Spontantävling! 😄

Foto: Stefan Karlberg
Igår låg jag och sov i godan ro, när mamma började skicka snap chats till mig. ”Vill du tävla?” undrade hon. Vill jag tävla?! Det är en fråga nästan för dum för att svara på! Så klart!
Tävlingen var bara en vanlig enkel klubbtävling. Den sista för året på min förra klubb Söderhamnsortens ryttarförening. Underlaget är helt nytt i hela ridhuset, så det kändes kul att prova det!
Det blev ganska stressande direkt efter det! Klockan var 10 när mamma hörde av sig och det var också starttid för tävlingen. Mamma fick åka till Sorf och efteranmäla mig och jag fick slänga i mig frukost lite snabbt och göra mig iordning så att jag var klar när hon hämtade mig.
Rosie har nog aldrig blivit iordninggjord såå snabbt inför en tävling! Lastningen fick ske på ett helt annat ställe mot för vad hon är van vid, då regnvädret som var gjorde vägen så glashal vid stallet att mamma befarade att hon inte skulle komma upp för backen med bil och släp i halkan. Rosie var skeptisk då lastningen skedde precis bredvid stora vägen och precis lagom så kom naturligtvis stora traktorer och stressade äggköpare (stallet ligger bredvid en hönsgård) farande förbi där vi stod.

Hur som helst, in i transporten klev Rosie och iväg for vi! Som tur var, så var det paus när vi kom, så jag och mamma hann precis gå banan.
Vi var lite oroliga för hur det skulle gå med framhoppningen. Den skulle vara i samma ridhus (tältet finns alldeles bredvid, men den tillhör en annan klubb - Söderhamns Hästsportklubb) och Rosie är ju lite crazy jämnt på framhoppningar. Ytan visste vi att den skulle vara liten, så vi hade fått lov att vi skulle få starta sist i 90-klassen och först i 100-klassen, just av säkerhetsskäl.
Rosie var lite spänd och stressad till en början, men det släppte ganska snabbt. Lite rörigt blev det då en tjej ramlade av och vi fick gå ut i väntan på att sjukvårdaren skulle se hur det var med henne. Rörigt i den bemärkelsen att framridningen blev avbruten och man liksom fick börja om när vi kom in igen.
Inne på banan var Rosie lugn som en filbunke till min förvåning! Inte seg, men lugn! Målet var att sätta en runda med ett jämnt tempo. Mamma gav ok till lite tighta svängar.
Ritten gick fint! Rosie skötte sin del och vi vann med 10 sekunder till tvåan!
I nästa höjd slappnade jag nog av alldeles för mycket. Jag kände mig väldigt lugn inför första klassen också, men har man ingen nervositet alls i en tävling, så är inte det heller bra, då man blir lite för laidback i sin ridning. Det hände nu. Linjen från tvåan till trean så åkte jag ponny. Även när Rosie är het, så behöver hon drivas för att ha rätt sug mot hindret. Jag åkte alltså, fick problem med att se distansen, Rosie, som kände att chefen var någon annanstans, hoppade av tidigt, jag hade för dålig eftergift över hindret, så Rosie släppte ner benen och fick bakbommen med sig. ORUTINERAT av mig!!! Helt och hållet mitt fel! Resten av rundan skärpte jag till mig dock! Även denna rundan blev, i det stora hela, i ett jämnt tempo och jag känner mig jättenöjd!
Det kändes fint att kunnat ha tävlingshoppat en bana igen innan det här året var slut och extra fint att få en blågul rosett med oss hem!

Ibland är spontanitet med andra ord bra! Jag känner mig taggad inför 2019 och bra att jag fick påminna mig själv om att inte slappna av för mycket i tävlingssammanhang, att alltid rida med ”tandkrämstrycket” (som mamma alltid tjatar om) och att tänka på eftergiften!
Nedan ser ni ett klipp från mina rundor! 😊
