Tankar om #metoo pt. 2

Egentligen kanske det inte var en sådan stor grej. Det dröjde ju bara kanske max 2 sekunder. Men ändå.

Jag var på personalfest med jobbet en söndagskväll i mitten på december. Jag gick runt och larvade mig med mina jämnåriga kompisar som smuttade på deras vinglas medan jag försiktigt drack ur min läsk. Men precis som allt det goda så tog saker slut. Först drickorna, sedan festen. Vi stod på dansgolvet och småpratade, och sakta började folk komma fram för att säga God Jul och Gott nytt år och sedan försvinna ut i mörkret på Söders tomma gator.

Tillslut kom hon. Hon med den stora tatueringen föreställandes den kvinnliga symbolen för Venus. "Feministsymbolen". Hon som jag skrev om i mitt förra inlägg Tankar om #metoo, hon som hade skrivit om männens jävla ansvar efter alla berättelser och avslöjanden. Hon som var en sådan fin person som alltid skrattade och hjälpte andra men som jag alltid hade haft lite svårt med på grund av hennes radikala åskådning av feminism.

Jag log stort när hon kom gåendes mot mig. Jag var beredd på att sträcka ut mina armar i en kram men insåg alldeles för sent att, att kramas inte var hennes intention. Plötsligt hade hon tagit mitt huvud i sina händer och pressade sina rosa och glittriga läppar mot mina. Kvar stod jag som förlamad med händerna hängandes vid mina sidor som ett fån.

Hon väckte avsmak i mig ända ner till tårna och ända ut i fingertopparna. Jag kände mig helt förvirrad. Hade jag på något sätt uttryckt min vilja att bli kysst, utan känslor, av en kollega på jobbet som mer var en bekant än en kompis, och som dessutom var av samma kön?

Jag minns att hennes och en annan kompis' skratt tog mig ur mitt chocktillstånd. Det lät som att de hånskrattade åt mig och det fick mig att känna mig så liten och helt dum i huvudet. Feministsymbolen sa något i stilen "Åh, Bene fattar ingenting" och skrattade högt. Jag har inte den blekaste aningen om vad jag svarade men har något vagt minne om att jag försökte försvara mig med att säga att hon hade kommit från ingenstans och att jag inte var beredd på det. Jag skrattade försiktigt för att inte verka helt knäpp i huvudet. Tydligen var jag den som hade reagerat onormalt.

Vad hade fått henne att tro att hon hade rätten att kyssa mig? Vad hade fått henne att tro att jag var okej med att kyssa mig? Hur kunde hon offentligt stötta #metoo-trenden, skriva om "männens jävla ansvar" på sociala medier och sedan pressa sina läppar mot mina utan mitt medgivande och utan att själv visa ånger eller skam? Hennes motsägelsefulla beteende fick mig att pressa ihop käkarna. Hur kunde hon förvänta sig att män skulle respektera henne och hennes kropp när hon inte ens kunde respektera mig, sin kvinnliga kollega? Hur kunde hon förvänta sig att kvinnor skulle ta henne på allvar och respektera henne och hennes kropp efter ett sådant påhopp? Och hur kunde hon egentligen respektera sig själv om hon inte kunde respektera mig?

"Så här gör man" sa feministsymbolen och vände sig mot hennes kompis som bekymmerslöst tog hennes ansikte i sina händer och kysste henne tillbaka. ”Människokroppen är skapad för att överföra till den synliga världen det mysterium som varit fördolt hos Gud i evighet, och bli dess synliga tecken” skrek det inom mig, inte för att slänga sig på någon efter två glas vin eller gå runt och kyssa människor som om själva händelsen inte betydde någonting eller var någonting värt.

Var det inte meningen att man skulle kyssa någon som man tyckte om, litade på och brydde sig om, och att själva kyssen skulle vara något personligt, intimt och fint? Handlade inte kärlek om att ge och om att återspegla Guds kärlek till oss?

Det var första gången någonsin som någon hade gett sig på mig utan mitt medgivande. Aldrig ens hade en kille närmat sig som hon hade gjort. Men eftersom hon var kvinna, en syster i samma mänsklighet, så betraktade ingen runt omkring mig händelsen som ett sexuellt trakasseri. Mina två kompisar skrattade åt mig. Musiken fortsatte att dunka i bakgrunden. Jag sneglade lite snabbt runt omkring mig för att se om någon hade vittnat om påhoppet och kanske reagerat, men insåg skamset att ingen rent ut sagt brydde sig. Ingen brydde sig om att någon hade stulit någonting personligt och betydelsefullt från mig utan mitt medgivande.

På tal om kvinnor som sexuellt trakasserar andra har ni kanske sett det virala klippet från Idol när Katy Perry lurar en 19-åring Idoldeltagande som är gentleman nog att gå fram och kyssa popstjärnan på kinden, genom att vända om hennes huvud i sista sekunden och placera kyssen mitt på hans mun. Killen snubblar nästan bakåt av häpnad och överraskning. Han berättar senare att han aldrig varit i ett förhållande och att han hela tiden tänkt spara den första kyssen åt the one. Men det blev Katy Perry som roffade sig åt den istället.

Hur hade medierna reagerat om en 33-årig man lurat till sig en puss på munnen från en 19-årig kvinnlig deltagare? Svaret är enkelt: Han hade antagligen fått sparken.

Det fascinerande med hela #metoo-rörelsen är att den aldrig verkar försvinna från tapeten och att ingen verkar reagera på hur motsägelsefull den är. Dagligen dyker nya fall upp och dagligen skriver influencers, bloggare och Youtubers om hur hemsk och farlig mannen är. Det predikas om att ingen har rätten att utnyttja någon annans kropp (vilket stämmer), att sexuella trakasserier och övergrepp kränker den utsattas värdighet och personliga integritet (vilket det absolut gör) och att utan medgivande är handlingen ett brott (vilket det är). Men kvinnan då? Är hon immun från att anklagas?

Reglerna verkar bara gälla det ena könet. På grund av den hänsyn man tar till kvinnans historia av diskriminering blir det omöjligt att kvinnan själv skulle kunna vara förövaren och boven i dramat. Och det var den oskrivna regel som tillämpades under den kvällen. Feministsymbolen var kvinna och på grund av det ansågs inte hennes beteende som olämpligt. Var det jag som var konstig eller var det omvärlden som inte reagerade?

Var det inte feminismen som stod för att mannen och kvinnan ska ha samma rättigheter och skyldigheter i samhället? Är inte en kvinna som kysser mig på munnen utan mitt medgivande lika straffbart som om en man skulle göra det?

Den kvällen drabbades jag av en stark lust och vilja att lägga upp bild av kvällen på Instagram och ironiskt skriva #metoo, om kvinnans jävla ansvar och om att #metoo inte bara är till för kvinnor som blivit utsatta för sexuella trakasserier, utan även för (män och) kvinnor som blivit utsatta av kvinnor (för att inte nämna männen som blir sexuellt trakasserade och utnyttjade av andra män). Men inte heller går det anklaga könet som blivit diskriminerat i sekler för diskriminering i dagens samhälle?

Inombords gjorde det ont. Jag skämdes över deras beteenden och sa förlåt till Gud för att Han behövde se på det här. Det här var inte Hans plan. Det var inte tänkt att det skulle vara såhär. Vi är skapade till så mycket mer.

Jag önskade så innerligt att jag kunde förklara till henne om allt jag visste om Gud, om vad kärlek egentligen var och vad vi var menade till att bli och vara. Men modet svek mig liksom viljan att säga ifrån och förklara hur obekväm jag var med att hon hade kysst mig. Choken låg kvar och surrade i kroppen. Utåt log jag lite, skakade lätt frustrerat på huvudet och gick bort mot mina andra kompisar utan att säga God jul och Gott nytt.

Kram,

Bénédicte

Gillar

Kommentarer