Tankar om lidandets problem

Idag tänkte jag skriva lite om en fråga som gnagt på mig i många år, nämligen den så kallade ondskan. Troende eller icke-troende, så har vi nog alla slagits av frågan: Om Gud verkligen är allsmäktig, allvetande och en kärleksfull Fader, hur kan det då komma sig att ondska finns? Är det inte snarare ett starkt motargument för att Gud inte finns?

Som ett av många drabbade av psykisk ohälsa blev lidandets problem en stor existentiell fråga för mig under en längre tid. Älskade Gud inte mig? Eller var Gud inte tillräckligt mäktig för att kunna hjälpa mig? Eller ville Han helt enkelt inte hjälpa mig? Hade jag gjort något fel som inte gjorde mig värdig av hans nåd och barmhärtighet? Straffade Gud mig?

Även om jag alltid har trott på Gud så har jag aldrig lyckats lösa lidandets problem (Det var väl ingen heller) och kommer heller inte att göra det idag i detta inlägg. Men efter att ha läst Lee Strobel's The Case for Faith och C.S. Lewis' The Problem of Pain har jag lärt mig mycket och kommit fram till olika slutsatser och funderingar som jag gärna skulle vilja dela med mig av.

Om vi backar i historien så uppstod själva lidandets problematik från den grekiska filosofen Epikuros som kom fram till följande slutsats: (1) Om det finns en allsmäktig, allvetande och kärleksfull Gud, så finns det ingen ondska. (2) Ondska och lidande finns i vår värld. (3) Därför kan det inte finnas någon allsmäktig, allvetande och kärleksfull Gud.

För att vara filosof kan jag tycka att Epikuros drog sin slutsats väldigt fort. Visst finns det en logisk poäng i vad Epikuros säger, men eftersom jag alltid har trott på att Gud finns så har jag aldrig riktigt köpt Epikuros argument. Visst har det hänt mig att jag funderat på om Gud kanske var lite ond efter allt eller om han kanske inte var helt allsmäktig, men det har aldrig varit på tal om att Gud inte skulle finnas.

C.S. Lewis lyfter en intressant frågeställning i Lidandets Problem (The Problem of Pain): “If the universe is so bad, or even half so bad, how on earth did human beings ever come to attribute it to the activity of a wise and good Creator?”

Jag tänkte därför i detta inlägg reflektera kring de tre egenskaper hos Gud som lidandets problem säger sig motbevisa.

1. Gud är allsmäktig

När vi i dagligt tal säger att någonting är “omöjligt” eller “inte går”, menar vi allmänhet att det är omöjligt om man inte ändrar på de rådande villkoren. Till exempel är det omöjligt för mig att förstå och prata med en tysk turist, men det skulle vara möjligt om jag lärde mig språket. Det finns även en annan typ av “omöjliggörande”, som när vi menar att någonting är omöjligt om man inte ändrar på naturlagarna. Till exempel är det omöjligt för mig att lyfta på ett hus eftersom det väger för mycket. Men i detta fall är det omöjligt att lyfta huset på grund av dess vikt, inte på grund av min styrka. Handlingen är omöjlig "på grund av sig själv".

C.S. Lewis skriver i Lidandets problem att man skulle kunna kalla absolut och överhuvudtaget omöjliga saker för “intrinsikalt omöjliga” eftersom de är omöjliga på grund av sig själva, inte på grund av någonting annat som gör de omöjliga. De är sådana saker som är omöjliga under alla omständigheter, i alla världar och för alla handlande varelser. Och till “alla handlande varelser” räknas Gud in. Hans allmakt innebär “förmågan att göra allt som överhuvudtaget är möjligt men inte det som är intrinsikalt omöjligt”. Man kan meningsfullt hävda att Gud gör under, men det är inte meningsfullt att hävda att Han gör någonting som är omöjligt i sig själv. Detta innebär dock ingen begränsning av Hans makt, menar Lewis.

Allting är möjligt för Gud, men det intrinsikalt omöjliga är ingenting! Gud kan inte förverkliga två alternativ som utesluter varandra. Det beror inte på att hans makt är begränsad, utan på att meningsfulla yttranden blir meningslösa även när de handlar om Gud.

Kanske är det också precis för att Gud är allsmäktig som han inte kan göra vissa saker. Han kan till exempel inte göra misstag. Endast vi, svaga och begränsade människor kan göra misstag. Gud skapade oss till män och kvinnor med fri vilja, och det betyder att det är upp till oss och inte till Gud, att välja att synda eller inte. Fri vilja ger säkerligen utrymme och tillfälle för alla de handlingar av hövlighet, hänsyn och osjälviskhet som är uttryck för kärlek, men även för rivalitet, hat och ovänskap. Att använda krig och diktatorskap som ett exempel på att Gud, med förutsättning att man tror på att Han finns, (om man ändå inte tror på att Gud finns så kan det ju ändå inte vara Hans “fel”) är skyldig till världens ondska håller inte. Var och en av oss har en fri vilja och kan välja att göra vad vi vill med den. Att döda, förråda, bryta våra löften, vara själviska eller hänsynslösa är bara några exempel.

Vissa kommer att hävda att Gud ändå är skaparen av ondskan eftersom Han är skaparen av människan som skapar ondskan. I The Case for Faith och en intervju med Lee Strobel själv och professorn Peter John Kreeft, svarar den sistnämnde att Gud skapade möjligheten till ondska, the possibilty of evil, men att det är människan som förverkligar den möjligheten. Det är människan som uppfann piskan, slaveriet, eldvapnen och bomberna, inte Gud. Ursprunget till denna ondska är inte Guds makt utan människans fria vilja.

Även en allsmäktig Gud hade inte kunnat skapa en värld i vilken människor hade genuin frihet och samtidigt ingen möjlighet till att synda, eftersom vår fria vilja innefattar möjligheten till att synda per definition. Det är motsägelsefullt och kontradiktoriskt att kräva en värld där vi har fri vilja och samtidigt ingen möjlighet till att välja ondska. Det är som att fråga Gud varför Han inte skapade färglösa färger eller rundade fyrkanter.

2. Gud är allvetande

Peter John Kreeft inleder hela intervju med frågan: “How can a mere finite human be sure that infinite wisdom would not tolerate certain short-range evils in order for more long-range goods that we couldn’t foresee?” Hur kan den begränsade människan vara så säker på att oändlig visdom inte skulle kunna tillåta vissa kortsiktiga onda ting för fler långsiktiga goda ting som vi inte kunde förutse?

Kreeft föreslår följande analogi: En björn fastnar i en fälla. En förbipasserande jägare vill frigöra djuret och försöker närma sig det genom att vinna dess förtroende men misslyckas, och tvingas därför skjuta björnen med bedövningspilar. Björnen tror dock att jägaren försöker döda honom och förstår inte att jägaren gör detta av medlidande. Jägaren skulle sedan behöva knuffa in djuret i fällan för att avlägsna fällans tryck, vilket antagligen skulle göra björnen desto säkrare på att jägaren är hans fiende och bara ger upphov till smärta och lidande. Men björnen har ju fel. Björnen kommer fram till den slutsatsen eftersom det är precis ett djur och ingen människa. Är inte detta en möjlig analogi mellan Gud och människan? Kan det inte vara så att vi inte förstår varför Gud gör som Han gör precis som björnen inte förstår varför människan gör som hon gör?

Gud har ju efter allt visat oss hur det funkar. Han visade oss hur det värsta som kunde hända i världshistorien resulterade i det bästa som någonsin skett i världshistorien, nämligen Jesus död och uppståndelse. Och om den värsta tragedin någonsin kunde omvandlas till det mest storartade och fantastiska som någonsin hänt människan, om det ultimata lidandet kunde ge till följd det ultimata goda, vad talar då för att det inte kan ske i våra egna liv? Kanske är det precis genom våra lidanden och våra smärtor som Gud besegrar ondskan.

Om nu Gud är allvetande så känner hann ju till både nutiden och framtiden, och känner därmed till det nutida goda och onda, och det framtida goda och onda. Och om Hans visdom överskrider vår egna, precis som jägarens överskrider björnens, är det inte möjligt att Gud skulle kunna tillåta visa dåliga saker för att Han kan förutse att människan kommer att bli lyckligare än om Han mirakulöst skulle ingripa? Det handlar om att lita på Guds kärlek och att glömma att Han vill vårt bästa.

Det går inte att glömma att det finns bovar i dramat. Många frågar sig varför Gud låter “the bad guys” slippa undan straff men Kreeft påminner Strobel om att försenad rättvisa är inte förnekad rättvisa. Det kommer att komma en dag då Gud kommer att ställa varje man och kvinna till svars för det onda de gett upphov till och det lidande de orsakat. Hur Gud fram till dess kan orka med att se på allt pågående lidande? Svaret är enkelt. Han har ju redan gjort det. Han bar på alla världens synder och såg sin enda son lida och dö på korset.

Kreeft tror att varje lidande innefattar möjligheten till någonting gott, men att alla inte förverkligar dess potential. Exempelvis har lidandet inte av naturen något dåligt inflytande på dem som bevittnar det utan tvärtom något nytt, medlidandet och kärleksfulla handlingar.

3. Gud är kärleksfull

Lee Strobel illustrerar hur kärlek inte alltid utesluter lidande. “We love our children, but we don’t put a bubble around them and protect them from every hurt.” Vi vet att det är genom våra handlingar som vi lär oss. Och eftersom Gud är mycket visare än vad vi är med våra egna barn, är det även möjligt att Gud är vis nog att förutspå att vi behöver en visst lidande av olika skäl som vi inte kan förstå men som han förutspår är nödvändiga för vårt bästa.

Kreeft föreslår även att lidande och ondska är ett argument i Guds förmån. “If there is no God, where did we get the standard of goodness by which we judge evil as evil?” Faktumet att vi själva säger att det existerande horribla lidande inte borde finnas, menar att vi har en uppfattning, en föreställning av vad som borde finnas. C. S. Lewis är inne på samma spår: "Lidandet skulle inte utgöra något intellektuellt problem, om vi inte vid sidan av vår dagliga erfarenhet av världens elände också hade erhållit en i vårt tycke trovärdig försäkran om att den yttersta verkligheten är rättvis och kärleksfull.”

Man kan fråga sig varför Gud då inte bara skapade en värld där människan inte hade någon fri vilja. Men det hade ju inte gått. Visst hade det varit en värld utan hat, lidande och smärta, men det hade även varit en värld utan kärlek. Varken från Gud eller från människan. Och kärlek är ju det mest betydelsefulla som finns i hela universum. Vår kärlek till Gud och till varandra är det finaste som finns och det medför ett personligt val. Men med beviljandet av det fria valet kommer möjligheten för människan att välja hat istället för kärlek.

När vi idag säger att Gud är god tänker vi nästan uteslutande på Hans kärlek, och däri gör vi kanhända rätt. Men vad de flesta av oss menar med "kärlek" i detta sammanhang är “välvilja”, en önskan att se andra lyckliga, inte lyckliga på något bestämt sätt utan bara lyckliga. Men sanningen är ju den att välviljan inte bryr sig om huruvida den gör sitt föremål bättre eller sämre, bara det inte behöver lida. Vad vi helst skulle vilja ha är en Gud som tyckte att det inte spelade någon roll vad vi gjorde, så länge vi blev nöjda och glada. C.S Lewis skriver att “Jag skulle gärna vilja leva i en värld som styrdes efter de premisserna. Men eftersom det står övertydligt klart att jag inte lever i en sådan värld, och eftersom jag trots det har anledning att tro att Gud är kärleken, så måste jag dra slutsatsen att denna min föreställning om kärlek är felaktig."

Och om Gud är kärlek, är han per definition något mer än bara välvilja. Med hjälp av de olika slag av kärlek som vi skapade varelser har erfarenhet av, formar vi en bristfällig men användbar föreställning om Guds kärlek till människan. Men att få ihop det mänskliga lidandet med existensen av en älskande Gud blir ett olösligt problem om vi menar något banalt med kärlek och betraktar människan som världens medelpunkt.

"Utan tvivel skiljer sig Hans begrepp om godhet från vårt", skriver C.S. Lewis. Guds begrepp om godhet är annorlunda än vårt, men det är inte totalt annorlunda. Det är olikt vårt, men inte som svart är olikt vitt, utan såsom en cirkel är olik ett barns försök att rita ett hjul. Kristus manar ju oss människor till bättring, ett uppmaning som vore meningslös om Guds värderingar vore totalt annorlunda än de vi redan har men misslyckats att leva upp till.

"If we want to be with God, we have to be with suffering, we have to not avoid the cross, either in thought or in fact. We must go where he is and the cross is one of the places where he is, And when he sends us the sunrises, we thank him for the sunrises; when he sends us sunsets, deaths, and crosses we thank him for that.”

I bristled. ‘Is it possible, really, to thank God for the pain that befalls us?’

“Yes. In Heaven, we will do exactly that. We will say to God, ‘Thank you so much for this little pain I didn’t understand at the time; these I now see were the most precious things in my life.”

Våra lidande blir desto enklare att hantera is ljuset av Hans lidande. Vårt lidande för oss närmare Gud. Hur vet jag inte, men jag kan vittna om det, att det har varit i mina svåraste stunder som jag upplevt Guds kärlek som starkast. “Gud viskar till oss i njutningen och talar till oss i samvetet men ropar åt oss i lidandet.” sa C.S. Lewis.

Jag tänker på Jobs bok. Det är den enda boken i Bibeln som jag läst från början till slut, och det på grund av mitt sökande efter et svar till lidandets problem (Jag kan dock inte riktigt säga att jag har något). Boken förkastar det traditionella sättet att se lidande som ett resultat av synd. Och som jag ser det så lät inte Gud Job lida för att Han inte älskade honom utan för att Han älskade honom, för att han skulle kunna få möta Gud och se Hans ansikte, det vi alla längtar efter. Jobs lidande skapade ett tomrum i honom så att Gud skulle kunna fylla det.

Jag har som sagt inte kommit närmare något svar på lidandets problem som antar kommer förbli ett mysterium tills vi får möta Herren i sin största härlighet. Tills dess ska jag försöka lära mig att se möjligheterna till det goda i det onda och lära mig att lita på att Gud leder mig på rätt väg, även om den stundvis orsakar smärta och lidande.

Kram,

Bénédicte

Gillar

Kommentarer