Tankar om kvinnors tillträde till prästämbetet

Idag tänkte jag skriva om mina tankar kring frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet. Jag vill först och främst tydliggöra att jag inte är ute efter att såra eller döma någon - i synnerhet kvinnor som söker efter att få tjäna Gud och Hans kyrka -, utan förklara varför katolska kyrkan inte prästviger kvinnor.

"Kyrkan anser sig, av trohet mot sin Herres föredöme, inte berättigad att medge prästvigning av kvinnor. Samtidigt är kongregationen [för trosläran] av den uppfattningen, att det är viktigt i den nuvarande situationen att närmare förklara denna kyrkans hållning, eftersom detta ställningstagande kanske kommer att upptas med bedrövelse av somliga. På längre sikt torde denna hållnings positiva värde framgå, eftersom den kan bidra till en fördjupad syn på mannens respektive kvinnans uppgift." skriver kongregationen för trosläran i deras "Deklaration angående frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet" som publicerades i L'Osservatore Romano den 28:e januari 1977 efter påven Paulus VI:s godkännande och undertecknande.

I deklarationen listar kongregation 6 punkter för att förklara denna kyrkans hållning, punkter som jag tänkte citera och kommentera i detta inlägg: Traditionen, Kristi förhållningssätt, apostlarnas förhållningssätt, Jesu och apostlarnas handlingssätt som blivande norm, prästämbetet i ljuset av Kristi mysterium samt prästämbetet i kyrkans mysterium. Alla citat som jag använder är tagna ur ovannämnda deklaration om inte annat anges.

1. Traditionen

Kyrkan och kyrkofäderna har alltid, trots stundtals präglade av dåtida mentaliteter och fördomar om kvinnan, anfört som det väsentliga motivet (framför allt i kyrkorättsliga arbeten i antiokensk och egyptisk tradition) att kyrkan genom att bara kalla män till den prästerliga tjänsten "söker förbli trogen mot den urbild för prästämbetet som Herren Jesus Kristus avsett och som apostlarna medvetet bevarat". Även i medeltida teologi har samma övertygelse rått. Samma tradition har även troget bevarats av östkyrkorna och som deklarationen nämner är deras enstämmighet på den punkten anmärkningsvärd.

"Kyrkans tradition har alltså på denna punkt århundradena igenom varit så säker, att läroämbetet aldrig behövt inskrida för att bekräfta denna princip, som aldrig bekämpades, eller för att försvara denna norm, som aldrig ifrågasattes. Men varje gång då denna tradition kunde klargöras tydligare betygade den kyrkans vilja att följa det exempel som hennes Herre givit. [...]

När [kyrkan] enbart viger män till präster bevaras en tradition, som förblivit konstant genom århundradena och är allmänt erkänd i både öst och väst. Samtidigt är kyrkan alltid angelägen att undanröja missförhållanden. Denna norm, som bygger på Kristi föredöme, är något som kyrkan följer därför att hon anser den överensstämma med Guds plan för sin kyrka."

2. Kristi förhållningssätt

Själva prästämbetet instiftades av Jesus själv under sista måltiden: “Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.” (Luk 22:19) Jesus gav alltså uppdraget att dela Hans kropp och blod till minne av Honom, till de 12 män som Han själv utvalt och som representerar Jakobs tolv söner, Israels tolv stammar. Symboliken mellan de 12 lärjungarna och Israels 12 stammar visar betydelsen av detta initiativ att föra ihop Guds utvalda folk, ekklesia Theou - och därmed Guds nya förbund med sitt folk: “Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er.” (Luk 22:20)

Jesus kallade ingen kvinna bland de tolv. Jesus gick inte ut till vem som helst och sa “Gör detta till minne av mig”, utan sa det enbart till Hans tolv manliga lärjungar, och gav dessa uppdraget att fira eukaristin. Han hade till exempel kunnat be sin moder Maria, Guds moder och Himlens drottning, att föra vidare uppdraget men det gjorde Han inte. Jesus bestämde hur det skulle vara genom att endast välja män till apostlar.

Många menar då att det inte var Jesus aktiva val att välja tolv män till lärjungar utan att det berodde på dåtidens sociala och kulturella sammanhang, och menar att eftersom kvinnan helt enkelt ansågs vara underlägsen till mannen på den tiden var det aldrig på tal att inkludera kvinnor i den närmaste vänkretsen. Andra menar att det handlade om socialt tryck, att Jesus inte ville gå emot samhället. Men som vi vet stämmer detta inte. Jesus spenderade tid med de allra mest utsatta och marginaliserade människorna som samhället fördömde och förkastade - inklusive kvinnor, med vilka Han hade ett ovanligt förhållningssätt - och kritiserade öppet tidens religiösa ledare så pass att de valde att avrätta Honom. Jesus om någon föll inte för det sociala trycket.

Hans attityd gentemot kvinnor skiljer sig på ett unikt sätt från omvärldens och bryter avsiktligt och modigt mot dem. "Så talar han till exempel till sina lärjungars stora förvåning offentligt med den samariska kvinnan (Joh 4:27). Han tar inte hänsyn till att kvinnan med blodgång enligt lagen är oren (Mat 9:20-22). I fariséen Simons hus låter han en synderska röra vid honom (Luk 7:37). När han förlåter äktenskapsbryterskan visar han att man inte får bedöma en kvinnas felsteg som värre än en mans (Joh 8:11). Han tvekar inte att distansera sig från Mose lag och hävda kvinnors och mäns lika rättigheter och plikter i fråga om äktenskapsbandet (Mark 10:2-11, Mat 19:3-9)." Jesus beskyddade och försvarade dåtidens kvinnor, myndigförklarade kvinnorna, ärade kvinnorna offentligt, gav kvinnorna en röst och tilltalade dem med deras namn (Luk 8:1-3). Jesus litade på kvinnorna och gav de sin tillit, Han drog lärdom från kvinnorna, respekterade dem och talade om dem som exempel att följa.

Kvinnorna var en extremt stor del av Jesus liv. Alla fyra evangelier berättar att en grupp kvinnor följde med Jesus dit Han gick: "Maria som kallades Magdalena, ur vilken sju onda andar hade blivit utdrivna, och Johanna, hustru till Herodes' fogde Kusas, och Susanna och många andra som tjänade dem med sina ägodelar." (Luk: 8:2-3). Dessutom, när kvinnorna vid sluten av evangelierna står vid den tomma graven påminner en ängel dem om Jesu ord: “Kom ihåg vad Han sa till er medan Han ännu var i Galileen” (Luk 24:6) vilket antyder att de alltså varit med honom redan i Galileen då Han predikade för folket. Man får med dessa ord inte glömma att, att som kvinna färdas runt i landet tillsammans med en samling män ansågs oerhört skandalöst och fruktansvärt stötande. Det räckte med att en ogift kvinna visade sig ute utan fader, make eller bror för att hon skulle stämplas som lösaktig eller prostituerad. Att Jesus då tillät kvinnor att följa med Honom och de tolv, samt undervisade dem på samma lärjungenivå som männen visar att Jesus inte kunde bry sig mindre om kvinnans dåvarande sociala status.

Det finns också tankar om att vissa av de manliga lärjungarna hade med sig sina fruar. När Jesus i Matteus- och Markusevangeliet räknar upp vilka lärjungarna lämnat för hans skull nämner han bröder, systrar, mödrar, fäder och barn, men inte fruar: "Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv." (Matt 19:29); "Sannerligen, var och en som för min och evangeliets skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen." (Mark 10:29-30). Kanske sade Jesus så för att kvinnorna befann sig med sina makar.

"I motsats till judisk mentalitet som inte tillerkände kvinnors vittnesbörd större värde, såsom den judiska lagen omvittnar, var det ändå kvinnor som först fick se den uppståndne Kristus och fock Jesu uppdrag att meddela påskbudskapet - t.o.m till apostlarna - (Mat 28:7-10, Luk 24:9-10, Joh 20:11-18), för att förbereda apostlarna för att senare själva bli de officiella vittnena till uppståndelsen." Även vid Jesu korsfästelse och begravning närvarade praktiskt taget endast kvinnor.

Inte ens Jesu egna mor, Jungfru Maria som upptogs till himlen i kropp och själ, som kröntes till Himlens drottning och som är så djupt förbunden med Jesu mysterium anförtros apostlaämbetet. Påven Innocentius III sade på 1200-talet att "Fastän den allraheligaste jungfrun Maria överträffade alla apostlarna i värde och betydelse, anförtrodde Herren inte henne utan dem himmelrikets nycklar." Men trots att Maria aldrig anförtroddes apostlaämbetet så är det ingen som har en så "hög position" eller “status” som Maria, en kvinna. Hon är patriarkernas, profeternas, apostlarnas, martyrernas, bekännarnas, jungfrurnas och alla de heligas drottning.

Så om du som kristen ändå anser att Jesus föll för det sociala trycket, var sexist och diskriminerade kvinnor - vilket självklart skulle vara moraliskt fel - som argument till varför katolska kyrkan inte borde ta hänsyn till Jesus ord och handlingar när det kommer till att inte prästviga kvinnor, antyder du då inte att Jesus syndade? Då kan ju Jesus inte ha varit Gud inkarnerad. Och om Jesus inte var Gud då finns det ju ingen poäng med att ha en Kyrka eller präster överhuvudtaget.

Sammanfattningsvis ansåg inte Jesus att kvinnor var mindre värda än män eller inte tillräckligt anständiga för att tilldelas eukaristins och konsekrationens uppgift, utan Han valde avsiktligt ut precis tolv män till överföra uppgiften.

3. Apostlarnas förhållningssätt

"På pingstdagen kom den helige Ande över alla, såväl män som kvinnor (Apg 2:1, 1:14), och ändå var det bara "Petrus tillsammans med de elva" som tog till orda och förkunnade att profeterna utsagor fått sin uppfyllelse i Jesus (Apg 2:14)." I Apostlagärningarna och i den heliga Paulus' brev kan vi läsa om att kvinnor samarbetade med apostlarna i evangelieförkunnelsen (Rom 16:3-12, Fil 4:3)

Trots beaktansvärda framsteg i den apostoliska tidens kyrka - jämfört med judiska sedvänjor - och trots att evangelisationen och det kristna livet i den grekisk-romerska världen fick apostlarna att bryta med den mosaiska lagens föreskrifter då många kvinnor började utöva betydande inflytande - särskilt i samband med omvändelser, såsom Priscilla (Apg 18:26) - så kom de aldrig på tanken att prästviga kvinnor, övertygade om att de på den punkten behövde bevara troheten mot Herren.

4. Jesu och apostlarnas handlingssätt som förblivande norm

"Sakramentala tecken är avsedda för att förena människor i olika tider med frälsningshistoriens mest avgörande skeende och att genom hela rikedomen i den bibliska pedagogiken och symboliken förmedla insikten om den nåd som de betecknar och förmedlar. Precis som eukaristins sakrament inte bara är en broderlig måltid utan samtidig också ett åminnelsefirande i vilket Kristi offers görs närvarande och verksamt, och ett offer som bärs fram av Kyrkan, är prästämbetet inte bara en pastoral tjänst utan något som garanterar att de funktioner och därmed sammanhängande fullmakter, som Kristus gav de tolv, förs vidare. [...]

Anpassningen till bestämda kulturer och epoker kan alltså inte, vad beträffar de väsentliga elementen, beröva tecknen deras sakramentala relation till de grundläggande händelser som kristendom bygger på och till Kristus själv."

Påven Pius XII sade själv: "Kyrkan har ingen fullmakt över sakramentens väsen, d.v.s. över allt det som Kristus enligt uppenbarelsens vittnesbörd har velat att det skulle bevaras i det sakramentala tecknet."

5. Prästämbetet i ljuset av Kristi mysterium

"Biskopen eller prästen som utövar sitt ämbete handlar inte i egen person, 'in persona propria'. Han representerar Kristus, som handlar genom honom. Detta är kyrkans ständigt bevarade lära, ånyo bekräftad och preciserad genom andra Vatikankonciliet och också uttryckt av biskopssynoden 1971 och i troskongregationens deklaration av den 24 juni 1973. "Präster råder verkligen i Kristi ställe", skriver ordagrant redan den helige Cyprianus på 200-talet. Det är denna egenskap (Kristus-representationen) som Paulus betraktar som karakteristiskt för sin apostoliska verksamhet (jfr 2 kor 5:20, Gal 4:14). Den får sitt tydligaste uttryck i firandet av eukaristin, som är källan till och medelpunkten för kyrkans enhet, den offermåltid där Guds folk förenas med Kristi offer. Prästen, som ensam har fullmakten att fira eukaristin, handlar alltså inte bara i kraft av sitt av Kristus givna ämbete, utan 'in persona Christi': Han intar Kristi roll och blir t.o.m hans avbild, när han uttalar konsekrationsorden."

Prästen representerar Jesus i folket, han är en avbild av och ett tecken på Herren själv, och han fortsätter Jesu verk. Deklarationen trycker särskilt på att prästämbetet är av sakramental natur. Prästen är ett tecken, vars övernaturliga verkningskraft beror på vigningen, men ett tecken som måste vara uppfattbart och lätt kunna förstås av de troende.

"Hela den sakramentala ordningen grundar sig i själva verket på naturliga tecken, på symboler som är inskrivna i den mänskliga psykologin. 'De sakramentala tecken', säger den helige Thomas av Aquino, 'representerar det som betecknas genom naturlig likhet.' Samma likhetens princip gäller för såväl personer som ting. När Kristi ställning och funktion i eukaristin skall framställas sakramentalt, så föreligger inte denna 'naturliga likhet', som måste finnas mellan Kristus och hans tjänare, om inte Kristi ställning och funktion företräds av en man. Annars kan man i prästen endast svårligen skölja Kristi avbild. Kristus själv var och förblir man."

Ordet inkarneras just som man. Det är naturligtvis bara ett faktum, men detta faktum hör - utan att på minsta vis implicera en överordning av mannen över kvinnan - oupplösligt samman med frälsningsordningen, i samklang med hela Guds plan.

"Den frälsning som erbjuds människorna från Gud, den gemenskap med honom som de är kallade till, kort sagt förbundet, beskrivs redan av Gamla testamentets profeter med förkärlek under bilden av ett brud/brudgumsförhållande. Det utvalda folket är för Gud hans innerligt älskade brud. Judisk liksom kristen tradition har insett djupet i denna innerliga kärlek genom att ständigt på nytt läsa upp Höga visan. Den gudomlige brudgummen förblir sin brud trogen, även när hans brud förråder hans kärlek, d.v.s. när Israel bryter mot Gud (jfr Hos 1-3, Jer 2). När 'tiden var fullbordad' (Gal 4:4) antog Ordet, Guds son, mänsklig kropps gestalt, för att i sitt blod, utgjutet för många till syndernas förlåtelse, instifta och besegla ett nytt förbund. Hans död förenar på nytt Guds kringspridda barn. Ur hans genomborrade sida föds kyrkan, liksom Eva ur Adams sida. Först nu förverkligas fullkomligt och slutgiltigt det brud/brudgumsmysterium, som förutsagts och besjungits i Gamla testamentet. Kristus är brudgummen, kyrkan hans älskade brud som han förvärvat med sitt blod och gjort lovvärd, helig och utan fläck, den brud som han alltsedan dess oskiljaktigt är förenad med."

Detta är ett viktigt skäl till att man inte ska bortse att Kristus, förbundets upphovsman och kyrkans brudgum och huvud, var man.

"I de funktioner som kräver det vigda ämbetet och där Kristus själv representeras i sin sändning till världens frälsning, d.v.s. först och främst i eukaristin, där måste hans roll förkroppsligas av en man. Det har inte sin grund i att mannen skulle ha ett högre värde på värdeskalen än kvinnan, utan har sin rot enbart i en faktisk olikhet i fördelningen av uppgifter och tjänster. [...] Det är uppenbart att skillnaden mellan könen utövar ett betydande inflytande i den mänskliga naturen, mycket mer än t.ex. etniska skillnader: Dessa berör inte den mänskliga personer lika djupt som skillnaden mellan könen, som ligger till grund för både gemenskapen mellan personerna och den mänskliga fortplantningen."

Män och kvinnor är fysiskt och mentalt olika, våra sätta att agera, tala och tänka skiljer sig åt och det är ren biologi. Därför har man genom historien nästa alltid skapat förutsättningar som passar mannens eller kvinnans styrkor, för att återspegla de objektiva biologiska skillnaderna. Kvinnan har till exempel större förmåga än mannen att öppna sig, välkomna, skydda och vårda. Självklart betyder det inte att en kvinnan inte kan bli en fotbollsstjärna, men det ändrar inte på det faktum att kvinnan är mer välkomnande och mjukare än mannen och bättre lämpad för uppgifter som står i enlighet med hennes attribut och kvalitéer. Det är min tro att Gud givit mannen och kvinnan olika kroppar och kvalitéer, men även att Gud gett oss olika kallelser. Inte kallelser som äktenskapet, det gudsvigda livet eller livet i celibat, utan en större kallelse.

Min vän Marija i Kyrkan förklarade för mig att, precis som att Gud i sin plan har gett oss olika kroppsliga egenskaper som ger kvinnor privilegiet att bringa Kristi kropp till världen genom födsel, så har också andra egenskaper gjort att mannen (präster) fått gåvan att bringa Kristi kropp (Eukaristin) till världen genom mässan. Det betyder självklart inte att alla kvinnor måste föda minst tjugo barn och att alla män måste göra lumpen för att uppfylla sina kall till man och kvinna. Våra personligheter, omständigheter och individuella relationer till Gud skiljer sig åt och i teorin kan man uppfylla sin roll som man eller kvinna i nästan vad man än gör, så länge man gör det med fokus till just det man har att erbjuda utefter vem man är. Syster Sofie skriver: "Se på helgonen hur fria och okonventionella de var. Jeanne d'Arc ledde krigshärar och Charles de Foucault diskade åt nunnor. De förverkligade sig själva därför att de fokuserade på Guds vilja. De brann för något och gav sig helt för det." (Älska och gör vad du vill, sida 140)

6. Prästämbetet i kyrkans mysterium

Deklaration menar sedan att det är viktigt att inse att ekklesiologiska och sakramentala problem, särskilt om de rör prästämbetet som i detta fall, bara kan lösas i ljuset av uppenbarelsen.

"Lika tydligt måste framhävas, i hur hög grad kyrkan är ett 'samhälle' som skiljer sig från andra samhällen. Kyrkan är unik till sin natur och till sina strukturer. I kyrkan är det pastorala uppdraget i regel knutet till ett vigningssakrament. Det är inte bara en sorts ledarfunktion, jämförbar med olika former för auktoritetsutövning på det samhälleliga området. Det förlänas inte efter människors eget gottfinnande."

Precis som Father Mike förklarar i sin video “#ASKFRMIKE: Confirmation Sponsors & Female Priests” handlar inte prästämbetet om att bli tilldelad en funktion eller att “göra saker”. Att bli vigd till präst innebär att vara en fader för sin församling, att vara en fader för Guds barn. Av den simpla anledning kan Katolska Kyrkan inte viga kvinnor till präster, för en kvinna inte kan vara en fader.

Frågan om kvinnliga präster är därför ingen könsfråga, det handlar inte om att män får och kvinnor inte får: Det är en fråga om de verkligen kan bli präster. Det är min tro att män är kallade till att vara rättvisa och beskyddande, samt vara som en länk mellan människan och Gud, någon som påminner; och att kvinnor är kallade till att vara öppna för livet, ett kall genom vilket de symboliserar mänskligheten och öppenheten för Gud. På samma sätt som endast män kan ha ett manligt könsorgan och endast kvinnor ett kvinnligt könsorgan, kan endast män “bli” präster och endast kvinnor ge liv genom barnafödsel. Vi har olika intressen, kvalitéer och kallelser, men det betyder inte att någon är bättre än någon annan och att ett kön förtjänar mer än det andra.

Jag är så förfärligt trött på att få höra att om kvinnor inte får bli präster så är kyrkan sexistisk och diskriminerar kvinnor. Ursäkta mig, men det är ju lika fånigt som att dra slutsatsen att sjukhuset är sexistiskt för att de inte låter män föda barn. Hör ni ironin i det hela? Självklart kan inte sjukhuset tillåta män att föda barn för att män kan inte föda barn. På samma sätt kan inte katolska kyrkan viga kvinnor till präster för en kvinnor kan inte bli präster. Det handlar inte om att kvinnor inte får bli präster, utan att kvinnor inte kan bli präster. Varken katolska kyrkan, dess präster, biskopar, kardinaler eller påven har någon “makt” eller auktoritet att viga kvinnor till präster. De väljer inte att inte prästviga kvinnor för att de inte vill det, känner för det eller är sexistiska kvinnohatare, utan för att de inte kan det, lika lite som dina föräldrar kan revidera FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som antogs 1948 av FN:s generalförsamling, för att du plötsligt kräver det inför skolprovet i SO.

"Därför är det omöjligt att inse, hur man kan kräva kvinnans tillträde till prästämbetet utifrån människors lika rättigheter, även om dessa gäller också kristna människor. Man åberopar sig för detta ibland på det redan citerade stället i Galaterbrevet (3:28), enligt vilket det inte längre är någon skillnad mellan man och kvinna i Kristus. Men denna text handlar ingalunda om kyrkans ämbeten. Den bekräftar bara den universella kallelsen till barnaskap hos Gud som är densamma för alla. Å andra sidan är det ett fullkomligt missförstånd av prästämbetets väsen att se det som något man har rätt till. Dopet ger ingen personlig rättighet att göra anspråk på ett offentligt ämbete i kyrkan. Prästämbetet förlänas inte till mottagarens egen ära eller nytta, utan till tjänst för Gud och kyrkan. Det är frukten av en uttrycklig och helt oförtjänt kallelse. "Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er" (Joh 15:15, jfr Hebr 5:4).

Det sägs och skrivs dessutom då och då i böcker eller tidskrifter, att en del kvinnor känner sig kallade till präster. Bara en sådan känsla - hur förståelig och ädel den än må vara - är inte detsamma som en kallelse. Kallelsen kan nämligen inte reduceras till bara en personlig och helt subjektiv böjelse. Eftersom prästämbetet är ett speciellt ämbete, som kyrkan fått ansvaret att förvalta, är här kyrkans bekräftelse något ofrånkomligt: den bekräftelse utgör en väsentlig beståndsdel i själva kallelsen, ty Kristus utvalde "de som han själv ville" (Mark 3:13). Däremot finns det en universell kallelse för alla döpta, en kallelse att utöva det allmänna prästadömet genom att frambära sina liv åt Gud och avlägga vittnesbörd till Guds ära.

De kvinnor, som begär att få bli präster, är säkert besjälade av önskan att få tjäna Kristus och hans kyrka. Och det är inget att förvåna sig över att somliga kvinnor menar sig ha anledning att t.o.m. begära att få bli präster, i en tid när kvinnor blir medvetna om den diskriminering de hittills utsatts för. Men man får inte glömma, att prästämbetet inte hör till den mänskliga personens rättigheter, utan har sin grund i Kristi och kyrkans mysterium och frälsningsordningen. Prästens uppgift är inte ingen funktion som man kan få för att förbättra sin sociala ställning. Ingen rent mänsklig samhällelig utveckling kan av sig själv öppna tillträdet till prästämbetet, eftersom denna uppgift tillhör en annan ordning."

Många har svårt att se och förstå det, men kallelsen till prästämbetet är någonting gudomligt, någonting som vi inte kan styra över, någonting som människan inte kan ändra på oavsett vilja. Att bli vigd till präst är inte samma sak som att gå på intervju, prata om sig själv, skaka hand och få ett nytt jobb. Kallelsen till att bli präst kommer från Gud, inte arbetsförmedlingen.

Ett skäl till att många förknippar prästämbetet med makt och prestige är, som påven Franciskus själv sagt det, klerikalism. Samhället har en förmåga att sätta prästämbetet på en sorts piedestal från vilken det ser fläckfritt, glamoröst och önskvärt. Men det finns inte någonting “glamoröst” med att vara präst som katolska kyrkan skulle påstås förbjuda kvinnor. Präster, om några, offrar allt för Herren. De ger upp intimitet, äktenskap, en äktenskaplig gemenskap, barn, möjligheten att bosätta sig på ett ställe för livet ut, och de jobbar dygnen runt, oftast vansinniga tider. Det är min uppfattning att kvinnor som söker efter att bli präster idag främst söker efter det “glamorösa” (möjligheten att kunna "ge" Jesus åt alla) inte efter offret. Idag har den stora majoriteten av kvinnliga präster en man/partner (eller partner av samma kön), barn och ett stabilt hem.

Det är en underlig tanke att tro att det enda sättet att skapa ett mer jämlikt samhälle är genom att förvänta sig att kvinnor ska vara mer lika männen (eftersom prästämbetet endast är en manlig kallelse), vilket om man tänker efter egentligen hyllar män och maskulinitet ännu mer. Vore det inte bättre att hylla femininitet och dess kvaliteter? Brian Holdsworth berättar i sin video “Why Can't the Church Ordain Women Priests?” att “The things I’ve seen my wife embrace and endure in pregnancy and childbirth and motherhood, show way more strength and courage than anything I’ve seen in a modern Hollywood heroin. And those are things that only women can do but we don't celebrate them. Instead we pressure women to embrace roles that look more typically male because we have somehow identified that masculinity is the best and that femininity should be suppressed” Hur kan vi bäst hylla kvinnan om inte genom hennes egenskap att kunna bära, ge och ta hand om ett nytt liv?

"Ytterligare återstår här att betänka den sanna innebörden i den jämlikhet mellan de döpta, som är en av kristendomens viktigaste läror. Jämlikhet är inte detsamma som identitet. Kyrkan är en kropp präglad av mångfald, där var och en har sin uppgift. Men uppgifterna är olika och får därför inte sammanblandas. De ger inte någon grund till den enes överlägenhet över den andre, inget utrymme för någon att söka egen vinning. Den enda nådegåva, som är högre än alla andra, och som alla skall vara ivriga att undfå, är kärlek (jfr 1 Kor 12-13). De störta i himmelriket är inte ämbetsbärarna, utan helgonen."

Som mediakändisen Bishop Robert Barron förklarar i videon "Why Won't Catholicism Allow Women Priests? (#AskBishopBarron) ", är skälet till att präster finns för att göra bruden, Kyrkan, helig. Målet med våra liv är inte att alla bli präster, utan att bli helgon. Och vi behöver inte vara präster för att bli helgon. Men vi kvinnor kan tjäna Kyrkan och Gud utan att bli präster! Att inte kunna bli präst innebär dock inte att kvinnor inte kan bli ledare av olika slag, andliga vägledare eller spirituella modeller inom sin församling.

"Kyrkan önskar att de kristna kvinnorna skall bli fullt medvetna om storheten i sin uppgift. Deras uppgift är av största betydelse idag, både för att samhället skall kunna förnyas och förmänskligas och för att de troende på nytt skall kunna upptäcka kyrkans sanna ansikte."

I Ordinatio Sacerdotalis, ett apostoliskt brev promulgerat av påve Johannes Paulus II den 22 maj 1994, fastslås att Romersk-katolska kyrkan inte äger rätt att förmedla prästvigningen till kvinnor. I det påvliga dokumentet citerar påve Johannes Paulus II påven Paulus VI som sade: “She holds that it is not admissible to ordain women to the priesthood, for very fundamental reasons. These reasons include: the example recorded in the Sacred Scriptures of Christ choosing his Apostles only from among men; the constant practice of the Church, which has imitated Christ in choosing only men; and her living teaching authority which has consistently held that the exclusion of women from the priesthood is in accordance with God's plan for his Church.” Påven Johannes Paulus II avslutar det apostoliska brevet med orden: “Wherefore, in order that all doubt may be removed regarding a matter of great importance, a matter which pertains to the Church's divine constitution itself, in virtue of my ministry of confirming the brethren (cf. Lk 22:32) I declare that the Church has no authority whatsoever to confer priestly ordination on women and that this judgment is to be definitively held by all the Church's faithful.” och menar att ingen, inte ens påven, har auktoriteten att prästviga kvinnor eftersom det strider mot Kyrkans tradition och Jesus önskan.

Det talas ofta om att kvinnor både vill och borde ha mer inflytande och ta mer plats i Kyrkan. Men vad menas med Kyrkan? Kyrkan är Guds folk, alltså är inflytande över Kyrkan ett inflytande över Guds folk. Som Brian Holdsworth säger det i sin video: “Women already have the most influential role in the church. Nothing is more influential than motherhood. To have the most exclusive access to children at the most critical stage of development is more influence than any bishop or Pope will ever have over them in their lives. There no theological papers, encyclicals, or magisterial exhortations that can compare to the mentoring of a child by their mother.”

Jag är kvinna, jag kan inte bli präst men aldrig i mitt liv har jag känt mig diskriminerad av Katolska kyrkan, orättvist behandlad, nedvärderad eller onödig på grund av mitt kvinnliga kön. Jag sjunger i en fantastisk kör och läser läsningar varje söndag och redan det är mer av vad många män i katolska kyrkan gör. Men det bästa av allt är att jag, precis som alla andra katolska män och kvinnor, får det stora privilegiet ta emot Jesus Kristi Kropp och Blod i eukaristin varje söndag. Det är väl det viktigaste och mest fantastiska som vi någonsin kommer att kunna göra under vår tid på jorden.

Kram,

Bénédicte

Gillar

Kommentarer

lars Melin
,

Genomtänkt, väl strukturerat och synnerligen välformulerat. Det tycker en gammal docent i svenska som inte berömer i onödan.