Ridsportens mörka sida

En sak jag inte gillar med ridsporten är att den är så styrd av pengar. Man måste nästan ha pengar växande på träd hemma för att det ska gå, i alla fall om man verkligen vill bli något. Många barn får ponnyer av sina föräldrar som låter de träna och tävla, köper lastbilar för flera miljoner så de kan åka land och rike runt för att satsa. Det låter som drömlivet för mig - för jag är inte en av dem. Ibland klagar jag, jag kan inte förneka det. Jag klagar på att jag också vill få allting serverat precis som de får, jag vill också ha typ fem hästar i blandade storlekar som jag kan rida de allra största tävlingarna på. Men jag har inte det. Jag är definitivt inte ensam om det heller.

Det är när man kommer upp i klasserna som det märks mest, det är där man hittar alla unga ryttare på alldeles för heta ponnyer med massor av kapacitet. En av anledningarna till att jag kände att jag var klar med ponny var att nästan alla jag tävlade mot var typ fem år yngre än mig, jag kände ingen samhörighet med dem längre. Jag mötte så många som kom till tävlingsplatserna i sina fina lastbilar med alla sina hästar och föräldrarna som fixade allt runt omkring åt dem. Själv kom jag där med en vanlig transport med en ponny och jag var jätteglad för det. Det har varit en lång resa för mig att ens komma dit så jag var mer än tacksam. Det har alltid varit en dröm för mig att komma till de högsta klasserna och jag har kämpat så mycket för att göra det möjligt, så är det konstigt att man ibland blir så fruktansvärt avundsjuk på de som började rida för tre år sen, som nu har flera ponnyer och hoppar Msv B? Här står jag, 17 år gammal, har ridit i nästan hela mitt liv och precis har tagit mig upp på den här nivån, för jag har fått gå den långa vägen.

Man ska ha lite tur i den här sporten, föddes man i rätt familj så är det inga problem, man kan rida i Falsterbo med bara några få starter innan i bagaget. Gjorde man inte det har man lite mer att ta igen och så är det. Livet är inte rättvist. Vi ska inte heller döma varandra efter vilken familj man kommer ifrån, hur många hästar vi har eller hur mycket pengar vi kan lägga på den här sporten. Alla har olika förutsättningar och har man lite sämre än andra så ska man försöka undvika att deppa ihop över det och försöka ta det man har och göra det bästa man kan av det. Vissa börjar på noll och andra börjar halvvägs men vi alla siktar mot 100.


Jag önskar verkligen att ridsporten kunde handla mer om att bara ha roligt och att alla tävlar på samma villkor men hur man än vänder och vrider på det så kommer det aldrig kunna bli så. Det är dyrt med hästar och det är av en anledning. Men jag tycker ändå att det är sorgligt hur vi som inte har allt serverat dömer de som får det och tvärtom. Vi ser ner på varandra, hittar anledningar till varför någon är bättre än den andra. Det finns så mycket känslor i den här sporten och vi måste tillsammans hjälpas åt för att alla ska känna sig välkomna, oavsett vilken familj de kommer ifrån eller hur dyr utrustning man har.

  • Ella

Gillar

Kommentarer

isabelkristensson
isabelkristensson,
Håller verkligen med!
Har precis varit i Falsterbo och man kan verkligen gå och låtsas att man var mångmiljonär och bara gå loss och köpa allt man vill ha! Tyvärr är det ju inte riktigt så 😜
nouw.com/isabelkristensson
teamrs
teamrs,
Ja precis! Önskar det var så 😊
nouw.com/teamrs
Alex,
Sjukt bra skrivet!
naturaleques.blogg.se
teamrs
teamrs,
Tack! 😃
nouw.com/teamrs