ser allt som sker, men bryr mig inte längre.
Stirrar med tom blick.
Jag finns inte längre kvar.
Det är bara ett tomt skal kvar.

Jag är en liten svag fågelunge.
Nykläckt in i en värld full av mörker.
En nykläckt fågelunge vars vingar brutalt slitits av.
Jag kan inte flyga.
Jag kan bara sitta kvar i boet.
Eller kasta mig ut och falla mot min död.

Om jag lämnar psyket så kommer jag falla.
Men hur länge ska jag orka vara här?
Hur lång tid tar det innan jag blir ett med de vita väggarna?




Likes

Comments

Kort inlägg nu.
Vill bara informera er om att jag lever.
Men jag är kvar med LPT på vuxenpsyk.
Och jag kommer inte komma härifrån på ett bra tag.

Till mina vänner.
Förlåt för allt.
Förlåt för att jag gett upp kampen.
Förlåt för att jag inte orkar slåss mer.
Jag älskar er.
Jag kommer alltid älska er.

Likes

Comments

Förhör om några timmar.
Jag vet inte hur fan jag ska göra.
Jag är körd oavsett vad jag gör.

Likes

Comments

TW















Blek, tunn, orkeslös.
Droger som rusar genom kroppen.
Det enda som får mig att orka med dagen.

Vågen visar 36 kg.
Spegeln visar 360 kg.
Röster skriker.

Vill springa ut i natten.
Vill falla ner i det mörka vattnet.
Vill skita i allt.



Likes

Comments