SpontantĂ€vling! 😄

Foto: Stefan Karlberg

IgĂ„r lĂ„g jag och sov i godan ro, nĂ€r mamma började skicka snap chats till mig. ”Vill du tĂ€vla?” undrade hon. Vill jag tĂ€vla?! Det Ă€r en frĂ„ga nĂ€stan för dum för att svara pĂ„! SĂ„ klart!

TÀvlingen var bara en vanlig enkel klubbtÀvling. Den sista för Äret pÄ min förra klubb Söderhamnsortens ryttarförening. Underlaget Àr helt nytt i hela ridhuset, sÄ det kÀndes kul att prova det!

Det blev ganska stressande direkt efter det! Klockan var 10 nÀr mamma hörde av sig och det var ocksÄ starttid för tÀvlingen. Mamma fick Äka till Sorf och efteranmÀla mig och jag fick slÀnga i mig frukost lite snabbt och göra mig iordning sÄ att jag var klar nÀr hon hÀmtade mig.

Rosie har nog aldrig blivit iordninggjord sÄÄ snabbt inför en tÀvling! Lastningen fick ske pÄ ett helt annat stÀlle mot för vad hon Àr van vid, dÄ regnvÀdret som var gjorde vÀgen sÄ glashal vid stallet att mamma befarade att hon inte skulle komma upp för backen med bil och slÀp i halkan. Rosie var skeptisk dÄ lastningen skedde precis bredvid stora vÀgen och precis lagom sÄ kom naturligtvis stora traktorer och stressade Àggköpare (stallet ligger bredvid en hönsgÄrd) farande förbi dÀr vi stod.

Hur som helst, in i transporten klev Rosie och ivÀg for vi! Som tur var, sÄ var det paus nÀr vi kom, sÄ jag och mamma hann precis gÄ banan.

Vi var lite oroliga för hur det skulle gÄ med framhoppningen. Den skulle vara i samma ridhus (tÀltet finns alldeles bredvid, men den tillhör en annan klubb - Söderhamns HÀstsportklubb) och Rosie Àr ju lite crazy jÀmnt pÄ framhoppningar. Ytan visste vi att den skulle vara liten, sÄ vi hade fÄtt lov att vi skulle fÄ starta sist i 90-klassen och först i 100-klassen, just av sÀkerhetsskÀl.

Rosie var lite spÀnd och stressad till en början, men det slÀppte ganska snabbt. Lite rörigt blev det dÄ en tjej ramlade av och vi fick gÄ ut i vÀntan pÄ att sjukvÄrdaren skulle se hur det var med henne. Rörigt i den bemÀrkelsen att framridningen blev avbruten och man liksom fick börja om nÀr vi kom in igen.

Inne pÄ banan var Rosie lugn som en filbunke till min förvÄning! Inte seg, men lugn! MÄlet var att sÀtta en runda med ett jÀmnt tempo. Mamma gav ok till lite tighta svÀngar.

Ritten gick fint! Rosie skötte sin del och vi vann med 10 sekunder till tvÄan!

I nĂ€sta höjd slappnade jag nog av alldeles för mycket. Jag kĂ€nde mig vĂ€ldigt lugn inför första klassen ocksĂ„, men har man ingen nervositet alls i en tĂ€vling, sĂ„ Ă€r inte det heller bra, dĂ„ man blir lite för laidback i sin ridning. Det hĂ€nde nu. Linjen frĂ„n tvĂ„an till trean sĂ„ Ă„kte jag ponny. Även nĂ€r Rosie Ă€r het, sĂ„ behöver hon drivas för att ha rĂ€tt sug mot hindret. Jag Ă„kte alltsĂ„, fick problem med att se distansen, Rosie, som kĂ€nde att chefen var nĂ„gon annanstans, hoppade av tidigt, jag hade för dĂ„lig eftergift över hindret, sĂ„ Rosie slĂ€ppte ner benen och fick bakbommen med sig. ORUTINERAT av mig!!! Helt och hĂ„llet mitt fel! Resten av rundan skĂ€rpte jag till mig dock! Även denna rundan blev, i det stora hela, i ett jĂ€mnt tempo och jag kĂ€nner mig jĂ€ttenöjd!

Det kÀndes fint att kunnat ha tÀvlingshoppat en bana igen innan det hÀr Äret var slut och extra fint att fÄ en blÄgul rosett med oss hem!

Ibland Ă€r spontanitet med andra ord bra! Jag kĂ€nner mig taggad inför 2019 och bra att jag fick pĂ„minna mig sjĂ€lv om att inte slappna av för mycket i tĂ€vlingssammanhang, att alltid rida med ”tandkrĂ€mstrycket” (som mamma alltid tjatar om) och att tĂ€nka pĂ„ eftergiften!

Nedan ser ni ett klipp frĂ„n mina rundor! 😊

Gillar

Kommentarer