Ett halvår i Rom & en livslång klosterrädsla

Som några kanske vet så spenderade jag den gångna höstterminen i Rom, i Italien, allt tack vare min journalistutbildning vid Stockholms universitet. Den tre års långa utbildning erbjuder nämligen möjligheten till en långtidspraktik på en journalistisk redaktion utomlands under dess femte termin.

Min första tanke när jag fick reda på att jag skulle få chansen att få jobba på en redaktion i fyra månader var ”public service”. Så länge jag kan minnas har jag alltid älskat och sett upp till både SVT och SR för deras produktion, distribution och innehåll. Och av någon anledning var jag högmodig nog att tro att jag skulle kunna tilldelas en sådan praktikplats om jag väl ansökte med mina meriter och kompetenser.

Sedan kom den där måndagen under vårterminen 2018 som på vårt schema kallades för branschträffen. De stora mediehusen (Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Dagens Industri, Sveriges television, Sveriges radio osv...) kom under den dagen till vårt universitet som de gör varje år för tala om vilka de är, vad de erbjuder praktikanter och hur framtiden ser ut om vi väljer dem att praktisera hos - med andra ord var dagen framför allt ett tillfälle för dem att få sälja in sig själva.

När jag senare under rasten uttryckte min entusiasm för en möjlig praktikperiod på en public-service-redaktion, frågade mig en av mina kompisar: ”Men du tror inte att din blogg kan vara ett problem?”.

Vadårå?” hade jag svarat med höjda ögonbryn.

Paniken grep mig när min kompis svarade och jag insåg att jag nog aldrig skulle få praktik på SVT och SR, på grund av mitt offentliga ställningstagande i politiska och "känsliga" frågor här på min blogg. Jag visste mycket väl att man behövde vara så opartisk och objektiv som möjligt om man ville ha jobb på public service, men av någon anledning hade jag inte tänkt på det när jag väl hade startat min blogg ett par veckor tidigare.

Men efter några nervösa samtal med studievägledaren och den studieadministrativa samordnaren hade jag fått godkänt för att söka praktik på en redaktion som inte förekom på den sjusidiga praktiklistan som vi hade blivit tilldelade och som vi egentligen skulle söka praktik ifrån.

Två veckor senare hade jag pratat med min framtida chefredaktör Charlotta på Vatican News, hittat boende och bokat mitt flyg ner. Enkelbiljett. Allting var så enkelt, allting gick till så smidigt och jag velade aldrig en enda sekund när något beslut skulle tas i samband med flytten, vilket gjorde att jag aldrig tvekade på att detta var en del av Guds plan för mig.

Det var under vårterminen 2018 som jag tog mitt intresse för katolsk journalistik på allvar. När vårterminens sista kurs, "Dokumentärt berättande" började, hade jag precis läst ut syster Sofies bok "Stairway to Heaven" som jag införskaffat mig under SUK:s tjejläger i februari och var helt fascinerad av Sofies andliga resa och Sofie som person. Även hennes ursprungliga rädsla för klosterlivet, som speglade min egna, lockade mig; Jag ville veta hur hon hade gjort för att överkomma den.

Så när mitt universitet erbjöd oss två månader för att göra ett valfritt dokumentärt arbete med valfri media samt erbjöd reseersättning för resor i samband med vårt arbete, tvekade jag inte en sekund innan jag tog kontakt med syster Sofie för att fråga henne om jag fick intervjua henne om hennes andliga resa.

Även denna gång gick allting så smidigt och problemfritt till. Förutom Sofie själv som jag åkte ner till Lund för att intervjua, träffade och talade jag även med två av hennes syskon, hennes bästa barndomsvän, hennes stora kärlek från Kanada, hennes andliga vägledare och andra vänner som alla varit en del av Sofies resa för att höra deras sida av berättelsen. Självklart drevs jag att min egna nyfikenhet och fascination, men sanningen var den att jag också hoppades på att någon annan i min klass skulle lyssna på min radiodokumentär och de också fascineras, kanske till och med få deras hjärtan och ögon att öppnas lite grann för sanningen.

Så om du har en ledig timme av ditt liv som du inte riktigt vet vad du ska göra med, så får du mer än gärna trycka på ljudfilen här nedanför och lyssna på min dokumentär uppkallad efter syster Sofies bok, "Stairway to Heaven".

Själv var jag väldigt nöjd med mitt arbete, men jag minns att jag saknade en lite större uppmuntran för min särskilda och kanske lite annorlunda nisch - katolsk journalistik - från mitt universitet. När jag sedan skulle presentera mitt arbete i skolan blev jag tillfrågad: “Så vad fick du ut av det här?” och “Jag vet inte riktigt vad du försöker förmedla här” som om mitt arbete inte hade någon mening om jag inte i utbyte hade fått en mirakulös uppenbarelse eller bestämt mig för att hoppa av utbildningen för att gå in i kloster. Jag fick känslan av att det jag gjorde inte hade något nyhetsvärde och att det inte var “riktig journalistik”.

Trots den ifrågasättande och ögonbrynshöjande attityden som jag bemöttes med varje gång jag gjorde ett journalistiskt arbete som hade någonting att göra med religion eller katolska kyrkan, och trots den lilla rädslan inom mig för att tilldelas ett sämre betyg eller dekourageras så fortsatte jag, för att någonstans inom mig visste jag att det var rätt, jag visste att det var det här jag skulle göra: Jag ville - och vill än idag - sprida tron, Guds ord, det glada budskapet i media; kombinera min passion för att skriva, skapa och redigera med min kärlek till Kristus; så frön av nytänkande och öppna människors hjärtan för sanningen.

Att få åka ner till Rom var därför en enorm befrielse. Det kändes som att jag hade haft osynliga kedjor fastspända runt min kropp som hållit mig tillbaka från att göra de saker som jag egentligen ville göra så länge jag befann mig i Sverige. Så när jag väl mötte min chefredaktör Charlotta på Vatican News, fick min arbetsdator och sjönk ner i stolen framför mitt skrivbord, kändes allt så mycket enklare. Det kändes enklare att andas, enklare att göra det jag ville innerst inne, enklare att bara vara den som jag kände att Kristus kallade mig till att vara.

Staden vibrerade av genuin tro och kärlek till Jesus Kristus. Vid alla gathörn finns uråldriga målningar och moderna mosaiker av Jungfru Maria och Jesusbarnet. På varje gata finns minst en kyrka, inklusive på Via del Corso, Roms stora shoppinggata, på vilken jag tillslut tappade räkningen av alla kyrkor. Det finns helgonstatyer och gator uppkallade efter helgon, krucifix på väggarna bakom alla kassorna i alla affärer och butiker, och rosenkransar i alla bilar. Folk ber rosenkransen tillsammans på bussen och tunnelbanan och andra ler mot mig när de märker min rosenkransring. Vid alla barer och restauranger finns det alltid en grupp med minst en gudsvigd man eller kvinna omringad av familj och vänner. Jag skämtar inte när jag säger att det är lika vanligt att se en präst, broder eller nunna som att se en fimp på marken i Stockholm. Överallt kunde jag känna en obeskrivlig närhet till Kristus särskilt tack vare oändligheten av reliker: I Santa Maria Maggiore finns bitar av Jesu krubba, i Santa Croce in Gerusalemme bitar av Jesu kors, halva INRI-plakatet, en spik som Jesus korsfästes med och två taggar från Jesu törnekrona, i annan kyrkan som jag inte minns namnet på, pålen på vilken Jesus piskades innan Han korsfästes. Varje dag gick jag på upptäcktsfärd i en del av staden och smakade på nya glassbarer. Alltid fanns det någon kyrka som jag inte hunnit besöka, någon relik som jag missat, någon glassmak som jag ännu inte provat.

Varje månad kändes som en dag; inte konstigt att Rom kallas för den eviga staden.

Ett av min absoluta favoritminnen är när kyrkan mitt emot studenthemmet på vilket jag bodde, från absolut ingenstans började spela hymner och psalmer med kyrkklockorna. En lördagskväll klockan 19:30 spelade de Ave Maria, en annan måndag eftermiddag klockan 17:00 Adeste Fideles. Jag hummade alltid med leendes.

Inlägget fortsätter under bilderna från Rom.

Någonting som jag hade intalat mig innan jag reste ner till Rom var att jag skulle ta itu med min klosterrädsla på ett eller annat sätt. Eller tja, jag vet inte om jag kan kalla det för klosterrädsla, snarare en rädsla för att Gud skulle kalla mig till någonting som jag absolut inte ville. Jag var ju inte bokstavligen rädd för kloster, utan rädd för att gå miste om en äktenskaplig gemenskap och barn.

Ett av de större skälen som hade lett mig till att ta avstånd från möjligheten om en klosterkallelse var deras "livsstil" som jag inte kände eller tyckte överensstämde med mig och min personlighet. De enda systrarna som jag någonsin hade träffat innan min flytt till Rom var de 3-4 polska serafinsystrarna i min församling som jag skamligt nog inte riktigt kan namnen på, och som verkade leva ett tråkigt och lite ensamt liv.

Dagen allt förändrades var dagen då min chefredaktör Charlotta visade mig en film på Youtube, "All or nothing", en film om syster Clare Crockett som dog i en jordbävning i Ecuador, den 16:e april 2016, endast 33 år gammal. Filmen, som rörde mig till tårar, visade mig en helt ny sida av vad det innebär att ge sig själv helt till Gud.

Så fort jag hade kollat klart på filmen så googlade jag syster Clares kommunitet, the Servant Sisters of the Home of the Mother, och när jag såg att de hade en kommunitet mitt i centrala Rom och att de anordnade träffar varje månad, större aktiviteter och pilgrimsresor för unga kvinnor kopierade jag deras mejladress och skickade iväg ett mejl utan att blinka. Innan jag hann tänka efter något djupare på vad jag precis hade gjort så var jag inbjuden på en Thanksgiving-middag hemma hos systrarna med några stycken andra tjejer.

När jag knackade på hemma hos systrarna helgen därpå häpnade jag genast över alla systrarnas unga ålder. Bland de 6-7 systrarna som bodde ihop verkade ingen vara över 30, den yngsta var lika gammal som mig. Middagen var helt fantastiskt. Vi berättade om oss själva, delade med oss av våra vittnesbörd, och körde en femkamp då en av systrarna fyllde år. Att få se systrarna försöka få en kaka att röra sig från pannan till munnen utan att använda händerna eller försöka dricka ett glas vatten ännu en gång utan att använda händerna gjorde mig helt yr av förundran. Jag kunde knappt tro mina ögon! Framför mig satt unga livsglada kvinnor som hade - eller snart skulle - ge sig själva helt till Gud, och deras liv verkade vara allt men tråkiga, tysta eller ensamma. Plötsligt insåg jag att de här kvinnorna var precis som mig. Spralliga, fantasifulla och fulla av skratt och energi. Jag insåg att alla gudsvigda liv inte begär en personlighetsändring, eller kräver att man ändrar på sig själv för att bättre passa in den nya livsstilen, vilket jag tror alltid har varit en av mina största rädslor: Att behöva förlora mig själv för att vinna Gud. Men kvinnorna som satt framför mig verkade ha vunnit båda två och jag kunde inte göra någonting annat än att avundas.

Därefter var jag förändrad. Jag blev helt fascinerad av detta liv som jag sedan så länge varit rädd för. Jag fortsatte att ha kontakt med systrarna tills jag åkte hem till Sverige i slutet på December och följde bland annat med några av systrarna på en liten pilgrimsresa till staden Nettuno i vilket det lilla helgonet Maria Goretti levt. (Du kan läsa om resan här !) Det visade sig bli en av mina favoritresor någonsin.

Trots att jag ännu inte urskiljt min kallelse och att jag fortfarande hellre skulle vilja gifta mig och skapa en familj, så är jag definitivt inte lika rädd för det gudsvigda livet som jag länge varit.

Här nedanför hittar du filmen om syster Clare Crockett! Recommend recommend 11/10 <3

Kram,

Bénédicte

Gillar

Kommentarer