​Något som jag alltid varit besatt av är mitt utseende. I alla år har jag stått framför spegeln och stirrat i dagar, klivit bakåt och inspekterat helheten och klivit fram för att inspektera detaljer. Jag vet precis hur min kropp ser ut, lika väl som bakfickan på byxorna (säger man så? tror fan inte det.) Det är inpräntat i mitt huvud, precis som när man ska använda glödpennan på träslöjden. 

Även fast jag alltid stirrat på mig själv, varenda gång jag gått förbi något ställe där min spegelbild syns har jag tittat, rättat till, inspekterat. Aldrig lett eller varit nöjd, bara stirrat med en bister min. Självklart gillar jag inte det jag ser, det är nästan självklart faktiskt. Jag har stirrat med ångest, avsmak och obehag. Varje gång önskat att det inte var mig själv jag stirrade på, varje gång ångrat. Men ändå inte kunnat sluta. 

Jag har dock även haft perioder där jag aldrig sett mig själv i spegeln, jag har lampor vid varenda spegel men hållt dem släckta. Aldrig tänt taklampan och blundat när jag tvättar händerna på toaletten, aldrig tittat. Man kan tycka att det är ganska drastiska skillnader, från att vara besatt till att vara rädd. Lustigt, ja men sån är jag, otroligt impulsiv och polär. 

Aldrig har jag haft en hälsosam relation till mitt utseende, jag har i år hatat det, behandlat min kropp som skräp. Bara för att jag varit så desperat, gått i tårar för jag så förtvivlat velat förändra ALLT. Jag är fortfarande så, inte lika mycket för jag har växt upp och börjat ifrågasätta mitt beteende mer. Ibland undrar jag till och med om jag ens vet hur min kropp ser ut, jag skulle med största säkerhet säga att jag har kroppsdysmorfi alltså att jag ser min kropp felaktig och förvrängd. Jag uppfattar ju min kropp helt annars än andra, därför misstänker jag det. Men å andra sidan är jag inte för självdiagnostisering. 


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag har aldrig kännt mig så ensam som under mina allra mörkaste år. De år, och specifika dagar där jag inte visste ifall jag skulle överleva ett enda andetag till. Alla mina värsta stunder har jag upplevt med mig själv, liggandes i min säng eller gråtandes på en skoltoalett för att jag bara inte kunde ignorera den extrema smärta som ville ut. Jag försökte så otroligt mycket att hålla det inom mig, men det sipprade långsamt ut ändå. Den enda som fanns där var jag, varenda gång. I dåvarande stund kände jag mig som den enda människan på jorden. Liggandes på det där äckliga toagolvet med tårar forsande ur mina ögon ville jag bara att någon skulle finnas där med mig. Jag önskade dag som natt att någon skulle komma i de där stunderna där jag verkligen behövde någon.

Jag har alltid klarat mig bra själv, jovisst jag har svårt att vara ensam. Men det är skillnad på ensam och ensam. Jag gillar inte att sitta hemma en helg helt själv, men jag ville aldrig för mitt liv sitta ensam när mina demoner praktiskt taget långsamt dödade mig. Jag har aldrig varit så rädd som då, och aldrig så ensam. För samtidigt som jag verkligen verkligen ville ha någon där med mig ville jag verkligen inte det. Det sista jag någonsin skulle velat var att dra någon mer med mig, djupt djupt ner. Jag hade en vän som ville finnas där, men jag lät henne inte. Jag sa ingenting och låtsades som ingenting. Hon gjorde samma sak, men vi båda visste att jag var långt ifrån ingenting.

När jag tänker tillbaka på de dagarna nu inser jag en sak, jag var egentligen aldrig själv. För jag hade alltid mig själv, och jag lyckades alltid att sedan resa mig från toagolvet, torka bort mina egna tårar och sedan le det allra största troliga leendet jag kunde åstadkomma. Sen orkade jag bära mig själv genom hela den dagen, trots att jag precis legat och inte kunnat andas för ångesten klöste sig upp för mitt struprör. Idag är jag jävligt stolt över mig själv, jag kan inte förstå hur i helvete jag överlevde de tiderna helt ensam. Men jag gjorde det, JAG. Jag behövde ingen skinande prins eller något liknande, jag klarade mig själv. Även om det var med nöd och näppe, det kommer jag aldrig låta mig själv glömma. Jag var nog mitt starkaste när jag var mitt svagaste.

Tack jag. så jävla mycket. 

Likes

Comments

​januari. officiellt värsta månaden är här, eller är februari ännu värre kanske?

Jag kör inte på nytt år nytt jag grejen, har bara lite mål som jag vill lyckas med. Annars tycker jag att nyårslöften är fett onice. 

Jag har ändå hunnit leva lite under januaris 10 dagar, firade nyår med skönaste gänget och åkte till Uppsala i 6 dagar sen. Skolan började även om i förrgår, men min första riktiga dag var idag. Igår slutade vi halv 11 och dagen innan var jag fortfarande i Uppsala. Är redan redo för helg tbh, känns inte bra alls. 

Försöker även förstå att det faktiskt är 2018, året jag längtat efter hela mitt liv, påriktigt. Jag blir 18 år gammal i år, hur sjukt är inte det? Jag blir vuxen, har egna val och kan skita i vad någon annan säger. Jag hoppas verkligen på det här året, jag vill att det ska bli det bästa hittills. 

Jag har även kommit fram till att jag nog inte är över min crush ändå... fan, nu har jag skrivit ut det. Jag trodde det, i mer än en månad har jag sagt det. Men idag såg jag honom, och fan. Vi fick ögonkontakt och jag kände bara att dra åt helvete du din jävel med dina fina ögon och fina hår och fantastiska leende. Dra.åt.helvete. Jag måste ju komma över honom, jag måste ju. Liksom han är TYDLIGT inte intresserad alls, och vad ska jag göra? Fan. 

 

Likes

Comments

​Juldagen idag. 

Är det okej att ligga i sängen hela juldagen och käka godis istället för mat bara för att julafton utmattar en? Det gjorde jag i alla fall, skit i om det är okej eller inte. Många gör ju typ en julafton 2 på juldagen, men jag tycker att en dag räcker så det blir över. 

Sov till 11 när mamma väckte mig, sen har jag legat i sängen och sett grey's anatomy och ätit allt godis jag fick i julklapp. Jag funderade på att äta något matigt men ångrat mig, ikväll ska jag väl se någon film på TV med mamsen. Hon behöver sällskapet stackarn, varken dottern eller sambon vill hänga med henne. Så jag ska vara lite snäll och kliva ut ur grottan. 

Julaftonen, den var ganska okej faktiskt. Hade ångest en stund vid julklappsöppningen men det gick över ganska fort. Småpratade lite med kussen min och sen åkte vi hem. När jag kom hem blev jag ledsen och grät lite, ville gråta mer men förbjöd mig själv. Kändes som att ifall jag började skulle jag aldrig sluta, så gick och la mig istället. Hade så konstiga känslor, vet inte varför ens eftersom jag hade haft en sån bra dag. Depressionen spelar en spratt hela tiden antar jag. 

Det känns bättre nu, fortfarande trött men det är jag ju alltid. Klappar min söta vovve som kom och sa hej. 

Ska nu fortsätta med att se Grey's.  

Likes

Comments

​Hej, sista skoldagen idag. 

Eller egentligen var det igår, men måste enkomt till skolfan för att göra ett franska prov som vi egentligen hade förra veckan men var så pass ostabil att jag inte åkte dit haha. Borde plugga nu men sitter här istället för det känns lönlöst.

I alla fall. Julafton om 3 dagar, woho? Nää. Jag tror att för många är det faktiskt woho (alla mina vänner typ) men även för många buhu (jag typ). Jag säger det nu, jag hatar julen. There, said it. Attackera bäst ni vill, men julen är en hatiskt tid. Eller kanske inte hatiskt, ångestfylld snarare. Bara ångest. Ingen anledning. Kul

Den är ju fort över i alla fall, tur det. Och jag ska käka burgare så det ska bli gott. 

Nu måste jag återgå till pluggandet tyvärr....

Likes

Comments

Hej.

Har inte uppdaterat sen i söndags, 6 dagar. Livet har varit... något. Ja, något har det varit. Jag har gått i en grå bubbla, en grå bubbla fyllt av tårar, ångest, nervositet, väntan. Ingen trevlig bubbla alltså. Jag vet inte när jag kommer ur det, än känns det länge kvar. Jag har knappt varit i skolan, när jag varit det har jag suttit och stirrat. Allt har gått i slow motion, allt går i slow motion. Det är som att jag går i vanlig takt men allt annat går fort. Eller tvärtom, inget är i takt. Ingenting. Jag är konstant utmattad, orkar ingenting. Snart jullov, ska bara ta mig igenom en hel vecka av skola igen. Känns otroligt tungt. Men jag klarar det, jag har klarat det hundratals gånger förut. Det klarar jag.


Likes

Comments

​Hur hanterar man döden av sin bästa vän?

Hur gör man för att kunna plocka upp skärvorna av sitt krossade hjärta och övertala sig själv att det går att limma ihop?

Hur låter man inte ilskan av att döden har tagit något så viktigt ifrån en, ta över en helt och hållet?

Hur ska man någonsin orka kliva upp ur sorgen, borsta bort dammet och gå vidare i livet?


Likes

Comments

​Min kompis sa till mig när vi var 13 år: "jag har så sjukt mycket skuldkänslor." När jag frågade varför svarade hon "jag vet inte, men det dränker mig nästan."

Skuldkänslor är en av de värsta känslorna. Skuldkänslor, ångest och ånger är nog de värsta känslorna. Jag kan leva med suicidala, meningslösa, arga osv... känslor, de har jag levt med en längre period (inte just nu). Men som nu, har jag så jävla mycket skuldkänslor. Ångest, ånger och skuldkänslor kommer nästan som ett set. Det är lite av de andra två i varje, i alla fall för min del. 

Just nu har jag skuldkänslor, jag försöker göra annat för att sluta tänka på det. Men det är det enda jag kan tänka på just nu. Egentligen finns det ingen riktig anledning till varför, men det slog mig tidigare idag. Jag känner mig som en dålig dotter, dålig hästägare, dålig person. Det känns som att jag bör göra så mycket som jag inte gör. Jag ser på youtube, instagram, snapchat hur alla gör saker med sina liv. Och även om de inte gör det gör de meningsfulla saker. Jag vet att det inte är verkligheten, men när man är i stunden känns det så. jävligt mycket. 

Jag tänker då att det ska jag sluta eller börja göra, och sen tänker jag att så har jag sagt till mig själv så otroligt många gånger men har jag gjort det? Nej. Och ännu värre skuldkänslor. En evig ond cirkel, det kryper i kroppen och allt jag vill göra är att gråta och be om ursäkt till alla jag känner. Det känns som att de är besvikna på mig, att min mamma ska komma in när som helst och fråga lite dömande: när red du sist? Du måste börja ta ansvar. JAG VET!!!!!! Jag vet det så jäääävla mycket just nu. 

När jag var 13 år fattade jag inte vad min kompis snackade om. Varför har man skuldkänslor ifall inget hänt? Jag var ganska naiv då och hade själv inte förstått att det var självmordstankar jag gick runt med. Jag fattade inte vad jag gjorde när jag drog rakhyveln över armen. Så när hon försökte förklara att hon hade skuldkänslor men inget hade hänt, kunde jag inte förstå riktigt vad hon menade. Jag kunde verkligen inte relatera, för det jag gick runt med ångest om trodde jag var verklighet. När det inte var det, det var precis som hennes skuldkänslor men ångest. Trots att ångest och skuldkänslor är liknande känslor. 

Jag förstår nu dock, jag fattar precis vad hon menar. Jag har fattat ett längre tag, men det var idag som jag började tänka på det igen. Jag måste nog säga det till henne, prata om det. Tror det är bra för oss båda. 

Likes

Comments

​Jävligt hungrig. Men har tänkt skriva något halvintressant här och lyssna på Kanye för jag är en coooool millennial. 

Vad har hänt på senaste? Jag har ju skrivit här, men typ inte om mig själv på riktigt. 

Inte mått superbra på senaste, inte mått något på senaste faktiskt. Vet inte riktigt varför. julen är här, ogillar den. Alltid när jag läser om andra som mår bra och dem skriver: ÄLSKA LIVET :D:D:D:D:D:D. vill jag också må bra, jag får värsta kicken. Men sen vill jag typ inte det, vet faktiskt inte varför. Samtidigt som jag vill må bra vill jag verkligen inte det. Är det inte lite konstigt? Nu i livet mår jag okej, inte dåligt men inte bra heller. Jag tror inte jag är en person som mår Bra. Jag kan ha stunder när jag mår bra, men mitt liv är lite för mycket lagom för att jag faktiskt ska må bra. Men det är okej, jag lovar. 

Jag tränar bort mina tvångstankar, jag blev alldeles för less och tog saken i mina egna händer. Nu är det bara vissa mindre saker jag måste jobba på, men annars går det bra. 

Min crush är borta, visst han är fortfarande jävligt snygg osv. men alldeles för omogen och nej. Det är över nu, men eftersom jag är alldeles för konstig har jag ju lyckats göra dåliga intryck på honom. HAHA. Så han stirrar ju, men vad kan man göra. 

På fredag ska jag festa loss, ordentligt. Känner att jag behöver det, har köpt en ny fest tröja som jag ska ha. Köpt vodka, så ska get dwoREKT (lol). Taggad på det iaf, sen ska jag väl sova av mig det resten av helgen. 

Ska till mitt käraste Uppsala under lovet!!!! Ser veeeerkligen framemot det, älskar Uppsala och älskar människorna som bor där. Åhhhhhh. 

annars är mitt liv ganska lowkey, vet inte riktigt vad jag har att säga mer haha. Rolig jag är. Aja, hejdå. 

Likes

Comments

​hej

söndag eftermiddag. Det är typ den sämsta stunden under hela veckan, det är söndag alltså skola imorgon. Men det är inte riktigt kväll så man kan sova eller så, inte ens middagstid. Hela dagen har gått och jag har suttit i min säng hela dagen, vaknade halv 11, åt första adventsfrukost (en hallonsmoothie juligt va) och gick och la mig igen. Druckit lite kaffe också. Har ont i ryggen för jag ramlade i trappen igår, aj aj. Men det går över. 

Helgen har gått fort, en såndär helg där man typ hängt med i 2 timmar. Jag borde ha gjort så mycket saker som jag självklart inte gjort, inte ens duschat så luktar illa från gårdagen. 

Livet känns... jag vet inte riktigt, inte något alls typ. Mycket som gör mig på dåligt humör men även ganska mycket som gör mig på okej humör, så stannar där emellan nånstans. I det där stället där man inte känner något, bara tomhet. Lite läskigt ändå, men jag är ganska tuff och har varit med om detta ett flertal gånger. Jag känner mig även lite krasslig, kanske blir sjuk. Måste städa mina rum men orkar inte, vet att mamma kommer klaga men jag bryr mig inte. Måste även ut i stallet men orkar inte det heller. Orkar inte så mycket idag, men så är det ibland. 

Funderar på att skolka imorgon, men har en viktig föreläsning jag måste på. Kul. Nu ska jag fortsätta sitta här och önska att jag hade något gott hemma. Hejdå. 

Och justja, juljäveln är här på riktigt. blä

Likes

Comments