Tankar om att älska

När jag blev riktigt kär för första gången i mitt liv hade jag kunnat skrivit om Wikipedias beskrivning av kärlek om jag hade fått det som ett vad, så säker var jag på att visste vad det ordet innebar. När jag blev förälskad för andra gången i mitt liv och sedan blev ihop för första gången med killen i fråga, trodde jag fortfarande att kärlek var den där varma bubblande känslan i kroppen som Katarina Von Bredow skriver om så bra i hennes ungdomsromaner. Jag var helt övertygande om att det jag kände var kärlek. När det tog slut mellan oss var jag helt förkrossad. Något år senare läste jag Syster Sofies bok om kroppens teologi, boken som jag har tjatat så mycket om i alla mina inlägg här på bloggen, den magiska boken som inte bara förändrade mitt sätt att se på sexualiteten och kroppen, utan som fick mig att inse att jag inte visste var kärlek var och att min första pojkvän som jag hade varit kär inte alls hade älskats som han förtjänade.

Det kanske är därför de flesta äktenskap inte funkar särskilt bra och håller särskilt länge, för att vi tror att vi vet vad kärlek är efter att ha lyssnat på en av Ed Sheerans låtar eller kollat på en film av Nicholas Sparks. Jag skulle inte bli förvånad om många runt omkring mig också går runt och tror att kärlek är den där magiska, intensiva och oförklarliga känslofyllda energin som drar oss hit och sedan dit, och att pirret i magen eller bubblandet i kroppen är symptom på kärlek. Och eftersom kärlek ses som en kraft av många, framträder äktenskapet som någonting passivt, någonting helt bortom vår egna kontroll. Vi pratar om att “falla för någon” som om kärleken inte är något som innefattar ett aktivt val, utan som är som att tappa balansen och snubbla på någon som står lite i vägen. Det var i alla fall det jag gjorde. Snubblade och föll för min första pojkvän.

Därför har jag lite svårt för uttrycket “kärlek vid första ögonkastet”, eftersom jag antar att de flesta av oss inte har någon aning om vad kärlek faktiskt är. Han eller hon kanske var väldigt snygg och charmig när ni först lade märke till varandra, men mer än attraktion fanns det nog egentligen inte där. Och attraktion är inte kärlek. Långt ifrån. Kärlek är en följd av en hängivenhet och uppoffringar som omöjligen kan finnas till bara efter en första biodejt.

När jag träffade min första pojkvän för första gången var jag definitivt attraherad av honom, fast på ett väldigt egoistiskt sätt. Självklart inte på ett medvetet egoistiskt sätt, det var mer att det kändes bra att vara nära honom och försökte därför vara det så ofta jag kunde. Och det var väl antagligen det jag gillade mest med honom: Hur han fick mig att känna.

Jag tror egentligen inte att det är någon fel att känna så i början av en relation, för om attraktionen inte finns där kan det nog bli riktigt svårt. Men jag tror att det kan bli farligt om det är det enda som förhållande går ut på, det vill säga att förvänta sig att känna de där fjärilarna i magen så fort man får syn på den andra, och det för resten av sitt liv. Därför kan jag ibland dra en suck när jag läser om kändispar som gör slut för att de helt enkelt inte kände det där “pirret i magen” längre.

Jag hade inte blivit tänd på Laila om hon så solade 70 timmar och ålade mot väggarna”, sa Anders Bagge till Aftonbladet efter skilsmässan med Laila Bagge för att förklara varför det hade tagit slut..

Attraktionen ska vara någonting som hjälper oss på traven att ta ett steg mot den sanna och riktiga kärleken, den att ge sig själv. Om man inte kommer över den tröskeln är det kanske inte så konstigt att fler än hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Och tyvärr så tror jag att det är precis det som händer i vårt samhälle, att människor känner det helt naturliga pirret och attraktionen, men inte går längre med det. Jag tror nämligen inte att djup kärlek är någonting som uppstår av sig själv, utan någonting som kräver gemensamt åtagande och ett medvetet val som inte alla vågar ta eller vet att de behöver ta.

De slutade attraheras av varandra, men inte att hålla av varandra skriver Aftonbladet. “Vänskapen är så stark, man är som bror och syster”, säger Laila Bagge till Expressen där både Anders och Laila beskriver sig som bästa vänner. Verkade inte denna ömsesidiga vänskap mer kärleksfull än Anders Bagges strävan efter att bli "tänd" på någon som “solar i 70 timmar och ålar sig mot väggen”? Det tyckte jag i alla fall. När jag för några år sedan satt och kollade på Idol där både Laila och Anders satt i juryn minns jag hur irriterad jag blev när de berättade om hur de hade skiljt sig för att “känslorna inte fanns kvar” men att de idag var bästa vänner, alltid fanns där för varandra och tyckte om varandra så otroligt mycket. Där var kärleken. Men istället för att ha sett den hängivna vänskapen som ett gynnsamt attribut för deras äktenskap hade de istället skickat in skilsmässopapper.

För många verkar det helt skandalöst att vara kvar i ett äktenskap om man inte vaknar upp som nyförälskad varje dag. Och det är väl det sorgliga, att vi bara älskar så länge det passar oss, och att så fort känslan av personlig njutning försvinner, så gör vi detsamma.

Men skulle någon anständig människa någonsin kunna hävda något liknande när det kommer till sina barn? Kan man en dag sluta älska sitt egna barn för att han eller hon plötsligt vuxit upp till en sur tonåring som vägrar prata och inte visar respekt? Vilken anständig människa som helst vet väl att man inte kan ge upp sin kärlek för sitt eller sina egna barn för att man stundvis upplever att föräldraskapet är lönlöst? Ett barn, precis som en maka eller make, är någon som man medvetet har valt av kärlek. Varför har inte en make eller maka samma rätt att bli älskad oavsett situation? Det är väl det man lovar varandra när man gifter sig? Eller?

Så vad är “sann och riktig” kärlek? Inte för att jag är någon expert i området eller själv har erfarit den kärleken, men jag tror att kärlek är det som påven Johannes Paulus II beskriver i “Kärlek och ansvar”, nämligen “en sann och osjälvisk önskan om ett gränslöst gott för ett annat ‘jag’”, och att “den fullständigaste och mest radikala formen av kärlek ligger i att ge sig själv, att göra detta sitt oöverlåtliga ‘jag’ till någon annans egendom.

Problemet i mitt första förhållande var att varken jag eller killen i frågan tog attraktionen mellan oss något längre. Jag ville ha hans omfamningar och omhändertagande, och han ville “ha min kropp” (vilket bara smickrade mig i stunden när han sa det men som inte ändrade min vilja att vänta med sex till äktenskapet). Vi hade ingenting att ge till varandra. Vi ville ha för oss själva. Vi tyckte om hur den andra fick oss att känna och trodde att det var kärlek. Men om kärlek är att ge sig själv så älskade vi inte varandra. Kanske därför uttalade vi aldrig heller det ordet.

Vad jag tror mig ha förstått idag är att snubblandet inte är riktigt kärlek. Riktig kärlek är en viljeakt, ett medvetet val. Man väljer kärlek, försvarar den och hjälper den att växa. Kärlek är allt som Paulus beskriver i Efesierbrevet 5:2 : “Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.” Kärlek är uppoffringar. Kärlek är så mycket men inte något som sker av en olycka. När du står vid altaret för att gifta dig säger du inte att du kanske kommer älska honom eller henne för evigt, men i alla fall så länge pirret finns kvar; utan du lovar att du ska det, oavsett om pirret finns där, in sickness and in health, oavsett om attraktionen och ömheten finns där och är stark eller inte. Det är väl kanske också det magiska med "sann och riktig kärlek", att den aldrig kan dö oavsett vilka utmaningar livet ger.

Jag skrattar lite när jag läser om vad SVD tipsar sina läsare kan minska skilsmässorisken: “Undersökningar visar att par som delar föräldraförsäkringen jämnt mellan varandra, minskar risken markant att överhuvudtaget gå skilda vägar.” eller när jag läser om en bloggare som skriver om sina “9 steg till att undvika skilsmässa” som inkluderar 1. Pussas 2. Datenights 3. Sexschema. Jag tror att det bara finns ett steg när det kommer till att “undvika skilsmässa” vilket är att lära sig att älska på riktigt. Inte lägga upp ett sexschema eller dela på föräldraförsäkringen. Men det är bara vad jag tror.

Kram,

Bénédicte

Gillar

Kommentarer

Luis Fernando Reina G.
,
Väldigt intressant synpunkt! Det borde finnas flera som beskriver den sanna kärleken i media. Bra jobbat.