Alla år med smärta, när ska det ta slut?

Orkar inte må så här längre, när ska det ta slut? Jag kan få från jätteglad till att deppa ihop helt. Just nu vill jag bara gråta, och lägga mig ner och bara försvinna bort, bara för ett tag. Har tänkt länge på att bara åka iväg någonstans, utan regler eller krav på sig, bara vara, utan telefon, utan dator, utan folk som försöker prata med en, bara vara fri och tänka och hela.

Men det går inte, allting bara påminner mig om och om igen, jag orkar seriöst inte längre.. Det börjar bli väldigt jobbigt, minnen är alltid minnen och förflutet är förflutet, men jag kan inte glömma.. Inte bara gåvidare så där, jag måste först få ett avslut, ett bra avslut.

Det känns som ingen förstår mig, inte som jag vill att folk ska förstå. Mina närmaste, min pojkvän, mina vänner, dom förstår väl till viss del, men inte som jag vill att dom ska förstå. Känner mig så ensam, så jäkla ensam.. Om det är någon som förstår, så är det min älskade mamma. Tack för att du finns <3

Jag klarar inte det här ensam, jag går under snart. När jag mår så här, så fungerar ingenting i min vardag, nästan ingenting i alla fall. Har ingen matlust, har ingen ork att laga mat, har ingen ork att diska, har ingen ork att göra någonting alls... Sen stänger jag in så otroligt mycket också, kan verka så glad och lycklig, men jag mår verkligen skitdåligt..

Idag fick jag min efterlängtade tid hos läkaren också, äntligen ska jag få göra the thing. Sen börjar allvaret. Jag är redan nu nervös av det som komma skall, men jag är samtidigt så otroligt lättad att det kanske snart är över, men har jag otur kan det ta några år innan allt är klart.

Känner att det jag verkligen behöver är en massa kramar, och kärlek, men känns som ingen ger mig det längre.. Vill inte låta barnslig eller så, men vad jag saknar mammas kärleksfulla famn, ligga i hennes famn och bara vara.. Vill bara gråta ut i någons famn, få prata ut med någon om allt, men känns som ingen orkar lyssna,

allt detta, allt som hänt förut har gjort mig till den jag är idag, vissa saker är jag stolt över, medan vissa inte. Jag är så otroligt blyg så det finns inte, har svårt för att prata med folk, och känner att allt jag säger bara blir fel, och att folk skrattar åt mig.. Allt som hänt, har gjort så jag mår så himla otroligt dåligt så det finns inte, ibland är jag lyckig, ibland är jag jätteglad, men som ikväll, det smyger sig på, det kommer tillbaka, och då mår jag så här, och halkar tillbaka till att må äckel som jag förut alltid gjorde.. När jag mår så här så känns det som om självförtroendet är på 0 och att jag är så svag att jag orkar inte göra någonting.  Som sagt, ingen förstår det här, och antar att ingen kommer göra det heller, bara jag som vet hur jag mår, och jag tänker så här " man kan aldrig veta exakt hur en människa mår," och det är faktiskt sant, man kan inte veta exakt..

Men jag håller på att ta mig igenom det här, det enda som krävs är tid och det där beslutet som ska fattas inom kort, tilldess antar jag att jag kommer få må så här, och jag kommer få fortsätta gömma mina känslor, för att inte verka löjlig, oftast går jag ut och gråter, eller stänger in mig på toaletten och gråter tyst för mig själv, patetiskt jag vet, istället borde jag säga till någon " jag behöver prata" men jag kan inte.. Vill inte störa.. : (

Nu ska jag gå ut med hunden, förskingra tankarna lite.

Gillar

Kommentarer

miatheresevanha2009
,
Vad bra du skriver även om du pratar om ärr från förr med tiden blir dom som kärleksbet man fått med livet visar bara att du levt <3
tearsinheaven
tearsinheaven,
Tack så mycket: ) jo det är sant!
nouw.com/tearsinheaven