Igår red jag och Rosie på travbanan. Rosie älskar att galoppera där, allra helst när det är vinter och snö på maken. Mamma var med och hon tog några bilder på oss!

Under jullovet har jag mest ridit på travbanan. Slingan upp i skogen är skottad och det är det bästa stället att rida Rosie just nu då hon inte får några styltor där. Hon har ju fortfarande inga snösulor då vår hovslagare ville avvakta med det då hösten var så mild och då ett par sulor ökar risken för hovböld när det är milt väder.

Igår åkte vi dock in till ”tältet”, ridhuset där vi har haft ridhuskort i år. Vi hade en plan A och en plan B för ridpasset! Plan A var att använda bommar på marken för att träna lydnad. Detta är möjligt bara om det är hyfsat tomt i ridhuset. Plan B var att jobba lösgörande - lite mer dressyr alltså! Detta skulle vi köra om det var många ekipage i ridhuset!

Till en början såg det ut som att vi skulle få gå på plan B. Det var tre andra ekipage i ridhuset, men ett av dem hade lektion och använde redan bommar på marken i en box, så då kändes det som att vi inte kunde börja lägga ut en massa också.

Så jag började jobba med Rosie för att få henne lösgjord! Vi hade inte ridit länge förrän de andra började plocka ihop, så då tog vi över bommarna och kunde köra som vi hade tänkt med plan A.

Vi la ut två bommar på ena långsidan, innanför spåret, med 21 meter emellan. En bom fick ligga på medellinjen.

Först jobbade jag lite på en volt med bommen på medellinjen. Bara liksom med att få ett jämnt och lugnt tempo och komma rakt på den, även fast jag låg på volten. Vi testade något byte över också.

Sedan tog vi långsidan. Jag började med att få in sex jämna språng mellan bommarna. 21 meter är just sex språng på c-ponny, så det skulle inte vara några problem! Efter det red jag för att pricka in sju språng emellan. Problemet jag har haft hela året är ju att få Rosie så pass lydig att hon ska korta sig när jag ber om det. Hon vill ju gärna ta alla linjer i hoppning med fart, oavsett höjd. Hon är ju en ganska stark ponny att rida, så det är alltid en utmaning att få henne dit man vill i den frågan, då hon dessutom kan ha en del åsikter!

Det gick förvånansvärt bra igår! Vi fick till sju språng på redan andra försöket! Rosie var väldigt pigg, men hon lyssnade, fastän hon ansåg att det var lite löjligt att galoppera med små, korta språng. Jag tänkte på vad Cia sa på senaste träningen och det var att jag skulle ha ”mycket häst framför mig!” när jag galopperade. Det funkade verkligen!

När vi hade jobbat så i båda varven och jag hade fått Rosie att göra det jag bad om, så fick hon sin belöning! Det var att ta bommarna i båda varven med bara fem språng emellan. Rosie svarade fint framåt, även fast hon vid det här laget borde ha varit ganska trött! Vid ett tillfälle blev hon lite lång, men i det stora hela, så blev det som jag hade tänkt mig! Vi avslutade ridpasset genom att Rosie fick trava av på lite längre tygel, så att hon kunde sänka huvudet lite i den avslutande traven (efterföljt av skritt så klart, så att hon inte ska få träningsvärk).

Passet igår kändes riktigt bra! Rosie var pigg och energisk, men lyssnade på vad jag ville ändå! Helt klart värt att åka in till ridhuset var det! Här nedan ser du ett youtube-klipp på hur det såg ut:

Igår var jag och Rosie in till tältet och hopptränade för Cia Tenggren Frykman. Eller hopptränade och hopptränade... Så här på vintern och när det är sista träningen innan juluppehållet, så kan man nog mer säga att det var markarbete då hindren var så låga! 

Att vi bara hoppade låga hinder tycker jag är jättebra! Det för att man då kan fokusera på ridningen, fila på detaljerna och att få till distanserna bra! Om jag även kikar tillbaka på året som har gått och hur jag fick  Rosie i toppform i mars-april-maj när jag satte flera raka nollor i både nationell LA och i MsvB, så tror jag att en bidragande orsak var att vi under vintermånaderna inte alls hoppade högt, utan mer jobbade på att få till det som händer mellan hindrena bra! En annan bra sak med det är också hur vi bygger upp tilliten mellan mig och Rosie! Mamma tjatar alltid om att det allra viktigaste är att jag måste tro till 100% på min ponny och att min ponny måste till 100% tro på mig. Hon säger att när man har den är man riktigt svårslagen på tävlingsbanorna! Hon har helt rätt i det och jag tror att den tilltron får vi genom att se till att grundjobbet är enkelt och att de små detaljerna sitter!

Träningen igår gick ut på att vi skulle hålla ett jämnt tempo och att ponniesarna skulle vara rakriktade. Vi var bara två stycken som dök upp till träningen, så det blev ett riktigt lyxigt pass!

Själv var jag riktigt förkyld och hade ingen röst, men med lite alvedon i kroppen, så gick det jättebra! Rosie kändes superfin, hon var väldigt mjuk, kändes framåt och lydig.

Banan var uppbyggd med flera små klosshinder som vi skulle ta lite snett. På ena långsidan var det uppbyggt ett räcke, två galoppsprång till ett klosshinder, sedan två galoppsprång till ett nytt räcke. På andra långsidan var det klosshinder, ett språng, räcke, ett språng, oxer. Sedan fanns det också ett räcke och en oxer som man tog från sväng utifrån hörnet i vardera ände av ridhuset. Om du klickar på youtube-klippet här nedan, så får du se hur det såg ut!

Träningen kändes toppen! Ett bra avslut på 2018 års hoppande och en fin känsla inför 2019 med allt vad det innebär! 😊