Tankar om feminism

Om det är en sak som jag stör på mig på (och det kan jag lova er att det finns många i dagens samhälle) så är det när jag går in på HM och möts av tröjor med trycken The future is female och Female equals future och de där tygpåsarna där det står att The future is to important to be left to men och Män - en biologisk olycka?

Tänk vilket jävla hallå det skulle vara om en man fick för sig att gå runt med en tröja där det stod The future is to important to be left to women. Mannen skulle bli anklagad för att vara kvinnohatare och antagligen bli bränd på bål. Det skulle bli nära till ett tredje världskrig. Eller snarare ett könskrig. Men handlar det om kvinnors tröjor, tygpåsar och uttalanden då är det minsann okej att förtrycka det andra könet.

Det värsta är ju inte vad som står på tröjan eller typåsen. Det värsta är att dessa (eller i alla fall många) människor hävdar att feminism är lika med jämställdhet. Hur motsägelsefullt är det inte då att gå runt med trycket Mannen - en biologisk olycka? på bröstet?

Jag vet precis som du att kvinnan sedan begynnelsen har dominerats, utnyttjats sexuellt, betraktats som privat egendom, exploaterats, misstänkliggjorts, diskriminerats och klassats som intellektuellt underlägsen, och ja, jag tycker absolut att kvinnan är lika mycket värd som mannen och förtjänar att blir behandlad rättvist. Men jag tycker inte att dagens feminism står för det jag precis nämnt.

Vad är ens poängen med att kalla sitt parti för Feministiskt initiativ om det hela handlar om jämställdhet? Borde inte partiet heta “jämställdhetspartiet” eller “Alla-människor-oavsett-kön-är-lika-mycket-värda-partiet.”? Just sayin’.

Vad jag personligen har väldigt svårt för är inte bara feministernas arrogans och högmod, utan faktumet att de säger sig slåss för någonting som fysiskt och biologiskt inte går att slåss för. Dagens feminism handlar inte längre om att män och kvinnor ska ha lika löner, utan att om att upplösa könskatergorierna för att “frilägga människan bakom könet” som Syster Sophie skriver i sin bok Till man och kvinna skapade Han dem. Kampen för jämställdhet har idag kommit att likställas med kampen för likhet.

Därför skriver jag idag, på den internationella kvinnodagen, ett inlägg för att berätta till alla där ute att skillnaderna mellan man och kvinna sitter i våra kroppar. Inga ord som hen eller något feministiskt parti kommer någonsin att kunna utrota dem.

Några av er har säkert kollat på den kritikerrosade intervjun med Jordan Peterson på Channel 4. (Om inte så rekommenderar jag den starkt!) När han får frågan “Is gender equality a myth?” svarar han “I don’t know what you mean by the question. Men and women aren’t the same and they won't be the same. That doesn’t mean they can be treated fairly.” och illustrerar precis det som jag vill förmedla med denna text. Ja, mannen och kvinnan är olika. Ja, de ska behandlads rättvist. Och nej, utrotningen av könsskillnaderna är inte lösningen.

När Gud skapade mannen och kvinnan visste Han vad Han gjorde. Han skapade inte två män och inte heller två kvinnor. Han skapade två människor, lika mycket värda, som kunde komplettera varandra genom dessa olikheter för att återspegla Hans kärlek till oss.

Att mannen och kvinna är lika mycket värda ska jag inte gå in på igen. Som jag tidigare skrev i mitt inlägg om tjejlägret så slutförde Gud inte sitt skapelseverk förrän människans gemenskap hade förverkligats, förrän Guds avbild var fullbordad i denna ömsesidighet och gemenskap! Evangeliet kom med ett nytt budskap: Man och kvinna är bröder och systrar i samma mänsklighet, de ska ha samma rättigheter, villkor, skyldigheter. Jesus kommer skapa ett nytt, fullkomligt, slutgiltigt och evigt förbund med Gud, för att läka mänskligheten, för att återskapa relationen mellan man och kvinna. Att Jesus kom i manskropp kanske inte heller var en slump: Det sägs att han kom för att visa hur en man egentligen ska vara, för att upprätta kvinnan och beskydda livet.

Det finns inget snack om saken: Mannen och kvinnan är olika, vilket Syster Sophie förklarar väldigt bra och tydligt i hennes bok:

Mannens kropp uttrycker en centrifugal dynamik, en energi som behöver få komma till utlopp i omvärlden. Hans känslor kommer inifrån och går utåt, tar sig uttryck i det yttre. Hans ben och muskler är uppbyggda efter räta linjer och vinklar. Fysiskt är mannen starkare än kvinnan. Han har betydligt större muskelmassa och lättare för att bygga upp den. Mannen är också genomsnittligt mer känslig för synintryck.

Kvinnans kroppsbyggnad följer å andra sidan istället rundade linjer. Kvinnan är rörligare och mjukare än mannen, hon har bättre förmåga till koordination och är mer begåvad för estetisk rörelse. Hennes kroppsbyggnad uttrycker snarare en centripetal dynamik: Förmågan att öppna sig, välkomna, skydda, bevara och vårda. Hos kvinnan är hörseln den viktigaste inkörsporten för känslorna: Hon tar in vad mannen säger. Kvinnan är också ofta verbalt mer smidig. Hon talar mer och är genomsnittligt något mer begåvad för språk.

Mannens fysiologi är alltså mer utåtriktad medan kvinnans mottagande. Till och med själva orden mamma och pappa uttrycker en inåt- respektive utåtgående fonetisk rörelse. Mannen och kvinnans kropp uttrycker en komplementaritet som inte hade funnits om det inte var för deras skillnader och olikheter. Genom denna komplementaritet återspeglas Guds kärlek till oss.

När jag tänker på alla dessa komplementära skillnader tänker jag alltid på Gustav Klimts tavla Das Liebespaar (The Kiss) som jag studerade på högstadiet och som idag är en av min favorittavlor. Tavlan målar klockrent upp de uppenbara skillnaderna mellan mannen och kvinnan: Mannens raka hållning, hans mantel pryd av enfärgade fyrkanter skär sig mot kvinnans kurviga kroppsbyggnad och de färgglada blommor i hennes håret. Hans rigida, raka nacke sträcker sig mot hennes ömtåliga, mjuka ansikte. Mannen kysser kvinnan på kinden. Mannen ger och kvinnan tar emot.

Men hur olika vi än är så är könsskillnader ingen orsak till att inte ge män och kvinnor samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter i samhället. Det är klart att man ska ha lika löner om man utför samma arbete, att man ska ha lika stor möjlighet att få ett jobb oavsett kön och att man inte ska bli särbehandlad i vardagen på grund av sitt kön. Men det betyder inte att man ska beröva manliga nobelpristagare eller Oscarsvinnare från deras pris bara för att fylla ut kvoterna. Hur kan det komma sig att när majoriteten av Oscarsvinnare är kvinnor så ser världen på de som en succé men när röda mattan än mansdominerad är det diskriminering? Fick de en Oscar eller ett Nobelpris så var det antagligen för att de förtjänade det, inte för att förtrycka kvinnan.

Kvinnor och män är olika, och olika bra på olika saker. Det är helt naturligt att kvinnan, som är bättre på att lyssna och uttrycker en centripetal dynamik dominerar inom sjukvården, och att mannen som är naturligt starkare bygd än kvinnan och uttrycker en centrifugal dynamik dominerar inom byggindustrin. Nej, det är inte kvinnodiskriminering. Det är ren biologi.

Vad de moderna genusteorierna gör är att helt förneka biologins betydelse för den personliga identiteten. Man ska ha lika många män och kvinnor i respektive bransch för att inte diskriminera något kön, för att fylla ut kvoterna och bevisa till samhället och omvärlden att man är engagerad i samhällsintegrering. På grund av samhällets behov att göra mannen och kvinna jämlika på inte bara de ställen där det uppstår könsdiskriminering, utan helt bokstavligen på alla möjliga planer, vägrade jag under en längre att identifiera som feminist, oavsett hur orimligt mina vänner tyckte att det var att jag som kvinna inte var feminist.

Sedan upptäckte jag något spännande. Att det finns två typer av feminism. Och att dagens feminism inte har någonting att göras med den ursprungliga kampen för kvinnors rättigheter.

Likhetsfeminism, likartsfeminism, är en gemensam benämning på de riktningar inom feminism som anser att skillnaderna mellan könen väsentligen är sociala konstruktioner och därmed kulturberoende. De sätter alltså miljön i centrum, i motsats till särartsfeministerna som sätter biologiska skillnader i centrum. […] Likhetsfeminismen ser den biologiska skillnaden som liten eller obetydlig. Båda inriktningarna (likhetsfeminism och särartsfeminism) erkänner skillnader mellan könen, men medan likhetsfeminismen strävar efter att upphäva dessa vill särartsfeminismen behålla dem. […] Särartsfeminismen anser att eftersom män och kvinnor är biologiskt olika ger det oss olika kvalitéer, vilket leder till att vi är mer lämpade för vissa uppgifter. Särartsfeminister menar att naturen givit män och kvinnor olika förutsättningar och intressen för att göra olika uppgifter, men att kulturen står för värderingen av dessa. Denna kultur har nedvärderat de kvinnliga uppgifterna och feministernas uppgift blir då att förändra statusen på dessa uppgifter, inte positionerna.” står det på Wikipedia.

Väsentligen är den feministiska rörelsen i Sverige idag likhetsfeministisk, särartsfeminismen är marginaliserad. Så jag antar att jag är feminist i alla fall. Eller i alla fall särartsfeminist.

Okej, för att komma till saken så är jag väldigt kritisk mot den radikala feminismen, likhetsfeminismen, som växer för varje dag i Sverige. Hur mycket Gudrun Schyman än står i Tv-rutan och hävdar att allt bara handlar om att uppnå jämställdhet så köper inte jag det. Hur förklaras annars att de slåss för “kvinnans rätt till sin kropp” och för att kvinnan ska ha rätten att genomföra abort utan mannens medgivande? Hur förklaras att P-piller anses som en seger när den lilla tabletten lägger hela ansvarsbördan på kvinnan och riskerar att göra henne till ett objekt av njutning? Hur jämställt är det egentligen?

Vad som vill göras handlar inte längre om att mannen och kvinna ska vara jämställda. Det handlar om att de ska vara så lika som möjligt. Som jag skrev innan är de moderna feministernas största mål att upplösa könskategorierna för att “frilägga människan bakom könet”, som de anser är det enda sättet att frigöra människan från va de anser som de dominerande/underordnade relationer som könsskillnader ger upphov till.

Men låt oss vara uppriktiga. Genom att användandet av ordet hen reducerar man kroppen till ett opersonligt skal, en mask som inte har någonting med oss att göra. Man skulle nästan kunna säga att dagens feminism är en ny form av gnosticism, att det finns dualism mellan ande och materia. “Könet blir ren abstraktion, en produkt av människans subjektivitet snarare än en objektiv ontologisk verklighet. Naturen reducerar till manipulerbar, en neutral massa. Människan blir sin egen skapare.” skriver Syster Sophie. Hur roligt låter det?

Det är inget fel på att vara man och kvinna. Det är fel på samhället som inte ger lika löner, att kvinnor får lägre pension än män för att de oftare tar ledigt från jobbet eller jobbar deltid för att ta hand om barn eller eller att färre kvinnor har riktigt höga positioner fastän de ofta högre utbildning än män. Vad som måste ändras är samhällets statusskillnader och oskrivna värderingar av könen, inte anpassa könen efter dem. Att vara man och kvinna är inte dåligt, det är någonting gott, någonting som Gud har skapat.

Vi må vara utseendemässigt olika på grund av kön, ras, miljö och arv, men vi är alla människor, bröder och systrar i samma mänsklighet, Guds skapelser med samma ursprung och samma slutliga mål. Vi är Guds avbilder, och följaktligen har vi exakt samma värde och exakt samma gudagivna möjligheter och rättigheter, oavsett om vi är män eller kvinnor.

Att försöka sudda ut könets betydelse för den personliga identiteten kommer inte att skapa en större jämlikhet mellan könen, det kommer bara skapa en stor förvirring och evigt sökande på vem man egentligen är. Könet är inte en social konstruktion. Det är någonting som vi föds med, någonting som Gud har skapat, någonting gott. Könet är en grundläggande komponent i den personliga identiteten, ett sätt att existera, uppenbara sig och relatera till andra. Ur djupet av vår vara är vi präglade av vårt kön. “Det är en grundläggande komponent av vår personlighetskärna, själva förutsättningen för människans förmåga till självutgivelse och förverkligande av Guds avbild” skriver Syster Sophie i Älska och gör det du vill.

Från våra ansiktsdrag till vår kroppsform, röst, blodets sammansättning och hjärnans struktur är vi annorlunda. “Man och kvinna är olika, och denna olikhet, som kroppen avslöjar, är nödvändig för deras förening. Det är med avseende på den ömsesidiga självutgivelsen som skaparen har gjort mannens och kvinnans kroppar så mänskliga och olika” skriver Syster Sophie. Mannen och kvinnan är skapade till att vara annorlunda, varför är världen så angelägen att göra de så lika som möjligt?

Därför är det rent ut sagt korkat att vägra använda en könspronom för sitt barn. Hur ska den lilla pojken eller flickan annars förstå vem han eller hon är? Tänk dig själv att växa upp och inte veta vem du är, vem du är menad till att vara? Det kommer bara att skapa en enorm förvirring och en press att skapa sig själv. Att behöva söka sig själv i känslor, drifter, tankar och idéer istället för att bygga identiteten på verkligheten, kroppen, måste rent ut sagt ge ångest. Om det nu är jämställdhet man försöker uppnå, är det inte rimligare att slåss för sitt köns rättigheter hellre än att utplåna könet och dess betydelse helt?

Kyrkan och kroppens teologi förespråkar jämställdhet mellan de två könen och deras lika värde utan att använda sig av orden hen eller feminism. Vi är biologisk, fysiskt och psykiskt olika, vilket är någonting fantastisk, någonting som gör en komplementaritet och förening möjlig. Men vi är också alla lika mycket värda, alla lika mycket älskade av Gud och vi har alla lika fantastiska planer uttänkta för oss.

Mannen kommer alltid att vara starkare än kvinnan, och kvinnan kommer alltid vara bättre på att lyssna. Det är inte “diskriminering”. Det är harmlösa könsskillnader som ger oss olika kvalitéer, vilket leder till att vi är mer lämpade för vissa uppgifter, som är omöjliga att utrota.

Fastän jag identifierar mig med särartsfeminismen så är det ingenting jag väljer att skriva i min biografi på Instagram eller tatuerar på armen. Idag förknippar många feminism med orakade armhålor, manshatare, och tygpåsar med trycket The future is too important to be left to men och jag själv tänker på de där toplessa kvinnorna som sprang in i min kyrkan mitt under en gudstjänst för att kräva rätt till sin kropp. Och tack men nej tack, de sakerna vill jag helst inte förknippas med. Jag står för jämställdhet, och det räcker för mig.

Framtiden är inte kvinnlig. Männen är ingen biologisk olycka och framtiden ligger i både mannen och kvinnans händer.

Kram,

Bénédicte

Gillar

Kommentarer