Vis ta vie plainement, et le Seigneur te montrera

Jag är 14 år gammal och står utanför ett litet benediktinkloster, le monastère Notre Dame de Pitié de Mougères, i södra Frankrike. Mina tre bröder har sprungit ut och leker bland den glesa vegetation medan mina föräldrar är kvar inne i butiken och överväger om de ska köpa ett litet handskuret krucifix för 100 euro. Idag hänger det i vårt vardagsrum och varje gång jag ser på det så minns jag den kvävande värmen, cikadornas frenetiska sång och min ångest. Jag har ingen aning hur, men av någon anledning så är mitt tonåriga jag fullt medveten om att kloster och äktenskap är något som man blir kallad till och att det är Gud och endast Gud som kallar.

Snälla Gud, jag ber Dig, kalla mig inte till att bli nunna!” minns jag att jag ber panikslaget. Jag får ren panik av tanken att spendera ett helt liv, det enda liv jag har på jorden, inlåst i ett kloster, i tunga varma dräkter, sittandes i ett hörn drejande lerkrukor och täljande krucifix. Ren panik. ”Eller vet du vad Gud, du kan kalla mig till att bli nunna, men då tänker jag ändå inte bli det.” tänker jag envist och försöker finna ro i kunskapen om att jag faktiskt har en fri vilja.

8 år senare sjunker jag nervöst ner i en soffa i Rögle Klosters gästhem. Jag tänker att det nu är dags att öppna mitt hjärta som sedan den dagen utanför benediktinklostret varit igenbommat, dags att se om det jag så länge fruktat är så hemskt som jag föreställt mig det, dags att öppna upp mig för en möjlighet som jag under nästan ett decennier förträngt.

Vad som gav mig mest under den sexdagars långa reträtten som dominikansystrarna erbjöd var utan tvekan mina samtal med syster Céline, klostrets priorinna, om Guds vilja, om hur man gör för att urskilja den och följa den. Med detta inlägg vill jag nu dela med mig av hennes fantastiska tips och värdefulla vägledning, samt tips och råd som jag fått genom Youtube och böcker, som hjälpte mig till flera insikter och som jag hoppas kan hjälpa andra.

Älskar vi Gud så älskar vi hans Guds vilja

François av Sales menar i sin bok ”Finding God’s will for you” att det inte finns någon som behagar oss som vi inte vill behaga. Vi kan inte heller hjälpa oss själva att efterlikna de vi älskar. I glädjen som vi finner av att älska någon drar våra hjärtan till sig det älskade objektets egenskaper. Precis som vi gläder oss i Gud söker vi reciprokt efter att kunna glädja honom och därmed efter att ”anpassa oss” och våra hjärtan efter Honom och inte efter denna värld, efter att bli mer lik honom, vars avbild vi är skapade till, och efter att göra Hans vilja.

François av Sales talar även om ”the signified will of God” – Guds ’tillkännagivna vilja’ – den vilja som Gud har tillkännagett och uppenbarat för oss så att vi må tro, hoppas, frukta, älska och utöva det som den kristna läran lär ut. Den kristna läran förespråkar tydligt de sanningar som Gud vill att vi ska tro på, det goda som Han vill att vi ska hoppas på, de straff som Han vill att vi ska frukta, de ting som Han vill att vi ska älska, de bud som Han vill att vi ska följa och förverkliga, de lagar som Han vill att vi lyder. När vi ”anpassar” våra hjärtan till Guds vilja så önskar vi allt det som Guds stora godhet innebär för oss, så att vi kan tro i enlighet med Hans lära, hoppas i enlighet med Hans löften, frukta i enlighet med Hans varningar, leva och älska i enlighet med Hans lagar och maningar.

Gud vill att vi alla ska räddas. Även fastän alla människor inte räddas, förblir det Guds sanna vilja att alla människor skall räddas. Vår helgelse är Guds vilja, vår frälsning är Hans goda vilja:

Theotimus – bokstavligen: "Den som ärar Gud" –, vi måste vilja vår egen frälsning precis som Gud vill den. Precis som det är Guds djupaste önskan så borde även det vara vår djupaste önskan. Och inte bara det att han vill vår frälsning, Han ger oss även alla medel som vi behöver för att uppnå den. Därmed, eftersom vår djupaste önskan är att bli räddade, bör vi inte bara vilja men även acceptera den nåd som Gud har förberett åt oss och erbjuder oss.

Medlen för att uppnå frälsning, som behagar våra hjärtan när sedda 'en masse' eller i allmänhet, kan verka skrämmande när beaktade enskilt och i detalj. Precis som Petrus som sade att han var redo att gå igenom all form av lidande, till och med döden, för att följa Jesus, förnekade han sin Herre tre gånger när det väl kom till kritan.

Men ett hjärta som älskar förvandlar svårighet till källa av glädje, precis som pilgrimen som sjunger under sin vandring trots att sången innebär mer möda, finner att sången minskar tröttheten och lättar på resans umbärande. Ett hjärta som verkligen älskar Gud, som inte lyder Guds bud och befallningar av rädsla för att dö i fördömelse eller för att de gynnar honom i stunden, utan lyder dem av sann glädje för att leva i enlighet med Guds vilja, älskar Hans befallningar och bud; och ju svårare desto ljuvligare ty detta fullständigt gläder Herren och ger Honom större ära.

Som fader Chad Ripperger säger i sin föreläsning ”Discerning God’s will” så är ”Guds vilja för dig är att du söker helighet i enlighet med ditt livstillstånd (“state in life”) och att du följer Hans bud.” och att du tjänar Honom i enlighet med de omständigheter Han sätter dig i.

Biskopen Robert Barron säger i "How to discern God's will for you life ": “I stora drag vill Gud att du ska vandra på den vägen med störst kärlek, - ”God wants for you the path of greatest love”. Gud är kärlek och kärlek är hela poängen med det andliga livet. Att älska är att vilja sin nästas bästa. Vad gör kärleken mest prominent i ditt liv? Vad i ditt liv gör det enklare att älska? Vilken väg öppnar bäst upp din kapacitet att älska? Det är den vägen som Gud vill att du ska vandra, det är Hans vilja för dig.”

Gud talar genom det jag har och är

Vem är jag allra djupast? På vilket sätt är jag kallad att bära frukt? Vilka är de gåvor som Gud lagt ner i mig och hur kan jag utveckla dem för att tjäna andra? Vad längtar jag efter allra mest? Var är min plats på jorden?

Dessa är frågor som alla av oss någon gång under livet funderat över. Någonting som många däremot inte tänker på är att Gud kallar oss till det vi innerst inne är och att Han därför talar genom det jag har och är. I min egen personlighet ligger nedlagd vissa egenskaper och anlag som bör stå i samklang med det jag kallas till. Gud talar till oss genom vår djupaste längtan! Jag måste därmed också lyssna till mig själv, mina talanger, min karaktär. Vad brinner jag för? Vad längtar jag efter allra mest?

Gud känner oss bättre än oss själva, så det han som kallar oss till kan inte annat än motsvara våra allra mest autentiska egenskaper och förmågor. Och som många präster och vänner sagt så är det ”bara Den som har skapat oss vet vad som gör oss verkligt lyckliga.” Som syster Céline även sade så är Gud ingen tyrann, Han älskar oss och skulle aldrig kalla oss till något som vi verkligen inte vill innerst inne.

Även fader Chad Ripperger nämner likt många andra vikten av att, i ljuset av våra vardagliga plikter och livstillstånd (”state of life”), ”se till våra personliga egenskaper, både fysiska, moraliska och andliga, och detta kommer att peka åt Guds vilja för oss. Gud har försett var och en av oss med egenskaper, ibland kallade för talanger, som indikerar vad Gud vill med oss. […] Om någon till exempel fått intelligensens gåva, och låt oss säga har det väldigt lätt för att förstå och lära sig biologi, kan det vara ett tecken på att Guds vilja är att denna person fullföljer en utbildning och arbetar i det medicinska fältet. […] Något som måste klargöras är att Gud inte skapar alla människor lika eftersom Han inte vill att alla ska göra samma sak. Han ger oss olika gåvor och egenskaper baserat på Hans vilja för oss. […] Så även om en person vill göra någonting men inte har de talanger och egenskaper som krävs och behövs för det, så är det troligen inte Guds vilja att man gör den saken, om det inte är så att man kan utveckla dem. Men även då måste man se till om dessa passar in i mitt livstillstånd och med tanke på mina plikter och övriga egenskaper.”

Men Ripperger är även noga med att säga att även om det kan verka självklart att en väldigt intelligent kvinna kallas till att bli forskare så kan det vara så att Gud kallar kvinnan till att använda hennes gåvor för att uppfostra intelligenta barn så att de i sin tur kan gå ut och förändra världen. Vi måste se till oss som helhet och inte dra en slutsats efter att ha sett till en av våra egenskaper.

Som syster Sofie även skriver i hennes bok ”Kallad” så finns det vissa förutsättningar och omständigheter som gynnar processen, en viss livsstil som skapar en jordmån så att det som redan finns i oss kommer fram i ljuset: ”Den första och mest grundläggande förutsättningen är ett radikalt och fast beslut att stå helt öppen inför Guds vilja”. Vad som oftast saknas för att kunna överlämna sig själv är tillit.

Om vi med vår inre blick kunde se all den godhet och barmhärtighet som ryms i Guds planer för var och en av oss, även i det som vi kallar olyckor, sorger och bedrövelser, skulle vår lycka bestå i att kasta oss i armarna på den gudomliga Viljan, med samma överlåtelse som ett litet barn som kastar sig i sin mammas famn. Vi skulle i allt handla med avsikten att behaga Gud, och vi skulle förbli i helig vila, övertygade om att Gud är vår Fader och att han önskar vår frälsning mer än vad vi själva gör.” sade den helige Maria av Inkarnationen.

Du kanske inte här för att urskilja din kallelse utan för att lära dig att lita på Kristus och förstå hur mycket Han älskar dig?” föreslog syster Céline.

Lita på Gud och inse att Han älskar dig

Varför litar du inte på mig, din Skapare? Varför räknar du bara med dig själv? Har jag inte varit lojal och trogen mot dig? Återlöst och upprättad genom kraften i min ende sons blod, kan väl människan inte säga att hon inte erfarit min trofasthet? Om ändå tvivlar hon fortfarande, tycks det som, på att jag skulle vara tillräckligt mäktig för att undsätta henne, tillräckligt stark för att hjälpa henne och försvara henne mot fiender, tillräckligt vis för att upplysa hennes förnuft eller på att jag skulle ha tillräckligt med generositet för att ge henne allt hon behöver för sin frälsning. Hon tycks tro att jag inte är tillräckligt rik för att göra henne förmögen, inte tillräckligt vacker för att återställa hennes skönhet; man kunde tro att hon är rädd att jag skall sakna bröd att nära henne med och kläder att klä henne med.” (Försynt förebråelse från vår Herre förmedlad av Katarina av Siena, Dialoger, kap 140)

Biskop Barron uppmanar oss att lära oss att lita på Guds röst för då kommer vår rädsla att försvinna.

Här har vi själva dramat:”, skriver Jacques Philippe i sin bok ”Sök friden och bevara den”: ”Människan litar inte på Gud. Alltså söker hon på alla möjliga sätt att klara sig med hjälp av sina egna krafter och gör sig själv fruktansvärt olycklig, istället för att förtröstansfullt överlämna sig i sin himmelske Faders milda och beskyddande händer. Hur oberättigad är inte denna misstro? Är det inte absurt att ett barn skulle tvivla på sin far när denna far är den allra bästa och mäktigaste som finns, när han är den himmelske Fadern?

Hur många tvekar till exempel inte att ge sitt liv hel till Gud därför att de inte litar på att Gud kan göra dem lyckliga! […] Detta är den stora segern för Lögnens fader, anklagaren: att i en människas hjärta så misstro gentemot Fadern.”

Våga fatta beslut själv

Det är i bönen, i en djup och intim kontakt med Herren, som kallelsen föds och bekräftas, och vi behöver även göra som Maria, meditera över livets skeenden för att tolka Guds tilltal genom dem. Att lyssna på Herren i både bön och tystnad är därför grundläggande.

Visst är det nödvändigt att gå långsamt för att i lugn och ro överväga olika alternativ och låta det rätta beslutet mogna fram i sin tid, vara säker på att det är det rena hjärtat som styr och inte egenintresse, rådfråga en andlig vägledare och att be om den Helige Andes ljus och om nåd att handla enlig Guds vilja. Men man kan inte alltid stå och vela, berättade syster Céline för mig, Herren talar sällan från ingenstans. Vi måste göra egna val.

När vi försöker urskilja Guds vilja talar Herren på olika sätt och låter oss ofta förstå hur vi bör handla. Men det kan hända att herren inte svarar. Och detta är helt normalt! Ibland låter han oss helt enkelt bara göra som vi vill, ibland kan det vara av orsaker som bara han känner. Det är bra att veta om detta. Ofta är det guds vilja att vi lär oss att fatta beslut själva, även när vi inte är säkra på att det vi väljer är det bästa, även det kan vara ett uttryck för tillit och överlåtelse.” skriver Jacques Philippe.

Vi är rädda för att ta fel och att det ska få förödande konsekvenser om vi råkar mista oss om Guds vilja. Vi vill befrias från ansvar att välja. Men om Herren låter oss förbli i ovisshet måste vi acceptera det. Inte våndas utan följa heliga Faustina Kowalskas råd: ”När man inte vet vad som är bäst måste man tänka efter, överväga noga och söka vägledning, för vi har inte rätt att handla med ett oklart samvete. om man är osäker – och om osäkerheten består – måste man säga till sig själv: det blir bra vad jag än gör, bara jag har avsikten att handla väl. Det jag bedömer som gott godtar också Gud som gott. Man ska inte gräma sig om de efter en tid visar sig att man hade fel. Gud ser till den avsikt vi hade när vi satte igång, och han belönar oss efter denna avsikt. Denna princip bör vi följa.” (ur syster Faustinas andliga dagbok, nr. 799)

Vi skulle vilja vara ofelbara och aldrig ta miste men en sådan dröm är full av högmod och avslöjar en rädsla för att tappa ansiktet inför andra. Den som däremot lugnt accepterar att ta fel ibland, och att andra märker det, visar prov på en äkta ödmjukhet och verklig kärlek till Gud.

Gud förväntar sig inte att vi ska vara fullkomliga och att alla våra beslut ska vara felfria. Sammanfattningsvis kan man säga att Herren föredrar att man fattar beslut utan alltför mycket velande, även då man inte har full visshet, och att man sedan överlämnar sig själv och alla konsekvenser åt honom. Det är bättre än att grubbla i det oändliga för att få svar på vad Gud vill, helt enkelt därför att det vittnar om en större tillit.” avslutar Philippe.

Även den helige François av Sales skriver i ”Finding God’s will for you”: ”Jag måste varna dig, Theotimus, för svåra frestelser som ibland når själar som önskar följa Guds vilja i allt de gör. Vid varje tillfälle han får sätter Fienden dem i tvivel om huruvida det är Guds vilja att göra en sak eller en annan. […] När de är förvirrade och upptagna med att urskilja vad som är bättre, förlorar de i onödan möjligheter att göra goda gärningar som skulle vara till Guds större ära snarare än att skilja på det goda och det bättre. […] Vi behöver ej väga varenda liten handling för att se om den ena har större värde än den andra. […] Val av jobb, stora planer och viktiga ärenden som innefattar mycket tid och pengar, val av medarbetare, byte av bostad och liknande saker kräver att vi tänker seriöst på vad som bäst är enlighet med Guds vilja."

Låt ditt hjärta sjunga och följ det

Den helige François av Sales citerar i sin bok den helige Basileios den store som sade att vi bör “do freely what seems good to us” – “Göra fritt det som verkar gott för oss” – så att våra sinnen inte förtröttas, så att vi inte slösar vår tid eller sätter oss själva i fara genom att skapa oro, tvivel eller vidskepelser i fall då det inte är någon större skillnad mellan det ena valet och den andra. Men även i viktiga ärenden måste vi förbli väldigt ödmjuka och inte försöka tvinga fram Guds vilja."

Dessutom tycks det vara en konstant för all verklig födelse att den föregås av ett trossteg som innebär att man lämnar det säkra och kända för att beträda okänd mark. Precis som Maria sa ja till Gud fastän hon aldrig kunnat ana hur hennes liv skulle se ut och precis som Abraham beordrades att ”lämna [s]itt land, [s]in släkt och [s]itt hem, och gå till det land” som Herren skulle visa honom så kallas vi att träda in på okänd mark för att upptäcka något nytt. Ibland måste vi göra val vars utgång vi inte kan förutspå. Även om bönen och tystnaden är nödvändig så får vi inte glömma att Herren talar oftare genom yttre omständigheter och människor.

Fem meningar som syster Céline sade till mig och som jag vill dela med mig av är följande:

  • Laisse ton coeur parler, laisse ton coeur chanter et suit le.” – Låt ditt hjärta tala, låt ditt hjärta sjunga och följ det.
  • Suis ton bon sens, c’est un don de Dieu.” – Följ ditt sunda förnuft, det är en gåva från Gud.
  • Laisses-toi attirer par ce qui est simple.” – Tillåt dig att dras till den enkla, naturliga.
  • Tu n’as rien à perdre à te laisser aller.” – Du har ingenting att förlora på att släppa taget.
  • Vis ta vie plainement, et le Seigneur te montrera.” – Lev ditt liv till fullo och Herren kommer att visa dig den rätta vägen.

Sök hjärtats frid

Biskop Barron uppmanar oss att fråga oss själva: Vilken väg ger mig frid?

Människan kan bara finna lycka och mening, låta Gud handla inom henne och tillåta Guds nåd att verka fritt i hennes liv om hon finner just precis vad hon har för specifik och unik uppgift i livet. Genom att ge sig själv i denna uppgift, denna livsform, till dessa människor, finner hon sig själv. Hela livets mening går för varje människa ut på att fullborda sin unika kallelse som ingen annan kan utföra i hennes ställe.

Ett nödvändigt villkor för den inre friden är alltså vad vi skulle kunna kalla för den goda viljan. Man kan också kalla det för det rena hjärtat. Vad detta innebär är en fast och konstant avsikt att älska Gud över allt annat, en uppriktig önskan att föredra Guds vilja framför sin egen och att inte vilja neka Gud någonting. […] Denna goda vilja, den uthålliga intentionen att alltid säga ja till Gud i stort som i smått, är ett villkor ’sine qua non’ för inre frid. Så länge vi inte har denna attityd, kommer vi alltid att erfara en viss oro och nedstämdhet: oron att inte älska Gud så mycket som han kallar oss till, sorgen över att ännu inte ha gett allt till Gud. Människan som har gett sin vilja till Gud har, på sätt och vis, redan gett allt. Vi kan inte uppnå äkta frid så länge som vårt hjärta inte funnit sin enhet, och hjärtat blir enat och helt först när alla våra önskningar underställts önskan att älska Gud, att vara honom till lags och göra hans vilja. Detta innebär självklart också en vanemässig avsikt att frigöra oss från allt som står emot Gud.” (6. Den goda viljan, ett nödvändigt villkor för friden, Jacques Philippe, s 22-24)

Et in terra pax hominibus bonae voluntatis ”Och på jorden fred åt människor av god vilja” (Luk 2:14) Vad begär Gud av oss om inte denna goda vilja? Vad skulle han kunna kräva mer av oss, han som är en god och ömsint far, annat än att få se att hans barn älskar honom över allt och annat, lider av att inte älska honom tillräckligt och är beredda, även om de inser sin oförmåga, att frigöra sig ifrån allt som är emot hans vilja?

Den människa som sätter sig upp mot Gud och som mer eller mindre medvetet undviker honom eller flyr hans kallelse och krav, kan inte förbli i frid. En människa kan inte förbli i en djup och varaktig frid om hon är långt bort ifrån Gud och om hennes vilja inte är riktad mot honom:

Du har skapat oss för dig, Herre, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.” skriver den helige Augustinus.

Helige François av Sales tre tecken

Den helige François av Sales nämner i sin bok ”Finding God’s will for you” tre tecken på att en tanke eller känsla kommer från Gud:

1. ”Vi bör inte ta oss an för många uppgifter samtidigt och alldeles plötsligt. Lögnaren försöker allt för ofta att få oss att starta för många projekt så att vi blir överväldigade, inte åstadkommer något och lämnar allt oavslutat. Den helige Bernard sa att den onde distraherar oss från att åstadkomma något gott genom att erbjuda någonting annat som ser bättre ut. Den onda gläder sig när vi börjar med olika projekt och aldrig avslutar något. En ingivelse som får oss att vilja ge upp något av det goda vi redan har så att vi kan sträva efter någonting som verkare ännu godare är misstänksamt.”

2. ”Ett av de bästa tecken på god ingivelse är hjärtats frid och lugn, ty den Helige Ande är förvisso våldsam men med en våldsamhet som är mild och fridfull. Han kommer ”likt en våldsam vind” och som åska från Himlen, men Han varken störtar eller plågar dem. Å andra sidan är den onda anden turbulent, bitter och rastlös. De som följer hans helvetiska förslag i tron om att de är gudomliga ingivelser kan oftast kännas igen eftersom de är oroliga, envisa, högfärdiga och redo att ta sig an eller lägga sig i andras affärer och angelägenheter.”

3. “När Gud sänder sin ingivelse till en människas hjärta, ger Han först henne lydnadens ingivelse. […] Alla profeter och predikare inspirerade av Gud har alltid älskat Kyrkan, alltid hållit fast till dess lära och alltid haft hennes godkännande.”

“För att sammanfatta är de tre bästa och säkraste tecken på rättmätig ingivelse från Gud uthållighet i kontrast till obestämdhet och lättsinnighet, hjärtats mildhet och frid i kontrast till oro och ängslan, och ödmjuk lydnad i kontrat till envishet och extravagans.”

Father Mike Schmitz’ fyra frågor

Father Mike Schmitz säger i sin video “4 helpful rules for discernment” att man ska ställa sig följande fyra frågor när man står inför ett val:

1. Is this a good door? Är detta någonting gott eller någonting som Gud skulle avråda mig från att göra? Är detta någonting som jag vet är dåligt eller kan leda till synd? Fader Ripperger påminner även om att “ingen handling eller handlingsplan kan vara Guds vilja om den leder till synd. Punkt slut. Det måste vi göra tydligt för oss själva. Det kan inte heller vara Guds vilja om valet får oss att förneka våra plikter och livstillstånd.

2. Is this an open door? Är det här någonting som jag faktiskt skulle kunna göra? Är det här någonting som mitt liv och den stund av mitt liv som jag befinner mig i tillåter mig att göra? En det någonting möjligt, tillgängligt eller helt bortom ditt räckhåll?

3. Is this a wise door? Medveten om vem jag är och vem jag vill bli och vem jag tror att Gud kallar mig till att vara, är detta ett vist val för mig att ta? Är detta vist med tanke på vem jag är, på mina styrkor och svagheter, med tanke på hur mitt liv ser ut nu och på den som jag vill bli?

4. Is this a door that I want? Är detta någonting som jag vill? Är detta ett val som jag vill ta? Vad vill du själv göra?

Både father Mike och biskop Barron säger i deras föreläsningar att även om du råkar göra fel beslut även efter att ha ställt dig alla dessa frågor, så kommer Herren alltid att vara med dig och visa dig tillbaka till den rätta vägen!

Father Rippergers fem råd

1. Se till din omständigheter och livstillstånd, oftast indikerar de någonting om Guds vilja för dig. "Gör det som verkar passa din omständigheter. Omständigheter determinerar möjligheter och Gud determinerar våra möjligheter och vad Han vill för oss genom att styra våra omständigheter." Vem är jag med? Var bor jag? Vad gör jag på dagarna?

2. "När en människa försöker urskilja om han eller hon ska ta ett visst val, som till exempel flytta till andra sidan landet, är det absolut första hon måste göra att urskilja den 'andliga välfärden' ("spiritual welfare") i allt som är inblandat. Människors andliga välfärd är alltid den högsta prioriteten." Om du till exempel som familjefar funderar på att flytta till en annan stad med din familj, se då till hur detta skulle påverka familjen andligt. Kanske skulle ni komma bort ifrån en släkt som inte stödjer er tro och istället finna en kommunitet som gör det? Kanske lämnar ni starkt troende mor- och farföräldrar som hade ett positivt inflytande på era barn?Kanske betyder flytten att era barn inte längre får gå på en katolsk skola utan en sekulär? Hur skulle det påverka dem? Eller kanske kommer din fru att kunna stanna hemma och ta hand om barnen för att du kommer att tjäna mer och ni kommer att kunna leva ett familjeliv som är mer i enlighet med hans vilja? "Vi måste alltid se till hur ett val kommer att påverka oss andligt. Kommer detta val hjälpa oss andligt?"

3. "Se till den nåd Gud ger dig. Gud ger alla människor olika "gaces", några baserade på vår livstillstånd och omständigheter. Så när du befinner dig i särskilda omständigheter ger Han dig en särskild nåd att uppfylla det Han vill för dig i dessa omständigheter." Ibland är nåden en indikator på vad Gud vill att du ska göra, i alla fall i vissa omständigheter.

4. "Något mer vi kan se till är våra intressen och ogillanden." Om jag till exempel tycker det är jobbigt att bo ihop med andra kvinnor eller män så kanske det indikerar att jag inte är gjord för ett kommunitetsliv. Kanske har jag en längtan efter att kunna fira mässa, lyssna på bikt och ge andlig vägledning. "Självklart ska vi komma ihåg att vi även kan gilla omoraliska saker eller saker som är andligt dåliga för oss, och vi ska inte tolka dessa som Guds vilja för oss."

5. "Nästa sak vi kan göra för att urskilja Guds vilja är att be. Vi kan inte höra Guds röst om vi inte lyssnar på Honom, och detta kan vi bara göra i bönen." Vi kan även be till den Helige Anden om "the gift of counsel" - "urskiljningens gåva" -, be färdigskrivna böner med hjälp av bönböcker som hjälper oss att formulera våra böner till Gud, ha andlig vägledning, läsa bibeln, närma oss sakramenten genom att ofta gå till bikt och mässan...

"Att finna Guds vilja går upp på att sitta ner, se på dig själv, dina egenskaper och benägenheter, ditt livstillstånd och omständigheterna du befinner dig i, nåden du fått ta emot av Gud, dina gillanden och ogillanden, och detta ger dig en indikator av Guds avsikt för dig. Guds vilja är annorlunda för var och en av oss, och du måste därför se till alla dessa saker, till hela dig."

Vis ta vie plainement, et le Seigneur te montrera

Om jag ska vara helt ärlig var jag livrädd, livrädd för att mitt hjärta skulle beröras, livrädd för att Gud skulle kalla mig till något som jag själv inte ville. Jag kanske till och med hoppades på inte känna någonting alls under min vistelse och kunna officiellt och med gott samvete välja bort klosterlivet. Och efter 6 dagar var det ganska skönt att få lämna klostret. Visst var det givande och vackert men vid slutet av dagen var jag ändå ganska uttråkad, rastlös och frustrerad. Jag kände mig inte speciellt lugn eller fridfull inombords, jag hade snarare en massa energi och liv som jag samlat på mig och inte fått utlopp för. Jag brann inombords. Jag kände inte att jag kunde vara mig själv helt, att jag fick utlopp för hela mig. Och jag visste att om Gud inte ger kraften så kommer uppdraget inte från honom. Kanske var det inte rätt tid för mig, rätt order eller så kanske jag helt enkelt inte var andligt mogen för att urskilja om jag hade en kallelse till klosterlivet eller inte. Men just då och just där kändes det inte helt rätt.

Hjärtat vet när man är kallad, och mitt hjärta verkade inte luta åt det livet jag precis provat på. Jag ångrar inte en endaste sekund att jag åkte till Rögle Kloster, jag är glad att jag prövade på någonting som jag egentligen var livrädd för men som jag ville veta mer om, för mina samtal med syster Céline och för ensamtiden med Gud. Jag har insett innebörden och vikten av att överlämna någon eller något i Guds händer, att lämna över ratten till Gud och göra sitt bästa i resten. Jag har insett att jag ibland måste ta val även om jag inte är helt säker på vart de kommer att leda mig och att Gud kommer att leda mig tillbaka på den rätta vägen om jag skulle råka gå vilse.

Jag skulle nog inte vilja påstå att jag har det som François av Sales kallar för ett indifferent hjärta, ett hjärta som inte bestämt sig redan i förväg för vad det vill, ett hjärta som är öppet för allt och alla möjligheter och som inte har någon annan vilja är Guds egen vilja. Jag strävar efter ett sådant hjärta, som i frid och full tillit till Gud kan finna sin kallelse och leva ut den. Men fram till dess så följer jag syster Célines uppmaning: Vis ta vie plainement, et le Seigneur te montrera – Lev ditt liv till fullo, och Herren kommer att visa dig den rätta vägen.

Kram,

Bénédicte

När jag inte vet vad jag skall göra frågar jag kärleken. Det är den bästa rådgivaren.” – Heliga Faustina Kowalska.

Gillar

Kommentarer

Svalor susar förbi över våra huvuden medan vi beger oss mot kapellet. Cikadornas frenetiska sång tränger igenom väggarna. Om man tittar ut från terrassen ser man det blåa vattnet några kilometer bort, det är nästan så att man kan känna doften av salt och varma medelhavsvindar.

”Tänk er nu att ni är en av Jesu tolv – eller snarare elva kvarstående – apostlar. Jesus återuppstod från de döda för drygt femtio dagar sedan och den Helige Anden har precis kommit över er och jungfru Maria.” återberättar Don Damir, ungdomspräst från Kroatien som kommit för att hälsa på oss. ”Vad gör ni nu?”

Det blir tyst i det lilla kapellet och ogenomtänkta tankar svävar i luften. Ja, vad hade vi gjort? Vad hade vi gjort om vi hade vittnat historiens största seger? Vad hade jag gjort om jag fått nåden att vara bland dem som sett det som ännu ingen annan sett? De flesta kollar lite hjälplöst upp på Don Damir och väntar på ett svar på det vi tror är en retorisk fråga.

”Jag ska hjälpa er lite. Ni ska få välja mellan sju alternativ. Lyssna noga och anteckna om ni behöver det, för sedan kommer ni att behöva välja ett av dem, sätta er i grupper med dem som valt samma alternativ er och sedan argumentera till varför ni valt det för de andra.”

Jag försöker föreställa mig hur det kan ha sett ut. Tolv människor i ett litet rum någonstans i Jerusalem, helt ensamma i världen men tillsammans med Gud. Utanför det lilla rummets dörr finns en hel värld som ännu inte vet, som ännu inte sett, som ännu inte tror, och ett tungt ansvar vilar på deras axlar. Världen måste få veta det glada budskapet.

”Nummer 1” börjar Don Damir. ”Ni går ut på Jerusalems gator och börjar predika sanningen."

Don Damirs röst tar mig tillbaka till nuet och kapellet på ön Krk i Kroatien.

"Nummer 2: Ni betjänar de fattiga och hungrande.

Nummer 3: Ni organiserar ett kommunitetsliv.

Nummer 4: Ni drar er tillbaka och ber.

Nummer 5: Ni bildar starka familjer.

Nummer 6: Ni sammanfattar den teologiska läran och organiserar lektioner.

Nummer 7: Ni skriver ner allting som har hänt.”

Självklart fastnar jag genast för det sista alternativet, att skriva ner det som jag (alias en av Jesu elva apostlar) precis har fått vittna om. Jag vet att det är vad jag hade gjort om jag var en av Jesu apostlar eftersom jag vet att det är vad jag gör idag när någonting viktigt händer mig, berör mig. Det är en naturlig reflex och instinkt, att bevara en händelse med hjälp av ord och meningar formade av intryck och känslor. På så sätt kan de bevaras för evigt om det så vore möjligt, en del av mig och mina mänskliga upplevelser på en bit papper, på ett kvitto, på en näsduk, i en bok, någonting materiellt som inte bara försvinner med tiden och åldern.

Hundratals tankar når mig när jag faktiskt försöker tänka mig att jag är en av Jesus apostlar som den Helige Anden precis har kommit över. Automatiskt sträcker jag mig efter närmsta papper och rotar efter en penna. Behovet att skriva är som stämplat i mitt hjärta.

Tillsammans med min lilla grupp som likt mig valt det sista alternativet, kommer vi på en rad olika argument till varför man först borde skriva ner det man vittnat om, särskilt om det är den uppståndne Jesus. Jag skriver ner att (1) Jesu ord är en pelare i vår tro, en grund på vilken mycket vilar, utan Ordet kan vi varken sprida det glada budskapet eller skapa teologiska skolor. (2) Hur ska vi även kunna be om vi inte har nedskriven den bön som Jesus själv lärde oss? (3) Det är väl också enklare att sprida det glada budskapet och skapa kommunitetsliv om vi alla har samma ”källa” och grund att gå tillbaka till för att söka styrka och finna sanningen. (4) Om varken Markus, Matteus, Lukas eller Johannes hade valt att skriva ner Jesu ord och handlingar utan valt att föra de vidare muntligt, hade Ordet oundvikligen förändrats med tiden, lite som med viskleken, när ord och meningar byts ut gradvis allt eftersom fler får höra dem. Med Ordet nedskrivet kan man bevara det exakta Ordet. (5) Dessutom, vem i våra moderna dagar skulle tro på någon som har hört berättelsen av Jesus liv som själv hört den av någon som själv hört den av någon annan som självt hört den från en annan? Vi om några vet att det idag krävs fakta och källor för att vara trovärdig. (6) Dessutom, om inte Jesu ord skrivs ner direkt kan de enkelt förändras eller förvridas med tiden, för att sedan tolkas och översättas annorlunda, vilket bara skulle ge upphov till splittring. Desto tidigare de skrivs ner, desto närmare kommer vi sanningen. (7) Att skriva ner är även att tänka långsiktigt, att se till att alla generationer framåt får höra exakt samma Ord vi fått höra.

Självklart är jag kluven. Drömscenariot är ju att alla apostlar samlas, ber en stund, organiserar något form av kommunitet där de sedan delar upp arbetet emellan varandra. Då kan vissa sändas ut för att betjäna de fattiga och hungriga, andra för att skapa teologiska skolor, andra för att gå runt på gatorna och predika det glada budskapet och andra – typ jag lol – skriva ner allt som hänt. Alla alternativ känns väldigt viktiga och väsentliga men verkar hänga på enskilda individers personligheter och passioner. Men i och med Don Damirs fråga så antar jag att det finns ett rätt alternativ och svar, oavsett vad som faktiskt skedde för 2000 år sedan.

”Det första Kyrkan gjorde var att sprida det glada budskapet, att predika sanningen. Det är vad hon gjorde.” börjar Don Damir med att säga efter att alla grupper har fått framföra deras argument. ”Så Gud välsigna er som valt detta alternativ och som har ’the spirit of proclamation’.

Skit också, tänker jag. Jaha, det var den uppgiften som jag lagt ner så mycket möda på.

”Men kom ihåg vad Jesus sade: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’" (Matt 25:40) och han gav oss därmed ett kriterium för vår frälsning. Det är ett faktum. Lärjungarna frågade honom: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ (Matt 25:44) men Jesus svarade ännu en gång: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.” (Matt 25:45) Så Gud välsigna er som valt att betjäna de allra minsta.”

Och nu till skapandet av en kommunitet.”

De flesta av oss börjar första vart Don Damir vill komma.

”När Jesus vandrade runt i Galilén för att sprida Guds ord skapade han en kommunitet. Han kallade Petrus, han kallade Andreas, han kallade Jakob och många fler och formade en kommunitet. Och minns ni vad Jesus bad för, kvällen innan han tillfångatogs? ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss” (Joh 17:21) Jesus sista bön, sista vilja, var att vi alla skulle bli ett, att vi skulle forma en kommunitet.

Men Jesus gjorde ingenting utan att be. Innan han inledde sin verksamhet med kommuniteten bad han i fyrtio dagar i öknen. Innan han utvalde sina apostlar bad han hela natten: ”Vid samma tid gick han upp på berget för att be, och natten igenom bad han till Gud. När det blev dag samlade han sina lärjungar, och bland dem valde han ut tolv, som han kallade apostlar. (Luk 6:12-13). Kvällen innan han tillfångatogs förargades han i sin ångest över att lärjungarna inte bad med honom: ”När han kom tillbaka fann han att de sov, och han sade till Petrus: ”Simon, sover du? Orkade du inte hålla dig vaken en enda timme? Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.” Så gick han bort igen och bad med samma ord.” (Mark 14:37-39). Jesus gjorde ingenting utan bön och det bör inte vi heller göra. Ingenting går utan bön.

Vart föddes Jesus? I en familj. Låt oss inte heller glömma att Jesus spenderade sina första 30 år i en familj. Innan han ens bad, spred Guds ord eller gjorde någonting över huvud taget, spenderade han 30 år i en familj. Maria och Josef uppfostrade honom i deras hem, tillsammans levde de ett familjeliv och Jesus visar oss att det inte går att leva utan familjer.

Jesus sade också att han var sanningen. Minns ni vad mer Jesus sa? Han sade: ”Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med stora tecken och under för att om möjligt bedra också de utvalda.” (Matt 24:24) Och vad var det första som hände på samma dag och morgon som Jesus återuppstod från de döda? Jo fariséerna sade att Jesus inte hade återuppstått från de döda. Redan där ’they messed up theology’. Vi behöver tydliga läror, tydlig teologi eller så kommer allt att falla samman!

Slutligen, Jesus sade att han kommit för att uppfylla Skriften. Minns ni när Kleopas och den andra lärjungen var på väg till Emmaus och Jesus visade sig för dem? De återberättade allt som hänt och Jesus sade till dem: ”Förstår ni så li­te, är ni så tröga till att tro på det som pro­fe­ter­na har sagt? Skul­le in­te Mes­si­as li­da det­ta och gå in i sin härlig­het?” Och med början hos Mo­se och al­la pro­fe­ter­na förkla­ra­de han för dem vad som står om ho­nom öve­rallt i skrif­ter­na.” (Luk 24:25-27). De är det enda stället i Bibeln där Jesus kallar någon för trög i huvudet. Varför gör han det? För att de inte känner till Guds ord! Dessutom, hur ska vi kunna bevisa för judarna att Jesus uppfyllde varenda en av alla profetior om vi inte har de nedskrivna?

“Så här kommer min dom. Jag personligen, med betoning på att detta är ett val som jag tar med tanke på mina benägenheter och det sättet på vilket jag är, väljer att predika Guds ord på Jerusalems gator. Jag är en förkunnare. Men som Petrus, Jesu lärjunge och första påve för den katolska kyrkan, erkänner jag att alla av dessa ovannämnda handlingar behövs genomföras och det samtidigt.

Vad jag precis gjorde är en simulering av vad som försiggår idag. Om en av dessa saker skulle fattas i Kyrkan, skulle Kyrkan inte vara Kyrkan. Tyvärr har det hänt i Kyrkans historia att vi glömde en av dem, och det är varför koncilier och råd skapats för att fastställa Sanningen. Exempelvis hade vi för några år sedan en familjesynod eftersom familjen är det som pratas om just nu. Kyrkan har gjort många misstag. Det är till exempel ett faktum att Kyrkan inte definierade några teologiska sanningar förrän på 400-talet. Enormt misstag! Detsamma gäller skrivandet av bibeln. Varför skrev de ner allt så sent? Jo för de trodde ju att Herren skulle komma tillbaka om en vecka eller så. Det var inte förrän 32 år efter Jesu uppståndelse som Markus skrev det första evangeliet.

“Så som ni kan se, så är ni alla vinnare.”

Efter Don Damirs föredrag börjar jag att tänka på pilgrimsvandringen till Chartres som jag nyss deltagit i. Vandringen, som organiserades av traditionalistiska Notre-Dame de Chrétienté (Vår Fru av Kristendomen), var på många sätt och vis väldigt långt ifrån resan till Kroatien som jag nu befann mig på. Vi pratar två olika liturgiska riter, olika andligheter och böneliv, olika förhållningssätt till och olika sätt att leva ut sin tro. Att få den otroliga chansen att få delta på båda de resorna gjorde min upplevelse vackrare, då jag kände att jag fick se Kyrkans andliga rikedom i ett nytt ljus.

Dock finns det många som inte tänker som mig. Många ser till exempel på den tridentinska ritens återkomst som ett "hot" mot novus ordo – Paulus VI:s liturgi – som de flesta av oss firar och deltar i idag. Andra ser ner på den nyare liturgin, ser den som mindre giltig och sämre än den äldre formen. (Don’t fight me, jag har screenshots från folk som uttryckt den åsikten). Många tycker att det ena är mer rätt än det andra, att vissa saker är mer giltiga än andra, att det bara finns ett sätt att leva ut sin tro på, vilket jag inte håller med om. Att vi alla valde olika alternativ i Don Damirs uppgift tycker jag är väldigt målande för hur olika vi alla är som personer, hur vi har givits olika gåvor och talanger, hur vi alla har olika intressen och passioner. Hur skulle vi då alla kunna vara exakt likadana när det kommer till vår katolska tro?

Katolska Kyrkan har sedan länge erkänt att, att leva tron inte är en ”one size fits all”. Redan efter Jesu död och uppståndelse var Kyrkan i Jerusalem inte densamma som den i Efesos eller Thessaloniki. Spolar vi fram i tiden så levde den helige Dominikus troligtvis inte på samma sätt som den helige Josémaria Escrivà, trots att båda var från Spanien, antagligen inte heller heliga Bernadette, heliga Jeanne D’Arc och heliga Thérèse av Lisieux från Frankrike. Katoliker genom historien har aldrig varit desamma men de har alltid delat tron på Jesus Kristus, Guds enfödde son, avlad av den Helige Ande, född av Jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nedstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen från de döda, uppstigen till himmelen, sittande på Allsmäktig Gud Faderns högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Med min själ, genom vilken jag blir mig själv helt och fullt ut, förenar jag mina lemmar. Jag befaller mina kroppsdelar att sättas i rörelse, jag befaller mina ögon att se, mina öron att höra, mina händer till att arbeta och mina fötter till att gå. Alla lemmar i min kropp har olika uppgifter, men själen för de samman. På samma sätt är den Helige Anden Kristi Kropps själ.

Påven Franciskus beskrev år 2014, under sin apostoliska resa till Istanbul i Turkiet, den Helige Anden som Kyrkans själ. Påven menade att den Helige Anden skapar liv, frambringar olika karismor som berikar Guds folk men framför allt skapar enhet bland troende: Utav många gör Han dem till en, till Kristi Kropp. Man skulle kunna tro att frambringandet av olika karismor enbart skulle skapa kaos, oordning, och det skulle det göra om vi inte lät oss ledas av den Helige Anden som skapat och gett oss dessa olika gåvor och karismor. Under Hans ledning formar de en oändlig rikedom ty den Helige Anden är enhetens ande, inte enhetlighetens. Endast den Helige Anden kan skapa mångfald och samtidigt enhet. När vi försöker skapa mångfald skapar vi istället division då vi är alltför trångsynta och envisa på att vi vet bäst. När vi försöker skapa enhet med mänskliga medel blir det istället oftast enhetlighet och homogenisering. Men om vi låter oss ledas av den Helige Anden kan vi vara säkra på att den rikedom, den mängd och det mångfald som Han frambringar aldrig kommer att skapa konflikt.

"Ty lik­som krop­pen är en och har många de­lar och al­la de många kropps­de­lar­na bil­dar en en­da kropp, så är det också med Kristus. Med en och sam­ma An­de har vi al­la döpts att höra till en och sam­ma kropp, va­re sig vi är ju­dar el­ler gre­ker, sla­var el­ler fria, och al­la har vi fått en och sam­ma An­de att dric­ka. Krop­pen består in­te av en en­da del ut­an av många. Om fo­ten säger: ”Jag är ing­en hand, jag hör in­te till krop­pen”, så hör den lika­fullt till krop­pen. Och om örat säger: ”Jag är ing­et öga, jag hör in­te till krop­pen”, så hör det lika­fullt till krop­pen. Om he­la krop­pen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av lukt­sin­net? Men nu har Gud gett var­je en­skild del just den plats i krop­pen som han vil­le. Om allt­sam­mans var en en­da kropps­del, vad blev det då av krop­pen? Nu är det emel­ler­tid många de­lar, men en en­da kropp.

Ögat kan in­te säga till han­den: ”Jag behöver dig in­te”, och in­te hel­ler hu­vu­det till fötter­na: ”Jag behöver er in­te.” Tvärtom, också de de­lar av krop­pen som ver­kar sva­gast är nödvändi­ga, och de de­lar av krop­pen som vi in­te tyc­ker är fi­na, dem gör vi så myc­ket fi­na­re, och de de­lar vi skäms för om­ger vi med så myc­ket större an­ständig­het,något som de an­ständi­ga de­lar­na in­te behöver. Men när Gud sat­te sam­man krop­pen lät han de ring­a­re de­lar­na bli särskilt ära­de, för att det in­te skul­le upp­stå splitt­ring in­om krop­pen och för att al­la de­lar­na skul­le vi­sa varand­ra sam­ma om­sorg. Li­der en kropps­del, så li­der också al­la de and­ra. Blir en del hed­rad, så gläder sig också al­la de and­ra.

Ni utgör Kristi kropp och är var för sig de­lar av den." (1 kor 12:12-27)

Alla av Don Damirs ovanstående alternativ behövs lika mycket som var och en av oss behövs i Kyrkan för att Hon ska vara precis Kyrkan, lika mycket som varje lem i våra kroppar, hur olika de än må vara och hur olika uppgifter de än må ha, behövs för att vi ska vara fullt fungerande.

I minibussen som vi har fått låna av vandrarhemmet ligger spänning och förväntan i luften. Trots att bilen endast har 8 platser är vi 22 i den, varav hälften sitter i bakluckan och sjunger Ave Maria som de flesta av oss lärde oss under pilgrimsvandringen till Chartres. Om knappt fem minuter är vi framme på stranden där vi ska spendera resten av eftermiddagen i den gassande solen och det ljusblåa havet.

I den trånga bussen sitter 22 olika människor, men olika talanger och gåvor, med olika personligheter och passioner, olika röster och olika relationer till Gud. Egentligen är vi olika på alla möjliga sätt och vis, men vi är alla lemmar i samma Kropp; vi är alla enade i samma tro, enade i kärleken, enade i Gud.

Precis som en kropp består av flera lemmar, precis som ett träd består av flera grenar och precis som ett ljus består av flera lågor så består Kristi Kropp av dess Kyrkas mångfaldiga medlemmar. För utan grenar finns det inget träd och utan lemmar ingen kropp.

Kram,

Bénédicte

Gillar

Kommentarer

Pilgrimsvandring från Notre-Dame i Paris till Notre-Dame i Chartres

Vad håller jag egentligen på mig? frågar jag mig själv och drar av mig mina kängor och stirrar på mina blodiga strumpor. Varför i hela friden hade jag bestämt mig för att göra någonting som jag aldrig gjort förut och som jag inte riktigt var förberedd inför?

Runt omkring mig sitter hundratals unga katoliker och pratar, sjunger, ber. Stora kartonger med små baguetter skickas runt och stora vattenflaskor delas ut av volontärer. Vi har knappt gått 2 mil men mina vandringskängor har redan börjat skava och med en snabb titt runt omkring mig förstår jag att jag inte är den enda vars fötter värker. Mina vänner tar i sin tur av sig sina skor och andas lättat när de får röra på tårna. Jag lägger mig ner i gräset på Lovisas axel och tittar upp mot himlen. Plötsligt försvinner allting och det finns ingenting kvar förutom mig själv och mina tankar.Jag kan inte undgå att tänka: Varför gör jag ens det här?

Trots att pilgrimsvandringen inte riktigt fått någon större uppmärksamhet i media – även knappt i fransk media – så räknas ”le pèlerinage de Pentecôte de Notre-Dame de Paris à Notre-Dame de Chartres” (bokstavligen översatt till: Pilgrimsvandring i Pingst från Vår Frus katedral i Paris till Vår Frus katedral i Chartres) som en av Västeuropas största pilgrimsvandringar när det kommer till antalet pilgrimer och vandringens längd.

Själva pilgrimsvandringen är inspirerad av den franska poeten och författaren Charles Péguy som själv vandrade mellan de två franska städerna i början på 1900-talet. Mellan den 14 och 17 juni 1912 vandrade Péguy över 144 kilometer från Notre-Dame katedralen i Paris till den i Chartres för att be om Jungfru Marias förbön för sin son Pierre som låg sjuk i tyfoidfeber.

I ett brev till vännen Joseph Lotte skrev Charles Péguy den 28 september 1912: ”Man ser klocktornet på 17 kilometers avstånd på fältet. Då och då försvinner det bakom det böljande landskapet eller bakom skogsområden. Så fort jag såg det fylldes jag av extas. Jag kände ingenting längre, varken tröttheten eller mina fötter. Plötsligt var det som om all orenhet rann av mig. Jag var som en ny människa.” (Un compagnon de Péguy, Joseph Lotte. Sida 337-8)

Året därpå, mellan den 25-28 juli 1913, gjorde Péguy samma vandring igen. Den 27 september 1913 skrev Péguy till Lotte: ”Du anar inte vad jag nu kommer att skriva till dig. Jag får inte dö nu. Jag var nära att dö för en månad sedan. Jag gjorde då min pilgrimsfärd till Chartres som jag har bestämt mig för att göra varje år numera. Det var väldigt varmt. Jag hade gått 40 kilometer. Visst hade det varit vackert att dö på gatan och få komma till himlen, men jag klarade det: Vår Fru räddade mig ur all min förtvivlan. (Un compagnon de Péguy, Joseph Lotte. Sida 347-8)

Men fler vandringar än så blev det tyvärr inte för Charles Péguy som dog den 5 september 1914 i slaget vid Marne under första världskriget. Men Péguy dog inte utan att lämna något avtryck.

1935 valde en liten grupp studenter i klassiska språk och filosofi från det franska universitetet La Sorbonne i Paris att vandra till Vår Frus katedral i Chartres läsandes Péguys poesi. 10 år senare var de nära 4.000 pilgrimer och i början på 60-talet upp mot 10.000. Idag organiseras ”Le pèlerinage étudiant à Chartres” av de högre utbildningarnas kaplansbefattningar i franska regionen Île-de-France som tillhör MECI (Mission Étudiante Catholique Ile-de-France – Catholic Student Mission Île-de-France), oftast på helgen runt palmsöndagen.

I Péguys spår lanserades även 1983 pilgrimsvandringen ”le pèlerinage de Pentecôte de Notre-Dame de Paris à Notre-Dame de Chartres” av den romersk-katolska traditionalistiska organisationen Notre-Dame de chrétieneté (Vår Fru av kristendomen). Sommaren 2007, i samband med påven Benedictus XVI:s apostoliska brev Summorum pontificum som stadgar att den tridentinska riten åter är en integrerad del av det latinska gudstjänstlivet som en extraordinarie form av den romerska riten, befann sig över 10.000 pilgrimer i Chartres.

Slutmålet, katedralen i Chartres, som 1979 upptogs på UNESCO:s världsarvslista, har länge varit en stor pilgrimsort. De 176 glasmålade originalfönstren – varav de äldsta dateras till 1144-1151 – är den största samling av medeltida glasmålningar i världen och de moderna är utförda av bland annat rysk-franska expressionistiska konstnären Marc Chagall. Även kyrkans tre lansetter, rosettfönster, kända glasfönstermålning Notre-Dame-de-la-Belle-Verrière samt katedralens kanske största skatt: En tyg bit som sägs vara från Marias slöja, lockar årligen pilgrimer och turister från världens över.

Men detta inlägg handlar inte om vandringens slutmål utan om resan dit. En resa som vi alla vandrar här på jorden tills vi når himmelriket.

Runt min hals hänger en guldmedaljong föreställandes den helige Kristoffer som bär Jesusbarnet över en flod. Att jag alltid varit särskilt ängslig inför resor fick mig att tänka på- och be till den helige Kristoffer, vägfararnas helgon, särskilt mycket inför denna vandring. Dessutom, även om pilgrimsvandringen var och är en simpel fotvandring genom det franska landskapet, så är det även meningen att den ska påminna om människans pilgrimsfärd på jorden mot evigheten i Guds rike. Vi är ju efter allt alla pilgrimer här på jorden, ständigt på väg. Vårt gemensamma mål och “slutdestination” är detsamma, det är himlen, och fram tills att vi en dag når dit vandrar vi alla på livets oförutsägbara väg.

Vandringens öppningsmässa fick i år hållas i Saint-Sulpice – Paris andra största katedral – då Notre-Dame katedralen – där öppningsmässan egentligen skulle äga rum – nyligen skadats i branden som förstörde stora delar av dess tak och spira. Efter mässan började genast olika grupper att slussas iväg en efter en. Vandringen är nämligen uppdelad i olika chapîtres – eller ”kapitel” på svenska – för både barn, ungdomar, vuxna och familjer, som i sig är uppdelade efter världsregioner, städer, församlingar, familjer osv. I varje kapitel vandrade även minst en präst som höll i meditationer, böner och som alltid var tillgänglig för bikt. När högtalarna äntligen ropade upp "Saint Eric!" – Helige Eriks legion – slängde vi oss ivrigt in i ledet.

Under bara den första dagen vandrade vi över 45 kilometer från klockan 8 på morgonen till klockan 20 på kvällen. Dagens första halva vandrades helt obekymrat av de flesta. Att sakta lämna bullriga och smutsiga Paris kändes på något sätt som en stor lättnad: Det var som att vi inte bara lämnade en stökig stad utan även våra stökiga liv, våra vardagliga liv, och allt det världsliga som normalt sätt tar upp så stor del av våra liv. Och det var faktiskt ganska skönt. Nu handlade allting verkligen bara om Gud och det fanns inte längre någonting som kunde komma emellan. Under tre dagar skulle vi få möjligheten att distansera oss från absolut allt, vi skulle få tid att reflektera över de liv vi lever, tid att reflektera över våra relationer med Gud.

Vi blir tilldelade sånghäften med en oändlighet med psalmer och sånger och lär oss att sjunga rosenkransen på både latin och svenska. Vart vi än vänder oss om finns där musik. Någonstans i skogen plockar Charbel fram en flöjt och senare under vandringen spelar Max trumpet. Framför oss går det sjungande portugiser och lite längre fram irländare i kilt som spelar säckpipa. I alla kapitel sjungs rosenkransar och psalmer utan ände. Trots att fötterna och kroppen börjar värka senare på eftermiddagen så skämtar jag inte när jag säger att varje gång vi sjöng rosenkransen försvann smärtorna och tröttheten helt.

Men när klockan slår 17 tror jag seriöst att jag ska falla ihop och började halka efter gruppen. Fransmän, tyskar och schweizare hinner går om mig innan jag hittar en kille vid namn Krystian från den svenska gruppen som obekymrat går med ett kapitel från Bayern. Även om lättnaden över att inte behöva vandra sista biten ensam gav mig lite nya krafter så försvann dem igen när allt fler grupper gick förbi oss. När vi sedan hamnar på en smal stig gick det inte riktigt längre att gå om varandra och det börjar därför bildas en liten lucka mellan oss och kapitlet förre oss. När de tyska pilgrimerna bakom oss börjar sucka irriterat säger jag till Krystian att jag tror att jag snart kommer dö. Då skrattar han bara och säger att jag kan vara lugn för bara genom att vrida på huvudet ser han fem präster.

Efter att ha hittat ytterligare fyra svenskar som också kommit bort från gruppen bestämmer vi oss för att gå den sista biten tillsammans. När vi haltar upp för sista backen är allt jag vill att lägga mig ner på marken och gråta men som tur var drar vi alla i varandra och peppar varandra fastän vi alla själva är nära att falla ihop. En kvinna springer fram till mig och frågadr om jag vill att hon bär min väska och en kille vänder sig om och ropar ”Courage, on est bientôt arrivés!” – ”Kämpa på, vi är nästan där!” – och en annan ”Allez, tu peux y arriver!” – ”Kom igen, du klarar det här!”

Vi kommer fram till fältet, tälten och återansluter till vår grupp. Jag är så lättad över att ha kommit fram men samtidigt uppgiven och modfälld. Det blöder under två av mina naglar, mina hälar är fyllda med spruckna blåsor, jag har förlorat känseln i min högra stortå (update: den är fortfarande avdomnad, no joke) och som grädde på moset så får vi veta att brödet och soppan tagit slut. Min kropp gör ont, jag är hungrig, trött och fryser och det enda jag kan tänka är: Är det såhär mitt liv på jorden kommer att se ut? Försöker Gud att visa mig hur svårt och plågsamt mitt liv kommer att vara? Är det så här jobbigt att komma till himlen?

Bilder från dag 1

På den andra dagen väcks jag av Ola Gjelos Northern Light, en av mina absoluta favoritstycken som jag ofta sjungit med min kör.

Föregående kväll bestämde Gabriela, Lilian och jag oss för att åka vandringens andra dags stora sträckor i buss. Vandringens organisatörer har nämligen anordnat så att "les pèlerins bléssés" (de skadade pilgrimerna) kan få skjuts till nästa rastplats.

För mig kändes det som ett enormt misslyckande. Eftersom jag verkligen såg och tänkte på pilgrimsvandringen som en liknelse för vår jordiska vandring mot himmelriket kändes det som att jag svek Gud och att jag var för svag för att komma till himlen.

Men som tur var fanns där min vän Gabriela som snabbt påminde mig att svaghet inte är ett misslyckande och att man ibland behöver en liten skjuts i livet, i vårt fall en bokstavlig skjuts. Gabriela påminde mig om Thereses av Lisieux "gudomliga hiss", och om att Therese såg sin egen litenhet och svaghet som en genväg till Guds famn.

Jag måste finna ett nytt sätt att komma till himlen på en ny, rak kort väg, en alldeles ny liten väg. Vi lever i uppfinningarnas tidevarv. Nu behöver man inte längre gå uppför trappor, hos de rika har de ersatts av en hiss. Jag skulle också vilja finna en hiss, som bar mig upp till Jesus, ty jag är för liten för att gå upp för fullkomlighetens branta trappa.” - Thérèse av Lisieux (Självbiografiska skrifter, s 185)

Therese accepterade sin egen litenhet, bräcklighet och oförmåga eftersom hon förstod att det som vi ser som vår stora svaghet, som vi vill dölja och inte vill veta av och som vi tror hindrar oss på vägen, är just det som får Gud att lyfta upp oss på sitt knä. Vår svaghet och litenhet drar oemotståndligt till sig Guds ömma, faderliga barmhärtighet och nåd. Hon beskriver även helighet som mänsklig svaghet dränkt i gudomlig barmhärtighet.

Jag tänkte då igen på den helige Kristoffer som hänger runt min hals. Ibland kanske man får tillåta sig att bli buren över floden när krafterna inte räcker till. När Gabriela sedan kallar bussen vi ska ta för "nådens buss" (i referens till den gudomliga hissen) känns det inte längre lika dåligt, snarare som att vi fått en exklusiv förtur.

När vi sätter oss ner i bilen som ska ta oss till fältet där högmässan ska äga rum småpratar jag med mannen som kör oss. Han berättar att han gått vandringen sedan 1983 då traditionen återupptogs men att han nu vill hjälpa andra som vill gå vandringen så gott han kan och att han därför sedan 3 år tillbaka kör skadade pilgrimer mellan rastplatser. Jag tackar honom oändligt innan han släpper av oss.

Dagen blir lång men långt ifrån tråkig. Gabriela, Lilian och jag ankommer klockan 10:30 till ängen där högmässan ska hållas. Vi kommer fram innan alla pilgrimer och lämnar den inte förrän 18.00 och har hunnit blivit helt fnittriga och hysteriska av rastlöshet. Vi träffar dessutom en massa nya människor, bland annat en kille från England, en kille från Skottland och en tjej från Finland. Dessutom träffar jag en kompis från Frankrike och springer på en annan kompis från USA som jag jobbade med tillsammans under hösten i Rom!

På kvällen vibrerar hela min kropp av iver och jag är så upphetsad att jag knappt kan sitta still. Under morgondagen har jag tänkt gå hela sträckan; jag har samlat så mycket krafter under dagen att jag känner att jag lika gärna skulle kunna gå tillbaka till Paris.

Bilder från dag 2

På den tredje dagen vaknar min kompis Lilian och jag av en pojkröst som säger "Papa, il y a des filles dans notre tente" ("Pappa, det är flickor i vårt tält") och vi får ett plötsligt skrattanfall när vi inser att vi sovit i fel tält och är omringade om pojkar och män. Vi ligger kvar i våra sovsäckar och fnittrar och skäms tills alla har gått.

Under den tredje dagen vandrar vi genom oändligt stora gröna åkrar. När jag kisar mot horisonten och ser det långa ledet pilgrimer slingra sig kring fälten känns det seriöst som att vi deltar i ett korståg. Ett modernt korståg. Vi har självklart inga vapen och är inte på väg att erövra Chartres eller någon annan stad. Våra enda vapen är våra rosenkransar och det enda vi vill erövra är människors hjärtan och förnya deras tankar.

Allt som allt beräknas vi vara upp mot 15.000 pilgrimer varav 1.300 från utlandet och över 20 länder. Och varav 43 svenskar!

Ännu en gång tänker jag på den helige Kristoffer. Förutom att vara vägfararnas skyddshelgon så är han även en påminnelse till oss alla att vi också är kallade till att vara så kallade “Kristusbärare”. Vi är kallade till att bära Kristus på våra axlar över floder som ibland flyter i motström; att bära Kristus i våra hjärtan även när hela världen verkar gå emot oss och vår tro kan verka som allt för tung att bära på; att bära Kristus, som den helige Kristoffer bar Honom över floden, till de som ännu inte har funnit honom.

Över de gröna fälten och åkrarna ekar flera tusen röster och stämmor. Lovsånger, hymner och psalmer ljuder längst det oändliga ledet med förkunnare av Guds ord och evangelium. Olika grupper upprepar varandras ramsor. Upprymda och energiska ungdomar viftar ivrigt med flaggor och baner. Unga scouter springer förbi ledet i det höga gräset sjungandes. Folk kan påstå att katolska kyrkan är gammal och otidsenlig men då har de antagligen inte sett vad jag har sett: En ung, tidstrogen och levande Kyrka, mer levande än någonsin.

Efter några timmars vandring springer plötsligt Max förbi oss och skriker: "Där är vår Moder! Där är hon!” Plötsligt är det som att allt försvinner. Hungern, tröttheten och smärtorna i hela kroppen. Bara vid synen av de två spirorna är det som att våra kroppar fylls med en ny energi, och vi springer som små barn med våra flaggor och börjar automatiskt att sjunga. Max tar fram trumpeten och Charbel flöjten och plötsligt är det som att vi flyger. Bakom oss lämnar vi ett stort glapp mellan oss och nästa grupp.

Då i stunden känner jag ännu inte till Charles Péguy eller breven som han skickade till Joseph Lotte, men i mina dagboksanteckningar på mobilen skriver jag: ”Plötsligt försvann allt. Smärtan i fötterna, hungern, tröttheten, utmattningen. Det var som att vi flög. Ingenting spelade någon roll längre. Eller jo, det enda som spelade någon roll var Gud.”

När vi tågar in i Chartres sjungandes "Nordens Drottning" har jag nog aldrig varit så stolt över att vara svensk som jag är då. Jag ler stort varje gång jag ser människors roliga ansiktsuttryck när de försöker urskilja vilket land vår flagga tillhör, varje gång någon främling ber om att få ta bild på våra tröjor, varje gång någon gång kommer fram för att berätta hur glada de är över att få se svenska unga katoliker.

Bilder från dag 3

Ser ni Vår Fru av Chartres-katedralens två spiror i fjärran?

Efter att han vandrat i tre dagar från Notre-Dame katedralen i Paris når vi tillslut Notre-Dame katedralen i Chartres. Resan som började med Kristus slutar också med Kristus precis som Johannes skriver i uppenbarelseboken: ”Jag är Alfa och Omega, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, allhärskaren.” (Upp 1:8)

Det hade varit så enkelt att ge upp, så enkelt att lägga sig ner halvvägs redan första dagen och ge upp allt hopp om att en dag komma fram. Det viktigaste under vandringen var inte den fysiska uthålligheten - men som ej är försumbar - utan viljan. Aldrig någonsin har jag sett så stark vilja hos så många unga katoliker.

Precis som pilgrimsvandringen var så är inte alltid det kristna livet en dans på rosor. Det innehåller både glädje och sorg, både lycka och utmaningar, både glädje och lidande, både solsken och mörka moln. Men oavsett hur krävande, påfrestande och mödosam resan än må vara så finns där alltid Gud för att resa oss upp när vi faller.

Jag antar att jag inte förrän nu börjar landa efter pilgrimsvandringen. Verkligheten har på något sätt spräckt pilgrimskapets bubbla men mitt hjärta förblir fullt av kärlek och tacksamhet.

Vad jag har insett efter tre dagar är att pilgrimsvandringen på jorden antagligen kommer att vara tuff. Men framför allt har jag insett att jag inte kommer att klara av den ensam. Jag tänker på alla de som ville bära min väska och de som ropade uppmuntrande ord, på alla de som varken talade mitt språk eller kände mig men som ändå ville se mig lyckas och komma fram till målet. Jag har insett att det går att göra resan ensam, men att den är mycket lättare att göra den tillsammans. Jag har insett det är okej att låta sig bäras ibland när det blir för tungt och när krafterna sviker. Och jag har insett att utan de andra pilgrimerna, utan den Helige Kristoffer, utan Jungfrun Maria och utan den Helige Anden hade nog resan inte gått.

Kram,

Bénédicte

Gillar

Kommentarer