Tankar om tjejlägret: Kvinnan - Guds mästerverk

Klockan är fem i tre på natten när jag går upp för den branta backen som leder till Marielunds kapell tillsammans med mina två vänner. Förutom isen som knastrar under våra skor råder en total tystnad. Ljuset som strömmar ut från kapellets glasmålningar leder oss fram i mörkret. Se vi går upp till Jerusalem, börjar jag sjunga i mitt huvud utan anledning. Jag inser att det är precis det vi gör. Vi går upp till Jesus. Vi följer med Honom, upp till Jerusalem, till Frälsarens kors och pina, i denna heliga fastetid. Snart ska han offras för världens skuld, för dina synder och mina och vi kommer för att vaka och vandra med Honom i Hans lidande.

Jag vet att det inte går att jämföra Jesus lidande med mitt lidande över att behöva vakna tre på natten för att tillbedja Honom, men jag försöker påminna mig själv om att jag faktiskt medvetet valde den timmen som jag tycker är jobbigast, för att kunna förena mitt lilla lidande med Hans. Det är ju efter allt fastan.

När jag knäböjer på den tunna mattan och gräver fram min rosdoftande rosenkrans har jag hunnit bli oerhört törstig. Medan jag ligger och funderar på om jag ska resa mig upp och gå till toaletten för att dricka kommer jag att tänka på berättelsen från Bibeln som Syster Sophie tidigare under dagen berättat för oss. Berättelsen om den samariska kvinnan.

“När Jesus fick veta att fariseerna hade hört att han fick fler lärjungar och döpte fler än Johannes – även om det inte var Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar – lämnade han Judeen och vände tillbaka mot Galileen. Han måste då ta vägen genom Samarien, och han kom till en samarisk stad som heter Sykar, nära den mark som Jakob gav till sin son Josef. Där fanns Jakobs brunn. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig där vid brunnen. Det var omkring sjätte timmen.

Då kom en samarisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade till henne: "Ge mig lite att dricka." Hans lärjungar hade gått bort till staden för att köpa mat. Den samariska kvinnan sade till honom: "Hur kan du som är jude be mig, en samarisk kvinna, om något att dricka?" Judarna umgås nämligen inte med samarierna.

Jesus svarade henne: "Om du kände till Guds gåva och vem det är som ber dig: Ge mig lite att dricka, då skulle du ha bett honom, och han hade gett dig levande vatten." Hon sade: "Herre, du har ingen kruka och brunnen är djup. Så varifrån får du det levande vattnet? Är du större än vår far Jakob? Han gav oss brunnen och drack ur den själv, likaså hans söner och hans boskap."

Jesus svarade henne: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv." Kvinnan sade till honom: "Herre, ge mig det vattnet, så att jag slipper bli törstig och gå hit och hämta vatten."

Tjejlägret på Marielund har gjort mig till en ny person. Eller snarare till samma person med en ny syn på världen. På kvinnan. På mig själv.

För en vecka sedan hade jag aldrig haft tillräckligt med argument för att möta sekulära kritiker som menade att kyrkan var sexistisk och kvinnoförtryckare. Tack vare lägret, och Syster Sophies otroliga föreläsningar, att Gud haft kvinnan i åtanke under hela skapelsen.

Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27)

Människan som Gud formar av jord från marken benämns ha adam, vilket helt enkelt betyder människa, man som kvinna (1 mos 2:4-7, 18-20). Människan blir man, ish, först när kvinnan, ishah, skapas. Något som sägs om ha adam innan både mannen och kvinnan har skapats och fått namn gäller alltså människan, man som kvinna, och inte enbart mannen, skriver syster Sophie i sin bok Till man och kvinna skapade Han dem. Gud slutförde inte sitt skapelseverk förrän människans gemenskap hade förverkligats, förrän Guds avbild var fullbordad i denna ömsesidighet och gemenskap!

“Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.” (1 Mos 2:18)

Vad jag tidigare hade tolkat som Guds glömskan och förvirring visade sig bara vara en betoning, en betoning på att någonting saknades i världen utan kvinnan. En av ledarna, Marija, förklarade att kvinnan var sista synliga touchen i skapelsen men att Gud haft kvinnan i åtanke, som intention och avsikt, under hela skapelsen. Den sista “osynliga” touchen i skapelsen är den 7:e dagen, söndagen, den sista veckodagen. Vad jag har lärt mig är att kvinnan därmed blir symbolisk för himlen, och himlen för kvinnan.

“Av rev­be­net som han ha­de ta­git från man­nen bygg­de Her­ren Gud en kvin­na och förde fram hen­ne till man­nen.” (1 Mos 2:22)

Gud “bygger” Eva precis som Kung Salomon bygger det första templet till Guds ära:

“Därför tänker jag nu bygga ett hus åt Herrens, min Guds, namn i enlighet med Herrens ord till min far David” (1 Kung 5:5)

Kvinnan symboliserar heligheten, hon är templet för den helige anden. Att hon dessutom utnämns som “hjälp” visar även kvinnans roll: Att hjälpa andra att komma till himlen. Alla har vi ett kall att hitta någon som hjälper oss att komma till himlen och någon som vi själva kan hjälpa. Tänk, att jag så länge aldrig förstått att skapelseberättelsen vittnade om kvinnans gudomlighet. Tänk, att vi kvinnor är Guds fantastiska mästerverk!

“En inhägnad trädgård är min syster och brud, en inhägnad trädgård, en förseglad källa.” (Höga v. 4:12)

Det är inget snack om saken att kvinnan har fått bära den tyngsta bördan från syndafallet. Kvinnor har sedan begynnelsen dominerats, utnyttjats sexuellt, betraktats som privat egendom, exploaterats, misstänkliggjorts, diskriminerats, klassats som intellektuellt underlägsna osv. som Syster Sophie skriver i sin bok Till man och kvinna skapade Han dem. Ormen, djävulen, har utnyttjat kvinnans gåva, vår fantastiska förmåga till kommunikation, till att lyssna, ta emot livet och ta emot Guds ord. Eva var säkerligen den första som syndade, men Adam var den första som inte uppfyllde uppgiften som Gud anförtrott honom: Att försvara, uppoffra, beskydda och påminna: Han beskyddade inte trädgården.

Det finns en teori om att Jesus kom till vår jord för att återskapa relationen mellan man och kvinna, för att förkunna Guds plan för oss, för att laga våra trasiga segel. Att Jesus kom i manskropp kanske inte var en slump: Det sägs att han kom för att visa hur en man egentligen ska vara, för att upprätta kvinnan och beskydda livet.

I berättelsen ovanför får vi läsa om när Jesus avslöjar himmelrikets hemlighet för den samariska kvinnan (som sedan springer in till staden och predikar om Jesus som världens frälsare, och blir därmed Bibelns första apostel), (Joh 4:1-42). Jesus vistas med olika kvinnor ensam, något som var både ovanligt och förbjudet på den tiden då kvinnor ansågs vara farliga och förföriska. Det var till exempel för en kvinna som Han först visade sig uppstånden (Joh 20: 11-18). På sabbatsdagen helade Jesus en krokryggig kvinna (som var en symbol för den förtryckta kvinnan): Kvinnan upprättas!

Som kvinnor har vi alla en kallelse att upprätta oss, att bli kvinnor helt och fullt ut oavsett den väg vi väljer att vandra, att bli de kvinnor som Gud skapade oss till att vara.

Evangeliet kommer med ett nytt budskap: Man och kvinna är bröder och systrar i samma mänsklighet, de ska ha samma rättigheter, villkor, skyldigheter. Jesus kommer skapa ett nytt, fullkomligt, slutgiltigt och evigt förbund med Gud, för att läka mänskligheten. Hur intressant är det då inte att se att kvinnan blir mer förtryckt i samhället ju mer kyrkan tappar inflytande? Hur kan man sedan ens våga anklaga Kyrkan för att för kvinnofientlig och kvinnoförtryckare?

“Du är trädgårdens källa, en brunn med friskt vatten, bäckar från Libanon.” (Höga v. 4:15)

I Höga visan blir kvinnan jämförd med en brunn fylld av levande vatten. Vad Syster Sophie förklarar är att det finns en bottenlös brunn i vårt inre som bara Gud kan fylla. Att Jesus ber den samariska kvinnan om något att dricka är en uppmaning till att ge sig själv för Honom, för Gud. Inte bara vattnet, utan hennes hjärta. Vill du dela ditt liv med mig? Vill du ge mig ditt hjärta? tycks han fråga.

“Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.” (Joh 6:35)

Det vatten som Jesus erbjuder den samariska kvinnan är Guds levande vatten: Det vattnet ger oss styrka, styrka att lyfta huvudet och gå vår egen väg, att lyssna på Guds röst och ta emot Guds ord, med andra ord, det vi är kallade till att göra under fastan. Guds levande vatten ger både frälsning och evigt liv.

Knäböjd framför altaret i Marielunds kapell rusade tankarna i mitt huvud. Törstade jag efter badrummets kranvatten eller efter Guds levande vatten?

Det är Jesus som släcker vår törst och hunger, men inte bara vår kroppsliga hunger och törst utan också den andliga. Det är Guds ord, det levande vatten som Jesus erbjuder oss, som släcker vår inre törst. Vår längtan av att bli älskade och efterlängtade, Guds ord om kärlek och tröst, möter oss när vi kommer till källan.

"Om du visste vad Gud har att ge, så skulle du be mig om vatten” sa Jesus. Ja, om vi bara visste vad Gud har att ge åt oss, om vi bara vågade lita på att Han har stora planer för våra liv! Genom att göra som den samariska kvinnan vid Sykars brunn, söka efter källan, så kan vi stöta ihop med Jesus som vill bjuda oss att dricka av livets vatten ur Guds bottenlösa brunn.

Se vi går upp till Jerusalem, till Frälsarens kors och pina men även till staden den evigt klara. När jag är tillbaka på mitt rum halv fem orkar jag knappt stå upp och somnar med kläderna på. Och med en stark känsla av trygghet inuti mig. Jag är ett tempel för den Helige Anden, jag är en trädgårdens källa och Gud har större planer för mig än jag kan ana.

Kram,

Bénédicte

Gillar

Kommentarer