Tankar om reliker (ft. bilder på Jesusreliker!!)

Vad är egentligen grejen med reliker? De är ju inte magiska och innehåller inte heller någon gudomlig kraft på något sätt, så varför envisas då alla katoliker med att knäböja framför dem och be om helgonets förbön? Ber seriöst alla dessa människor åt ett tusentals år gammal skelett? Vad förväntar de sig ska hända av det? Ungefär så tänkte jag under den större delen av mitt liv. Jag tänkte att, visst var det lite coolt att stå framför ett helgons kvarlevor, men än sen då?

Ett skäl till att jag aldrig fattade "grejen med reliker" var antagligen faktumet att jag aldrig fattade grejen med helgon. Varför uppmanades vi till att be till helgon om hjälp om vi ändå kunde be om hjälp till Gud? Ett annat skäl var antagligen att jag trodde att vi tillbad relikerna och helgonen som vi tillber Gud, förbön och vördnad var nämligen aldrig ord som jag hade hört talas om.

Jag minns när jag var i Lisieux i Frankrike nu i sommar och besökte basilikan som byggts åt Lilla Thérèses ära, där några en hennes reliker, samt hennes föräldrars, finns, och tänkte: Och nu då? Det var häftigt, men jag blev nog lite besviken av att jag inte fick någon djupare beröring som jag hade hoppats på, antagligen för att jag inte heller visste vad jag borde ha förväntat mig.

Sedan, någonstans under mitt besök i Lisieux fick jag höra den fantastiska meningen: "Vi katoliker tror att helgonen lever hos Gud efter döden och att de kan be för oss direkt till Gud."

Jag minns inte vem som sa meningen till mig eller i vilken situation vi befann oss i, men i den sekunden blev alltid glasklart. Det tog mig visserligen 20 år innan jag verkligen kunde greppa taget om helgon-och-reliker-grejen, men bättre sent än aldrig. Nu vet jag: Vi ber till helgonen att de ska be till Gud att be för oss eftersom de redan är i himlen med Gud! Eftersom de redan är med Gud, är de som "förmedlare" som kan lägga fram våra böner inför Gud och som tillåter oss att komma närmare Gud. Vi uttrycker vår vördnad, aktning och respekt för dem och vi ber om deras förbön eftersom vi tror att de lever i "den heliga gemenskap" som vi bekänner i den Apostoliska trosbekännelsen.

Father Mike Schmitz förklarar väldigt bra i en av hans Youtube-videor vad helgonvördnad är. Han förklarar att på samma sätt som vi beundrar en vacker tavla så hyllar vi och beundrar indirekt målaren och hans talang. Målaren står inte brevdid oss och skriker "Varför tittar ni på min tavla? Titta på mig!". På samma sätt, när vi ser på en helgonavbild beundrar vi inte bara själva helgonet, tavlan eller statyn, utan vad Gud har åstadkommit i en vanlig människas liv. Genom att läsa om ett helgon får vi läsa om hur Gud kan omvända en människa och göra ett banalt liv till ett extraordinärt och fantastiskt liv. Med andra ord förmedlar helgonen Jesus genom deras liv, ord och handlingar. Här hittar du videon!

I det ljuset blev allting så mycket tydligare och mer uppenbart för mig. Jag som länge hade trott att förbön och bön var samma sak (men hade två olika namn beroende på vem man riktade den mot) förstod att en förbön inte var samma sak som en bön, jag förstod att vi inte tillbad helgonen utan vördade dem, och jag förstod den andliga vikten av reliker eftersom vi genom föremålen och kvarlevorna får en närmare kontakt med personen som vi tror redan lever med Gud, en konkret närvaro av en person som befinner sig i himlen tillsammans med Gud.

Att vi knäböjer är inte heller så konstigt om man tänker efter. För inte så länge sedan böjde folket knä för kungen, men ingen hävdade att de tillbad kungen. I andra kulturer böjer barnen knä för sina föräldrar, men det är ingen som säger att de tillber sina föräldrar. De uttrycker sin vördnad, aktning och respekt.

Det är viktigt att betona att relikerna bara är ett verktyg till helanden och mirakel. Det är Gud som helar. Relikerna är inte magiska och innehåller inga egna krafter. Gud verkar genom relikerna.

Det finns tre olika kategorier eller klasser av kristna reliker, det vill säga kvarlevor av helgons kroppar eller dess ägodelar eller sådant som kan har varit i beröring med helgonet:

Första klassens reliker är delar av ett helgons kropp; exempelvis olika skelettdelar. Första klassens relik är också föremål som har en direkt förbindelse med Jesus liv (krubban, korset som Jesus dog på, törnekronan, hans sandaler etc).

Andra klassens reliker är ett helgons klädesplagg och ägodelar (eller delar av dessa). Till andra klassens reliker räknas även redskap som en martyr har torterats med.

Tredje klassens reliker är föremål eller tygdelar som har varit i kontakt med första eller andra klassens reliker. Dessa kallas därför "kontaktreliker".

Relikerna förvaras i relikvarium, relikskrin, som ofta är dekorerade och utsmyckade. Vissa relikvarium är utformade med hål så att besökare, eller helgedomens förvaltare, kan föra in ett föremål och på så sätt få en egen kontaktrelik.

I Nya Testamentet kan man läsa i Apostlagärningarna: "Gud gjorde märkliga under genom Paulus; man tog till och med dukar och plagg som hade varit i beröring med hans kropp och lade dem på de sjuka, och då blev de kvitt sina sjukdomar, och de onda andarna lämnade dem". (Apg 19:11-12) Ett annat exempelvis finns i Matteusevangeliet : "Men en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år kom bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel eftersom hon tänkte: ”Får jag bara röra vid hans kläder, så blir jag hjälpt.” Jesus vände sig om och fick se henne och sade: ”Var inte orolig, min dotter. Din tro har hjälpt dig.” Och från det ögonblicket var hon frisk." (Matt 9:20-22)

Relikvördnaden har med andra ord funnits ett bra tag. I vårt moderna samhälle kan det verka helt knäppt med reliker. Men även idag sparar ju många föräldrar barnens mjölktänder och hårlockar, och många har även framme bilder på personer i deras familj eller närmsta vänskapskrets som gått bort. Man vill gärna ha ett fysiskt minne en älskad person. Under den tidiga kristendomen fanns förstås inte fotografier eller videofilmer av den som hade gått bort och då kunde en kvarleva fylla en liknande funktion.

Till dig som inte vet så flyttade jag för en dryg månad sedan till Rom för att praktisera på Vatican News (!!), och bestämde redan innan jag flyttat att jag skulle utnyttja min vistelse i själva katolicismens stad till fullo. En av de sakerna som jag lovade mig själv att jag skulle göra var att besöka de kyrkor som rymmer både första klassreliker och så kallade Jesusreliker (objekt och föremål som varit i kontakt med Jesus på ett eller annat sätt). Jag tänkte därför dela med mig av bilder som jag tagit på dessa platser för att dela med mig av några av mina mest fantastiska upplevelser i mitt liv.

  • Basilica di San Giovanni Battista dei Fiorentini (Basilica of St. John of the Florentines): Maria från Magdalas fot

Jag gick i denna kyrka av en slump efter jobbet då jag utforskade staden dess kyrkor. Längst in i kyrkan i ett litet hörn bakom ett glasfönster stod en fot av stål. Nyfiken närmade jag mig och föll genast på knä av häpnad när jag läste på skylten brevid att det var Maria från Magdalas fot.

  • Basilica papale di San Paolo fuori le Mura (På svenska: Sankt Paulus utanför murarna. På engelska: The Papal basilica of St. Paul outside the Walls eller St. Paul's outside the Walls): Paulus grav och kropp, samt kedjorna som han fängslades med.

Basilikan är en av de fyra stora antika huvudbasilikorna (basilicae maiores) i Rom, denna helgad åt Paulus. Med handen på hjärtat måste jag säga att detta är den vackraste kyrkan jag någonsin sett (i alla fall utifrån), den ser bokstavligen ut som ett palats från en saga!

  • Basilica di Santa Croce in Gerusalemme (Basilica of the Holy Cross in Jerusalem eller på latinska Basilica Sanctae Crucis in Hierusalem): Bitar som sägs vara från Jesu kors, Jesu törnekrona, INRI-inskriptionen (Titulus crucis), en av spikarna som genomborrade Jesus på korset, svampen som Jesus drack ur, samt aposteln Tomas finger.

Det coolaste jag någonsin sett i hela mitt liv. Om du besöker Rom någon gång är det detta ett absolut måste.

  • Santissimo Salvatore e Santo Giovanni Battista ed Evangelista in Laterano (På svenska: Den allraheligaste Frälsarens och de heliga Johannes döparens och evangelistens ärkebasilika i Lateranen. På engelska: Cathedral of the most Holy Saviour and of Saints John de Baptist and the Evangelist in the Lateran). Basilikan är en av de fyra huvudbasilikorna (basilicæ maiores) i Rom, helgad åt evangelisten Johannes och Johannes döparen: I denna kyrka finns, ovanför altaret, både Petrus och Paulus huvuden, samt en bit trä från den sista måltidens bord.
  • La Scala Santa (Heliga Trappan): Trappan som Jesus sägs ha beträtt i Pontius Pilatus palats i Jerusalem innan han dömdes till döden genom korsfästelse. Sankta Helena sägs ha sett till att trappan hamnade i Rom på 300-talet.

Trappan är gjord av marmor men klädd i trä för att skydda den. (Obs, den riktiga trappan var stängd för renovation, men vi fick gå upp trappan som låg precis bredvid om vi ville, men det är alltså inte riktiga på bilden!)

  • La papale arcibasilica maggiore arcipretale liberiana di Santa Maria Maggiore eller bara Basilica di Santa Maria Maggiore (På svenska: Santa Maria Maggiore. På engelska: Basilica of Saint Mary Major): Jesu krubba

Jag kan knappt själv förstå att jag kommit så nära dessa ovannämnda reliker. På något sätt kommer man som otroligt nära Jesus, fysiskt nära, och allting blir så mycket mer verkligt.

Relikerna leder oss till Gud själv. Ja, det är han som, i makt av sin nåd, ger svaga varelser modet att vittna om Honom för världen. När Kyrkan inbjuder oss att vörda kvarlevorna av martyrer och helgon, är det inte så att Hon glömmer att dessa blott är ben från människor, men ben som tillhörde människor i vilka Guds transcendentala makt tog sin boning. Helgonens reliker är spår av den osynliga, men likväl verkliga närvaro, som upplyser världens mörker. De visar att Guds rike finns inom oss. De ropar för oss och med oss: ”Maranatha – Kom Herre Jesus!” (Påven Benedictus XVI till ungdomarna under Världsungdomsdagen i Köln 2005)

Kram,

Bénédicte

Gillar

Kommentarer