Tankar om tryggheten i att lita på Gud

Det var i slutet på december och min kompis skulle sova över hos mig. Vi satt i vardagsrummet i de gråa sofforna och diskuterade om allt mellan himmel och jord.

“Bene, jag tror inte att du riktigt förstår hur jag känner, men jag behöver en pojkvän. Jag är skapad för kärlek, jag behöver någon att älska! Jag är snart 22 år och alltså jag börjar känna mig stressad av att tiden bara rinner iväg.”

I den stunden kunde jag inte förklara precis varför jag bara inte kunde hålla med henne. Av någon konstig anledning så kunde jag inte känna den där stressen som min kompis pratade om, det där tillsynes väsentliga och essentiella behovet att ha någon som älskade henne och som hon kunde älska här och nu. Visst längtade jag precis som henne efter kärlek, efter att få kunna älska och bli älskad (och jag gör det fortfarande), men jag kände mig inte lika orolig över framtiden som min kompis var. På något sätt tyckte jag nästan synd om henne, över att hon behövde gå runt och vara nervös och stressad över någonting som hon själv inte kunde styra, men som hon trodde att hon kunde.

Ändå klandrade jag inte henne. Under gymnasiet hade jag också varit en av dem som ängsligt gått runt och räknat ut hur lång tid man hade på sig för att hitta en man så att man skulle hinna förlova sig, gifta sig och få barn innan man var exakt 28 år gammal. Idag, tre år senare har jag vuxit närmare Gud och framtidsångesten är borta.

I min Gud har jag funnit styrka

I min Herre har jag allt

Han har öppnat för mig en väg

Och bytt min ängslan i jubelsång

Och bytt min ängslan i jubelsång ♫ (Taizé)

Inte kan jag vara den enda som känner mig allt tryggare och förtröstansfull ju närmare jag kommer Gud? Tänk vilken frid alla skulle känna om de letade efter rätt kärlek på rätt ställe.

Min väns förtvivlan och törst efter kärlek blev nästan tungsam för mig. Hennes desperation hade stulit hennes frihet och frid. Tänk, om hon bara visste vad Gud hade att ge henne. "Om du kände till Guds gåva och vem det är som ber dig: Ge mig lite att dricka, då skulle du ha bett honom, och han hade gett dig levande vatten." sa ju Jesus själv till den samariska kvinnan vid Sykars brunn. Ja, om vi bara visste vad Gud har att ge åt oss, om vi bara vågade lita på att Han har stora planer för våra liv!

Var och en av oss, hur fina och underbara liv vi än har, känner en stark längtan inom oss, en tomhet som vi inte riktigt vet hur vi ska fylla. Vi saknar någonting men, vi vet inte vad. Vi känner oss ensamma, vilsna. Därför försöker vi alla, på ett eller annat sätt att fylla den tomheten med det första bästa. Män och killar har tendens att skapa självförtroende genom prestation, makt och dominans, medan kvinnor och tjejer framför allt söker kärlek och bekräftelse hos andra. Vi har ofta inställningen att män ger oss ett värde, att vår identitet skapas i en relation, att utan kille är vi ingen. Vi vill alla vara utvalda, sedda, omhändertagna, älskade, bära frukt och ge liv, det är ju efter allt det vi är skapade till. Men vi längtar bara efter att , inte efter att ge.

Det konstanta strävandet efter kärlek och uppmärksamhet styr våra liv, det ständiga jagandet ger oss en mening till vår existens. Ja tänk, det vi saknar oss formar oss mer än det vi har! Utan längtan går vi under. Vi känner oss skapade för ditt och datt, och vi är så självsäkra på att tomheten beror på en viss sak eller en viss människa som ännu inte finns i våra liv, och att vi kommer att bli kompletta när vi väl finner det eller den som saknas. I ett samhälle där ingen vill vara ensam, där man tvingas göra sitt bästa för att vara precis som alla andra, där det är skämmigt att vara oskuld och aldrig haft en partner, sätts dessutom en press på oss. Vi söker kortvarig lycka och tillfälliga tillfredsställelser, och uppfyllandet av våra egoistiska begär är den billigaste biljetten som tar oss snabbast dit.

På tjejlägret, som jag berättade om i mitt senaste inlägg, förklarade Syster Sophie om hur den där längtan, tomheten, saknaden som vi känner inom oss beror på syndafallet: I och med syndafallet förlorade vi närheten med Gud, utan Honom känner vi oss nakna. Många försöker därför att stilla den inre saknaden med kortlivade tillfredsställande födda ur våra begär, men märker snabbt att det bara lämnar en värre eftersmak av tomhet. Jag visste att det var precis den tomheten som min kompis upplevde så starkt. Men det var på lägret som jag faktiskt förstod att den enda som verkligen kunde svara på den längtan var Gud.

Mannen och kvinnans kroppar är ofullständiga, därför söker vi efter någonting som kan fylla vår inre saknaden, och oftast tror vi att det är en annan människa som ska göra oss kompletta. Men bara Gud kan fylla den bottenlösa brunn inom oss.

En make och maka kan bara hjälpa varandra att komma till himlen, till det slutgiltiga målet, det går inte att sätta vår lycka in någon annans händer än Guds. Äktenskapet är en väg till helighet, en symbol för det himmelska bröllopet med Gud som väntar på oss. Föreningen mellan man och kvinna på jorden är som ett tecken som pekar mot den himmelska bröllopsfesten, lite som en vägskylt, menar Syster Sophie i sin nya bok Älska och gör det du vill. Föreningen mellan man och kvinna på jorden är bara en blek skugga i jämförelse med den bröllopsfest som väntar oss när vi förenar med Gud med kropp och själ.

Vårt möte med Gud kommer att vara det största och vackraste bröllopet någonsin. Vi är alla Kristi brud, Kyrkan, som Jesus Kristus, Guds son, gav sitt liv för. Bröllopet blir därmed en symbol för vår allra djupaste längtan, vår inre törst. Längtan efter djup och total kärlek blir besvarad när vi får dricka av det levande vatten som Jesus erbjuder var och en av oss.

Med öppenhet och beredvillighet för Guds gränslösa kärlek och kärleksfulla plan för oss står himlens portar öppna för oss. Genom att ge oss själva, våra hjärtan till Gud, så får vi ta emot det vatten som ger evighet och liv.

Människan har en tendens att vilja ha kontroll över allt och bestämma allt själv, från livets början till dess slut. Abort och eutanasi är bara två exempel på omdiskuterade ämnen som aldrig ens hade varit uppe på tapeten om människan bara hade accepterat livet som den gåvan från Gud som den är, och inte försökt göra sig själv till sin egen skapare. Människan är inte livets källa. Vi måste inse att vi inte har den kontrollen som vi så gärna vill ha, att vi inte kan fritt styra våra liv hur vi vill. Varför kan vi inte bara släppa taget, sluta blanda i oss Guds planer och ifrågasätta Hans kärlek? Varför stressa och ha ångest när vi bara kan lossa greppet om vår desperation och låta Gud ta över?

Gud kommer att korsa våra vägar med någon annans när och om vi väl är redo och menade för det. På tjejlägret pratade Syster Sophie om hur vi ska ta vara på den så kallade “singeltiden” för att bli någon i oss själva innan vi kan älska. Vi måste lära oss att älska oss själva, att se värde i oss själva, hur ska vi annars kunna ge oss till någon annan om vi själva inte ens tycker att vi är värdefulla? Det blir ju helt meningslöst att ge sig själv om man inte har någonting att ge!

Under min skolgång var jag full av självförtroende och älskade mig själv och mina prestationer, men jag hade en kompis som kallade det för högmod och arrogans, och som fnös varje gång jag tog emot en komplimang med stolthet. En dag förklarade hon för mig att jag behövde öva mig på att inte vara så där stolt som jag alltid var, och istället bli mer ödmjuk. Efter det samtalet slutade jag ta emot komplimanger. Jag började vifta bort de fina orden, rikta äran mot andra kompisar, peka på brister, jag kände mig ovärdig av de snälla orden som min omgivning så gärna ville att jag skulle ta emot. För bara några veckor sedan slog det mig att jag aldrig borde ha blundat för kärleken som omvärlden gav mig, att det var fel av mig att förneka de fantastiska gåvorna som Gud gett mig. Idag tar jag emot alla komplimanger jag får för jag vet att alla mina uppskattade egenskaper och personligheter finns till tack vare Gud! Och genom att älska mig själv så älskar jag Gud som har skapat mig till sin avbild, och ju mer öppen jag är för mänsklig kärlek desto mer öppen är jag även för Guds kärlek. Tänk, hur ska vi kunna ta emot Guds oändliga kärlek och vi inte ens kan ta emot mänsklig kärlek?

Vi har redan ett värde eftersom Gud har skapat oss med mening och till sin avbild, och Gud en plan för oss, men det är upp till oss att hitta det värdet och välja om vi vill fullfölja hans plan eller inte. På vägen finns Satan som får oss att känna att vi inte är värdefulla, att vi inte är värda att bli älskade eller förlåtna, men med Guds hjälp och styrka är ju ingenting omöjligt.

"Man kan inte svara på en livskallelse innan man hittat sig själv” sa Syster Sophie. Singeltiden är därför en underbar tid för att bli och vara självständig, för att lyssna på Gud, en tid för personlig kärlek, för att bli så kompletta som möjligt. Vi kan välja mellan att använda singeltiden för att utforska vem vi egentligen är, lyssna på Guds ord och söka Guds plan för oss, eller så kan vi utnyttja den tiden för att utforska alla våra begär, lyssna på Lögnaren som frestar oss och söka oss själva i andra. Det gäller att förstå vilken frihet Gud har gett oss i det vi kallar "ensamhet" för att finna oss själva och att vi kan bli kompletta utan flick- eller pojkvän!

Precis som Adam och Eva blev rädda för Gud när Han återvände efter att de hade ätit av den förbjudna frukten, så blir också jag rädd när jag kommer någon som tycker om mig och som jag tycker om lite för nära. Precis som Adam och Eva känner jag mig “naken”. Vi ser våra brister och svagheter, vi känner oss otillräckliga och ovärdiga. Vi ser inte värdet i oss, vi vill inte bli sedda, vi skäms. Men om vi först lär oss att älska oss själva, se oss själva som värdefulla och som Guds avbilder, så kommer nog (antagligen och förhoppningsvis) den rädslan att försvinna, och vi kommer att vara redo för att älska någon annan.

Ensamheten hjälper oss att möta verkligheten, bli trygga i oss själva, det är en tid för att hitta egna ideal och börjar ana en viss inriktning för våra liv. “Vad brinner jag för? Vad längtar jag mest efter? Att börja gå i riktning mot det är ett viktigt steg för att bli en egen personlighet.” (Älska och gör det du vill, sida 110)

"Få människor anar vad Gud kunde göra av dem om de utan förbehåll ville överlämna sig åt nådens ledning, om de tog avstånd från sig själva och helt överlämnade sig åt den gudomliga mästaren så att han kunde forma deras själar mellan sina händer." - Ignatius av Loyola

Till min kompis som inte förstod mitt lugn skulle jag vilja säga att jag känner mig lugn, trygg och fridfull för att jag har lagt mitt liv i Guds händer, för att jag har överlämnat mig åt Honom (kanske ännu inte helt, men till en början) för att jag vet att Han har stora planer för mig.

Ju mer du känner efter vad du egentligen längtar efter, lyssnar till Gud och öppnar dig för Hans plan för dig, desto större chans att han låter rätt person korsa din bana, när tiden är inne för det.” (Älska och gör vad du vill, sida 112)

Självklart längtar efter att få älska som Gud älskar oss, men jag känner mig tålmodig och lugn, därför att jag litar på Gud. Först ska jag bli någon i mig själv, och om det så är Guds plan så kommer jag att möta någon som kommer att berika mitt liv och hjälpa mig till heligheten. Nu vet jag i alla fall att bara Gud kan fylla tomheten inom mig och göra mig fullständig.

"Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." - Heliga Maria.

Kram,

Bénédicte

  • 261 visningar

Gillar

Kommentarer