Klockan är 16.00 och min kropp vill inte längre sitta upp. Det skjuter blixtar i mitt huvud och jag vet att det är för att jag inte ätit tillräckligt mycket idag, utan istället jobbat alldeles för hårt. Men jag har ju lärt mig att det är något bra, så jag försöker andas genom smärtan. Snart är det över, bara lite till. Bara lite till. Runt omkring mig sitter ytterligare 10 tjejer med blixtar i huvudet. Men som också trycker undan dem och flitigt antecknar det som skrivs längst fram i klassrummet. Välklippt hår, fint smink som inte är överdrivet utan naturligt, fina kläder som inte är för vågade men inte heller tråkiga. Alla är vi smarta, men inte besserwissers. Vi är roliga, men också seriösa. Vi är smala och vackra och strävar alla efter utseendenormer, men säger ständigt till alla andra att de är fina som de är. Vi spenderar tid med vår familj, men går på fester för att inte bli stämplade som tråkiga. Det finns så många som ständigt ska tillfredsställas, föräldrar, syskon, kompisar, lärare, vuxna, barn, pojkar, flickor. Kampen efter bekräftelse är konstant. För vi är duktiga flickor.


Det är inte synd om mig. Jag föddes i ett demokratiskt land som är jämställt med högt välstånd. Jag är vit. Jag är straight. Jag har två föräldrar med eftergymnasial utbildning och välbetalda jobb. Jag bor i den rikaste kommunen i Sverige. Jag har en fin kärnfamilj med föräldrar som fortfarande är gifta, och duktiga och älskvärda syskon. Jag är duktig på sport, och lär mig direkt i skolan. Jag har lätt för att prata med nya människor, och har många kompisar. Jag ser ut som man ska, beter sig som man ska. Jag jobbar och tjänar egna pengar, och går natur på gymnasiet för att “hålla alla dörrar öppna”. Jag är ungefär så priviligerad som en människa kan bli. Det är det som är problemet.


Det finns ingenting som säger att jag inte borde lyckas i livet. Ingenting som jag kan peka tillbaka på och säga “det var pågrund av det där som det inte gick”. Jag har alla förutsättningar som någon någonsin kan önska sig. Och det är det som är så jävla läskigt. Varje gång som jag känner att jag inte kan komma upp ur sängen blir jag rädd. Är det nu det händer? Varje gång jag sitter där framför mina läxor, oförmögen att öppna boken. Är det nu det händer? Varje gång jag känner att jag faktiskt inte vill göra någonting alls. Är det nu de händer? Det som alla pratar om. Det som alla varnar en för. Men som de ändå vill att man ska sträva efter. Är det nu jag spricker?


Jag tror att rädslan för att misslyckas nästlas in i en på samma sätt som utmattningen. Det kommer gradvis, utan att man märker det, tills den plötsligt bara är där. Det är ingen som rakt ut säger till dig att du måste vara perfekt, men du förväntas vara det. Förväntas sträva efter det. Du behöver inte vara duktig, men det är jättebra att du är det. Du har ju jättefina betyg, men du vet att vi skulle älska dig ändå va? Vi är stolta över dig. Fucking bullshit.


På kvällarna så kan man inte sova. För man ligger och planerar morgondagen i detalj, hur man ska kunna möta allas förväntningar och samtidigt kunna vara lycklig. Om allt bara går exakt som planerat. Jag får inte förstöra något nu.


Min största rädsla är ett riktigt I-landsproblem. En människa kan vara rädd för hundra olika saker, den ena värre än den andra. Krig, döden, svält, ensamhet. Och även om dessa rädslor är hundra gånger värre än min, gör det den inte mindre verklig. Mindre läskig. För jag blir ständigt påmind om hur duktig jag är. På allting. Och det är ju jätteskönt, verkligen. Men vad händer om jag inte klarar det? Jag har alla förutsättningar för att nå dit alla vill. Men vad händer om jag inte når dit? Vad händer om jag förlorar mig själv och blir någon helt annan? Vad händer om jag aldrig blir lycklig? Varje litet tecken på brist skickar ilningar genom min själ. Jag vågar inte vara ledsen, vågar inte känna mig trött, besviken eller arg. Jag borde inte vara det. Jag får inte vara det. Snälla Gud låt mig inte bli deprimerad nu, det går ju så bra. Snälla Gud, gör så att jag klarar mig igenom vårterminen också. Jag är rädd för mig själv för jag vet inte vad jag är kapabel till. Den där sidan av mig själv som jag ständigt trycker undan för att den passar inte in i vårat samhälle, tänk om hon bryter sig ut? Jag har tejpat in henne så hårt, med allt jag har, men man vet aldrig. Hon lurar alltid bakom mig, och varje gång jag känner hennes andetag mot mitt öra så slutar hjärtat att slå. Hon får inte komma fram. Inte nu.


Klockan är 16.30 och min kropp vill inte längre sitta upp. Men jag sitter kvar.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hur mycket lever vi egentligen i verkligheten, och hur mycket lever vi i våra drömmar? Och är verkligheten samma för alla, eller skapar vi vår egen verklighet? Det finns människor som försvinner in i sina drömmar och stannar där förevigt, folk som aldrig kommer tillbaka. Människor som isolerar sig med sina böcker, för att de kan gå in i en drömvärld där. Vissa använder TV-spel. Andra konst. Alla har vi nog någonstans dit vi kan fly om vi vill komma bort från verkligheten ett tag. Men vad gör att vi inte fastnar? Om drömmen är bättre än verkligheten, är det verkligen så fel att stanna där? Vad är det egentligen som säger att vår gemensamma verklighet är den enda verkligheten?


Jag tror att vi alla bygger upp vår verklighet så som vi vill ha den, så som vi ser oss bäst passa in på det bästa sättet. Och ibland kan det gå för långt. Man börjar ljuga för sig själv, anpassa och förvränga saker så att de passar in i det livsbild som man skapat. Jag känner ofta att jag har olika hög närvaro i mitt eget liv. Ibland så är jag där fullt, och lever mitt liv med hela mitt fokus. Men ibland känns det som att min kropp fortsätter mitt liv fast mitt sinne är någon annanstans. Och så märker man det inte förräns man plötsligt känner att man blev väldigt närvarande, och då kommer det en massa tankar som man tidigare inte tänkt. Som att ens sinne åkt till en annan verklighet och tar med sig ny information därifrån.

Jag kanske håller på att bli galen, eller så släpper jag bara fram min galenskap som jag annars gömmer. Den galenskap som vi alla gömmer inne i oss. Den som inte är okej att visa. Ibland måste den få släppas fram lite. Och resultatet blir något sånt här. Inte vackert, inte ult, men naturligt.

Likes

Comments

​ Idag var en konstig dag. Tiden har inte följt ska vanliga lagar, utan har istället gått långsammare eller snabbare än vad den vanligtvis gör. Jag har också haft en känsla av att jag aldrig riktigt vaknat, utan går runt och drömt hela dagen. Kanske påverkas tiden av rummet och när jag inte är fullt medveten så kan tiden böjas som den vill? Det känns i alla fall bra att dagen avslutas på ett sånt här sätt, med något som jag har kontroll över. Och jag luktar nyttvättade lakan, så livet är inte så illa trots allt. Idag har jag varit rädd för att all energi plötsligt skulle gå ur mig, och att jag skulle tappa viljan till att göra saker. Att jag skulle ligga hemma hela mitt liv och bara döda tid tills tiden är död. Jag blev rädd, och svor att aldrig göra något sådant mot mig själv. Att underhålla mig med saker som håller gnistan uppe. För det finns saker i livet som är värda att leva för. Idag funderade jag också på hur det skulle vara om jag tog livet av mig, inte för att jag är olycklig, utan mer för att det inte finns någon mening. Är det verkligen värt all smärta som kommer med att vara människa, bara för att ha de där lyckliga stunderna, när det ändå inte finns någon mening med allt. Hur skulle det bli om alla insåg att livet inte har något värde. Eller så har livet ett enormt värde. Jag tänkte i alla fall på att om jag skulle dö utan att få lämnat något efter mig skulle jag bli så enormt besviken. För det första vill jag säga allting som jag tänker på men aldrig säger till någon. För att jag tycker att jag är en intressant person med intressanta tankar men jag sprider de aldrig. Det jag tycker är viktigt håller jag inom mig, det som kan spridas får spridas. Jag skulle vilja skriva en bok om hur jag ser på livet, och på något sätt så tänker jag mig att folk skulle bli upplysta av den. Att de skulle inse att jag insett svaret på gåtan, att jag förstod. Att jag skulle få uppskattning. Men säkert har jag precis lika mycket (eller lite) svar som alla andra, bara att alla andra också håller det inom sig. För det andra känner jag att jag fortfarande har saker som jag vill göra. Jag vill lämna ett avtryck i världen. Och jag vet inte om det är själviskt av mig att tänka att jag är en sådan intelligent och viktig människa att jag borde bli ihågkommen i resten av mänsklighetens historia, eller så är det bara bra självkänsla. Vart går ens gränsen? Nu ska jag sova, och imorgon vänder jag och börjar på ett nytt blad. Sånt är alltid skönt. Godnatt.

Likes

Comments

För ungefär 75 år sedan inträffade det största folkmordet i modern historia. 6 mljoner judar blev av med sina liv för den enkla anledningen att de trodde på en gud som andra inte trodde på. Totalt dog det ca 60 miljoner människor i andra världskriget. Och en stor andel av dem var soldater.


Krig är så äckligt, så naturvidrigt, och så destruktivt. Och när jag tittar på amerikanska, brittiska, franska, ryska och tyska soldater så börjar min kropp att skaka. Jag mår illa, får svindel. För alla de här människorna var goda och fina människor, eller hade i alla fall största möjlighet till att vara det. Och alla trodde de att de gjorde en bra sak. Att de stod upp för sitt land. Säkerligen trodde även de tyska soldaterna att de gjorde någonting heroiskt och att de hjälpte människor. De trodde att de var good-guys. Jag tror att det enda som gör att man klarar sig igenom ett krig med livet i behåll, är hoppet om att man gör något bra, bidrar med någonting till mänskligheten. Men kan man ens göra något bra i ett krig? När man följer tv-serier och läser böcker om kriget så är det svårt att tro det. För i allra största del är krig bara meningslöst dödande. Och vad tär inte på en människa mer än att tvinga honom att mörda någon mot sin vilja? Att tvinga en god människa till att bli en mördare. För alla är mördare i krig. Och de vet att om de inte blir mördare, så kommer fler människor att dö. Det är det som är så fucking hemskt. Band of brothers - se den och kom tillbaka. Jag blir slagen av hur krig bryter ner en människa inifrån och ut, och hur man aldrig kan återhämta sig från det. Hur man måste vänja sig vid att ens närmsta vänner dör till höger och vänster, att det faller bomber, flyger skott, och att du alltid är i risk för att bli av med ditt liv. När du behöver mörda andra män, och ibland pojkar, bara för att det är det du måste göra. Fast att den andra är en man precis som du, men drömmar, hopp, kanske familj och vänner. Men kriget kräver att du ska döda denna mannen, för så går krig till. Du vet att det hade kunnat vara du, men ni var bara född i olika land. Så mycket onödig död. Och det enda sättet att klara sig igenom då är att sluta vara människa. Jag tror aldrig att en soldat kan vara en människa. Jag tror att när du ser dina vänner dö, när du tvingas döda andra, när du upplever kriget på nära håll, andas in terrorn, så dör en bit av dig. För att det är så bisarrt och så naturvidrigt att du måste stänga av lite av dig själv för att klara av det. Och jag tror aldrig att det går att slå på igen. Det är som att en del av dig dör.


Jag känner sådan enorm tacksamhet för alla soldater som kömpade i andra världskriget. För att alla offrade de sina liv på ett eller annat sätt. Antingen dog de, eller så överlevde dem, men blev fortfarande av med sitt liv som människa. Samtidigt riskerade de att såra de som stod en närmast, och det krävs så enormt mycket mod för att göra något sånt. För att även om krig är så onödigt att det är utom denna jord, så hade vi inte levt i den värld vi gör idag om det inte fanns människor som var beredda att kämpa för den. Jag är så innerligt och djupt ledsen och förstörd för alla som behövde på ett eller annat sätt uppleva krigstiden, och då på båda sidor av kriget. Ingen människa ska behöva stå ut det som soldater och civila stod ut med, men till er står vi i tacksamhetsskuld idag. Och visst känns det jobbigt när man tänker på det fruktansvärda som har hänt, medan vi tar vårt fria och fredliga samhälle för givet idag. Det enda vi kan göra är nog att alltid vara tacksamma för det vi har, för det är inte garanterat. Vi måste insprireras av deras mod och vilja att stå upp för andra människor. För även om vi inte kan rädda världen, så gjorde de det, och vi får se till att njuta av den och minnas de med kärlek.

Likes

Comments


Excerpt from Walden – Henry David Thoreau

I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived. I did not wish to live what was not life.

DEAD POETS SOCIETY


Likes

Comments

Det gör mig sorgsen att tänka på hur lite tid vi spenderar på konst. Konst med kvalitet. Det är så mycket tid som bara rinner iväg utan att man tänker på det, och tid är det enda vi aldrig kan få tillbaka. Hur mycket tid som jag spenderar på skit rent ut sagt, saker som egentligen inte berör mig men som jag lärt mig tycka om. Youtube, bloggar, sociala medier. Vi har blivit så blinda av dessa uttrycksformer så att vi glömmer bort att ge uppmärksamhet till det som berör oss. Om jag sitter en kväll på sociala medier kommer jag inte ihåg vad jag tittat på en vecka senare. Det är smått roande i stunden. Men att bli påverkad av en film, eller en bok, och få en känsla som håller i sig, det är kvalitet. Att bli berörd, och vilja förändras. Att komma tillbaka till sitt eget liv och börja reflektera. Det har funnits genier i historien, som skapat verk som är utom den här världen. Peter Pan är ett sådant exempel. En historia som är så vacker och så ömtålig, att den känns som en skatt. Att när man får ta del av den känns det som en gåva, en hemlighet som man har, en kraft. Och hur man än önskar att man får vara en del av den, går det inte. Det är det som smärtar.

Men att öppna dörren till en ny värld behöver inte betyda att man försvinner från den man redan är i. Men ofta blir man trött på sin värld efter ett tag. Så att få försvinna någonstans ett tag, för att sedan komma tillbaka med nya perspektiv, är underbart och säkert också hälsosamt. Man får inte glömma att drömma, för man blir trött i benen om man står kvar på marken för länge.




Se filmen - Finding Neverland!

Likes

Comments

Idag var jag full med ett sånt där lugn som bara kommer när man har hunnit ikapp. När man får såna där dagar och stunder då man betraktar sitt eget liv ovanifrån, och bara känner sig fridfull. Som att allt äntligen får falla på plats och allt känns lätt. För idag kände jag en underlig känsla, och det var att jag ville alla människor gott. Och det är kanske konstigt att det är en underlig känsla, man skulle kunna argumentera för att det borde vara det normala, men så är det inte. Jag vill inte alla människor gott. Eller så vill jag det innerst inne, men att hela tiden bli sårad gör att man bygger kanoner utåt för att det är så man själv har blivit bemött. Jag vill instinktivt tro att alla jag träffar är bra människor, men det gör jag inte. Förutom idag. För idag gick jag förbi människor och såg människor och önskade att de skulle få det bra. Att de skulle få en positiv överraskning snart och bli lyckliga. Och det var en sån befrielse.



Det bröts dock nu på kvällen. För någonstans, så fort någon avlossar en kanon mot en, laddar man sina egna igen. En sådan liten grej som hände ikväll, men alla mina murar åkte upp igen. Jag kände mig sviken och blev rädd för att jag blottat mig så mycket. Man vill ju inte bli träffad. Det är synd att jag inte kan bli sårad och kunna borsta av det mig och fortsätta vara en bra människa. Jag vill kunna vända ryggen till och lägga min energi på andra saker, men våga fortsätta på samma sätt som innan, och inte stanna för rädslan att bli sårad. Jag ska bara påminna mig själv om att omge mig med saker som gör mig lycklig, och släppa det andra. Det är okej att vända ryggen åt saker och personer som bara drar ner dig.

Likes

Comments

Ikväll är jag trött. Trött på allt helt enkelt. Det känns som att jag genomskådas nu, inget är ju påriktigt. När du försöker anpassa dig till nån annans värld blir det inte påriktigt. De här dagarna har inte något verkigt hänt, jag har träffat människor som jag bara träffar för att jag borde, inte för att jag egentligen vill. Jag har gjort saker för att jag borde tycka om dem, fart egentligen vill jag göra nåt annat. Det funkar liksom inte i längden när man gör saker för andra, och inte för än själv. Jag kan inte leva i världen som alla säger är perfekt, som borde vara perfekt, och jag kan inte bara sådär bestämma vem jag ska vara. Det måste få komma naturligt, det är enda sättet att få det äkta. Imorgon ska jag göra saker som jag tycker om, träffa de människor jag älskar mest, och inte bry mig om hur mina handlingar påverkar andra människor och min sociala status utan hur det påverkar mig. Jag behöver fylla på med energi. För egentligen spelar ingenting någon roll förutom det som gör mig lycklig. Jag måste bara försöka komma ihåg det.

Likes

Comments

Hur sjukt att vi typ aldrig förstår vad livet går ut på förrän det är för sent?

Att vi inte inser hur enkelt det egentligen är?

Ibland så går det liksom alldeles för fort. Det är som en bestämd fart som måste hållas, klarar man inte av det blir man nertrampad. Det är som att ett svart hål alltid lurar precis bakom en, och om man slappnar av för en sekund, kommer det att sluka en. Ibland får jag ångest över att jag inte har kontroll över mitt eget liv. Att det finns en racerbana och den måste jag följa, för det är den alla andra springer på. Och jag bara springer på, även fast jag ibland stannar upp och undrar varför jag egentligen springer åt det här hållet? Vart vill jag komma? Jag önskar att jag kunde vända mig om mot det svarta hålet och bestämma mig för att: vänta, jag vill ju gå åt det där hållet istället?

Det känns som att jag inte har kontroll längre. Att min kropp tar mig igenom alla mina rutiner, fast själva jag är bortglömd för länge sedan. Jag hanns inte med. Mitt eget liv har liksom passerat mig i loppet, och det känns så läskigt. Jag är inte redo att gå vidare än, fast jag borde vara det. Nästa utmaning kommer imorgon, fast jag inte hunnit processa den som var idag. Det blir som att märka att ens kaffe är blaskigt och kallt, men ändå behöva fortsätta hälla upp det, för att det var det som var uppgiften. Fixa lite kaffe.

Men det går ju liksom inte att bara stanna upp. Jag kan inte säga: "Vänta, så här vill ju inte jag leva?". För jag tror att det finns 100 sätt som jag skulle kunna bli ännu lyckligare än vad jag är på. När bestämde någon att det här är det enda sättet att leva livet på? Och när valde alla att bara acceptera det, och sen när de inte vart lyckliga tänka att det var dem det är fel på, inte hur de lever sina liv? För jag tror inte att jag blir lyckligast av att gå i skolan, och lära mig saker jag aldrig kommer ha nytta av. Jag mår bra av att lära mig, men inte allt. Jag blir lycklig när jag får höra om historia och religion och ekologi och fysikens lagar. Men jag vill inte veta hur man räknar ut arean på ett blåbär. Det berör mig inte på något plan alls. Och det är det väl bara ett slöseri med tid? Jag tror inte att jag mår bäst av att alltid försöka vara populärast och bäst och sötast och snyggast och roligast men ändå seriösast och djupast och klokast och duktigast och den mest perfekta dottern, vännen, klasskompisen, medborgaren, tjejen. Jag tror att jag inte vill ha ett hus och en man och två barn och en hund och en volvo för jag tror inte att det är receptet på lycka. Jag tror att det är bäst att göra det enkelt. Gör det som gör dig lycklig. Och det kanske låter svårt, men det är det inte? Vart skulle du helst vara just nu? Och vad skulle du göra? Om du är där nu, grattis. Om du inte är det, vilket du troligtvis inte är, vad stoppar dig? Inte ett jävla fuck. Kanske du.



Likes

Comments

Varenda sekund av mitt liv är en strävan för att komma närmare det här tillståndet som vi kallar perfektion. Frågan är om det ens finns, eftersom att det aldrig har bevisats. Ingen har någonsin haft det perfekta livet. Så även om det absolut mest sannolika är att tillståndet perfektion inte finns, lägger vi ner våra liv i kampen. Varför kämpar vi för något som vi inte ens tror finns? Det är så fucking löjligt. Vi har så lätt att ge upp på allt annat, men just den här kampen kan vi bara inte inse att vi aldrig kommer att vinna. Men ändå så är vi så naiva.

Jag är så trött på att alltid försöka vara perfekt. Att varje dag riva mig i håret för att min outfit inte är bra nog, inte för att jag egentligen bryr mig, utan för att jag tror att andra kommer göra det. Och all energi jag lägger ner för att försöka vara den perfekta dottern åt mina föräldrar, fuck it. Jag är inte skyldig dem någonting. Jag är bara skyldig en person en sak, och det är att jag är skyldig mig själv att försöka bli så lycklig som jag bara kan. Frågan är ju bara hur fan man når dit. Men jag tror i alla fall inte genom att låtsas att man är perfekt, för det är man inte. Om du tror det så ljuger du för dig själv. Jag ska inte längre tvinga mig själv till att göra saker jag borde göra utan känna efter vad jag vill göra. Jag tror att vi lägger ner alldeles för lite tid på att göra saker som vi faktiskt tycker om.

Jag vill också bara hylla alla som vågar visa sina flaws, för det gör så jävla mycket. Varje gång jag ser någon osminkad, eller någon med mer fett på kroppen än idealet, eller nån som misslyckas allm, men ändå vågar visa upp det för världen, blir jag så jävla inspirerad. För även om jag inte är redo än att visa min icke-perfekta kropp i sociala medier, eller dela att just nu vet jag inte alls vart jag är i livet, så kommer jag litelite närmare det varje gång jag ser någon som vågar visa. Det är så jävla skönt att se att alla inte är perfekta, det är så ovant att se det, men det är ju sanningen. Det är så onödigt egentligen, för vi föds, och vi lever, och vi dör. Och jag tror att när vi väl är döda så spelar det ingen roll vilka kläder vi hade, eller midjemått, eller hur långt vi kom i karriären. Vi är ju för fan döda. Så om det inte gör dig glad, skit i det. Det finns så mycket som är så mycket roligare att lägga sin tid på. Ta vara på den.


Om alla bara va precis den de ville skulle ingen behöva vara någon annan än den den är

Likes

Comments