Header

Klockan är fem i tre på natten när jag går upp för den branta backen som leder till Marielunds kapell tillsammans med mina två vänner. Förutom isen som knastrar under våra skor råder en total tystnad. Ljuset som strömmar ut från kapellets glasmålningar leder oss fram i mörkret. Se vi går upp till Jerusalem, börjar jag sjunga i mitt huvud utan anledning. Jag inser att det är precis det vi gör. Vi går upp till Jesus. Vi följer med Honom, upp till Jerusalem, till Frälsarens kors och pina, i denna heliga fastetid. Snart ska han offras för världens skuld, för dina synder och mina och vi kommer för att vaka och vandra med Honom i Hans lidande.

Jag vet att det inte går att jämföra Jesus lidande med mitt lidande över att behöva vakna tre på natten för att tillbedja Honom, men jag försöker påminna mig själv om att jag faktiskt medvetet valde den timmen som jag tycker är jobbigast, för att kunna förena mitt lilla lidande med Hans. Det är ju efter allt fastan.

När jag knäböjer på den tunna mattan och gräver fram min rosdoftande rosenkrans har jag hunnit bli oerhört törstig. Medan jag ligger och funderar på om jag ska resa mig upp och gå till toaletten för att dricka kommer jag att tänka på berättelsen från Bibeln som Syster Sophie tidigare under dagen berättat för oss. Berättelsen om den samariska kvinnan.

“När Jesus fick veta att fariseerna hade hört att han fick fler lärjungar och döpte fler än Johannes – även om det inte var Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar – lämnade han Judeen och vände tillbaka mot Galileen. Han måste då ta vägen genom Samarien, och han kom till en samarisk stad som heter Sykar, nära den mark som Jakob gav till sin son Josef. Där fanns Jakobs brunn. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig där vid brunnen. Det var omkring sjätte timmen.

Då kom en samarisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade till henne: "Ge mig lite att dricka." Hans lärjungar hade gått bort till staden för att köpa mat. Den samariska kvinnan sade till honom: "Hur kan du som är jude be mig, en samarisk kvinna, om något att dricka?" Judarna umgås nämligen inte med samarierna.

Jesus svarade henne: "Om du kände till Guds gåva och vem det är som ber dig: Ge mig lite att dricka, då skulle du ha bett honom, och han hade gett dig levande vatten." Hon sade: "Herre, du har ingen kruka och brunnen är djup. Så varifrån får du det levande vattnet? Är du större än vår far Jakob? Han gav oss brunnen och drack ur den själv, likaså hans söner och hans boskap."

Jesus svarade henne: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv." Kvinnan sade till honom: "Herre, ge mig det vattnet, så att jag slipper bli törstig och gå hit och hämta vatten."

Tjejlägret på Marielund har gjort mig till en ny person. Eller snarare till samma person med en ny syn på världen. På kvinnan. På mig själv.

För en vecka sedan hade jag aldrig haft tillräckligt med argument för att möta sekulära kritiker som menade att kyrkan var sexistisk och kvinnoförtryckare. Tack vare lägret, och Syster Sophies otroliga föreläsningar, att Gud haft kvinnan i åtanke under hela skapelsen.

Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27)

Människan som Gud formar av jord från marken benämns ha adam, vilket helt enkelt betyder människa, man som kvinna (1 mos 2:4-7, 18-20). Människan blir man, ish, först när kvinnan, ishah, skapas. Något som sägs om ha adam innan både mannen och kvinnan har skapats och fått namn gäller alltså människan, man som kvinna, och inte enbart mannen, skriver syster Sophie i sin bok Till man och kvinna skapade Han dem. Gud slutförde inte sitt skapelseverk förrän människans gemenskap hade förverkligats, förrän Guds avbild var fullbordad i denna ömsesidighet och gemenskap!

“Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.” (1 Mos 2:18)

Vad jag tidigare hade tolkat som Guds glömskan och förvirring visade sig bara vara en betoning, en betoning på att någonting saknades i världen utan kvinnan. En av ledarna, Marija, förklarade att kvinnan var sista synliga touchen i skapelsen men att Gud haft kvinnan i åtanke, som intention och avsikt, under hela skapelsen. Den sista “osynliga” touchen i skapelsen är den 7:e dagen, söndagen, den sista veckodagen. Vad jag har lärt mig är att kvinnan därmed blir symbolisk för himlen, och himlen för kvinnan.

“Av rev­be­net som han ha­de ta­git från man­nen bygg­de Her­ren Gud en kvin­na och förde fram hen­ne till man­nen.” (1 Mos 2:22)

Gud “bygger” Eva precis som Kung Salomon bygger det första templet till Guds ära:

“Därför tänker jag nu bygga ett hus åt Herrens, min Guds, namn i enlighet med Herrens ord till min far David” (1 Kung 5:5)

Kvinnan symboliserar heligheten, hon är templet för den helige anden. Att hon dessutom utnämns som “hjälp” visar även kvinnans roll: Att hjälpa andra att komma till himlen. Alla har vi ett kall att hitta någon som hjälper oss att komma till himlen och någon som vi själva kan hjälpa. Tänk, att jag så länge aldrig förstått att skapelseberättelsen vittnade om kvinnans gudomlighet. Tänk, att vi kvinnor är Guds fantastiska mästerverk!

“En inhägnad trädgård är min syster och brud, en inhägnad trädgård, en förseglad källa.” (Höga v. 4:12)

Det är inget snack om saken att kvinnan har fått bära den tyngsta bördan från syndafallet. Kvinnor har sedan begynnelsen dominerats, utnyttjats sexuellt, betraktats som privat egendom, exploaterats, misstänkliggjorts, diskriminerats, klassats som intellektuellt underlägsna osv. som Syster Sophie skriver i sin bok Till man och kvinna skapade Han dem. Ormen, djävulen, har utnyttjat kvinnans gåva, vår fantastiska förmåga till kommunikation, till att lyssna, ta emot livet och ta emot Guds ord. Eva var säkerligen den första som syndade, men Adam var den första som inte uppfyllde uppgiften som Gud anförtrott honom: Att försvara, uppoffra, beskydda och påminna: Han beskyddade inte trädgården.

Det finns en teori om att Jesus kom till vår jord för att återskapa relationen mellan man och kvinna, för att förkunna Guds plan för oss, för att laga våra trasiga segel. Att Jesus kom i manskropp kanske inte var en slump: Det sägs att han kom för att visa hur en man egentligen ska vara, för att upprätta kvinnan och beskydda livet.

I berättelsen ovanför får vi läsa om när Jesus avslöjar himmelrikets hemlighet för den samariska kvinnan (som sedan springer in till staden och predikar om Jesus som världens frälsare, och blir därmed Bibelns första apostel), (Joh 4:1-42). Jesus vistas med olika kvinnor ensam, något som var både ovanligt och förbjudet på den tiden då kvinnor ansågs vara farliga och förföriska. Det var till exempel för en kvinna som Han först visade sig uppstånden (Joh 20: 11-18). På sabbatsdagen helade Jesus en krokryggig kvinna (som var en symbol för den förtryckta kvinnan): Kvinnan upprättas!

Som kvinnor har vi alla en kallelse att upprätta oss, att bli kvinnor helt och fullt ut oavsett den väg vi väljer att vandra, att bli de kvinnor som Gud skapade oss till att vara.

Evangeliet kommer med ett nytt budskap: Man och kvinna är bröder och systrar i samma mänsklighet, de ska ha samma rättigheter, villkor, skyldigheter. Jesus kommer skapa ett nytt, fullkomligt, slutgiltigt och evigt förbund med Gud, för att läka mänskligheten. Hur intressant är det då inte att se att kvinnan blir mer förtryckt i samhället ju mer kyrkan tappar inflytande? Hur kan man sedan ens våga anklaga Kyrkan för att för kvinnofientlig och kvinnoförtryckare?

“Du är trädgårdens källa, en brunn med friskt vatten, bäckar från Libanon.” (Höga v. 4:15)

I Höga visan blir kvinnan jämförd med en brunn fylld av levande vatten. Vad Syster Sophie förklarar är att det finns en bottenlös brunn i vårt inre som bara Gud kan fylla. Att Jesus ber den samariska kvinnan om något att dricka är en uppmaning till att ge sig själv för Honom, för Gud. Inte bara vattnet, utan hennes hjärta. Vill du dela ditt liv med mig? Vill du ge mig ditt hjärta? tycks han fråga.

“Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.” (Joh 6:35)

Det vatten som Jesus erbjuder den samariska kvinnan är Guds levande vatten: Det vattnet ger oss styrka, styrka att lyfta huvudet och gå vår egen väg, att lyssna på Guds röst och ta emot Guds ord, med andra ord, det vi är kallade till att göra under fastan. Guds levande vatten ger både frälsning och evigt liv.

Knäböjd framför altaret i Marielunds kapell rusade tankarna i mitt huvud. Törstade jag efter badrummets kranvatten eller efter Guds levande vatten?

Det är Jesus som släcker vår törst och hunger, men inte bara vår kroppsliga hunger och törst utan också den andliga. Det är Guds ord, det levande vatten som Jesus erbjuder oss, som släcker vår inre törst. Vår längtan av att bli älskade och efterlängtade, Guds ord om kärlek och tröst, möter oss när vi kommer till källan.

"Om du visste vad Gud har att ge, så skulle du be mig om vatten” sa Jesus. Ja, om vi bara visste vad Gud har att ge åt oss, om vi bara vågade lita på att Han har stora planer för våra liv! Genom att göra som den samariska kvinnan vid Sykars brunn, söka efter källan, så kan vi stöta ihop med Jesus som vill bjuda oss att dricka av livets vatten ur Guds bottenlösa brunn.

Se vi går upp till Jerusalem, till Frälsarens kors och pina men även till staden den evigt klara. När jag är tillbaka på mitt rum halv fem orkar jag knappt stå upp och somnar med kläderna på. Och med en stark känsla av trygghet inuti mig. Jag är ett tempel för den Helige Anden, jag är en trädgårdens källa och Gud har större planer för mig än jag kan ana.

Kram,

Bénédicte

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

”Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.” (2 Kor 1:21–22)

Upp till tonåren så trodde jag att fastan handlade om ett strängt godis- och chipsförbud. Jag trodde att fastan var den tid under året då jag skulle skärpa mig, bli hälsosam och skapa nya rutiner. När jag började förstå att fastan varken handlade om godis eller chips utan om min relation till Gud blev allt så mycket mer komplicerat. Jag uppmanades till att fasta från saker som jag inte såg någon koppling till Gud med. Hur kunde ett mobilförbud göra mig till en bättre människa? Hur skulle mitt avstånd från smink få mig att bli en bättre katolik? Hur kunde jag bli ett helgon genom att avstå från mina favoritchips?

I år är året då jag tror att jag äntligen har greppat taget om vad fastan egentligen innebär. Tror jag. Därför vill jag vara noga med att säga att det här är hur jag tolkar och har förstått fastans innebörd, att det kanske blir lite fel där och då, men jag är tacksam för alla rättelser! Vad jag har kommit fram till och förstått är att fastan inte handlar om mig. Den handlar inte att bli en bättre människa eller göra sig själv en tjänst. Det handlar om så mycket mer än så.

Vi fastar inte för oss själva, eller för våra medmänniskors uppmärksamhet. Jesus säger själv i Bibeln: ”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader i himlen […] Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda.” (Matt 6:1–6,16–18). Jesus varnar de som missbrukar sin fromhet och fastar för sina medmänniskors uppmärksamhet, och jag tolkar det som att de inte kommer att ”belönas” på den yttersta domen.

Vi fastar inte för att få Guds uppmärksamhet eller kärlek. För det har vi redan. Fastan är en tid för att stärka vår relation till Gud. Fastan handlar om att rena oss från de saker som skymmer Gud i våra liv. Vad finns i mitt liv, men som inte kan finnas för att jag helhjärtat ska kunna följa Jesus? Vilka steg behöver jag ta för att komma närmare Gud och ge mig själv helt till honom? Hur kan jag låta Gud använda denna fastetid, inom mig, för att göra av mig den människan som han vill att jag ska vara? Hur kan jag använda på bästa sätt denna fastetid för att bli den människa som Gud tror och vill att jag ska vara?

Vi fastar för att öva oss i självbehärskning. Någon som inte har rätten eller makten att säga nej kallar vi för en slav, och därmed, om vi inte kan säga nej, blir vi per definition en slav. Men Gud gav oss sin enda son Jesus Kristus för att befria oss. Vi är skapade för frihet! Och för att kunna utöva den friheten, så måste vi lära oss att kunna säga nej, inte bara till ondskan utan även till legitima och berättigade nöjen. Fastan är därför en bra påminnelse för: Jag kan ge upp detta, jag gör det för Gud, och det kommer att gå bra.

Vi avstår från saker för att visa att det är vår själ som har kontroll över kroppen, vi vill inte vara slavar för våra begär. Vare sig det är choklad, smink, internet eller musik, så kan vi offra våra begär till Gud för att komma närmare Honom. Genom att säga nej till (exempelvis) materialistiska saker som håller oss bort från Gud, blir vi fria.

"En sann fasta är en sådan som ställs mot ondska, det är självkontroll över tungan. Det är kontroll över ilskan, avståndstagande från saker som lust, tala ont, lögner och falska löften. Självförnekelse från dessa saker är en riktig fasta. Så fasta från dessa saker är gott." sa kyrkofadern Sankt Basileios den store och menar att det inte bara är materialistiska saker som vi kan uppoffra. Skvaller, klagomål, svordomar, högmodighet eller själviskhet är bara några exempel på ord och beteenden som vi kan anstränga oss för att avstå ifrån och uppoffra. Genom fastan kan vi förvandla oss själva, vi kan förändra våra hjärtan.

Vi fastar även för lydnad och urskiljning. Kyrkan ber oss att fasta bara två dagar om året: På askonsdagen och långfredagen. Detta göra vi av lydnad. Vi låter Kyrkan säga till oss vad vi ska göra och vi lyder henne. Och det är precis vad vi är kallade till att göra under fastan: Lyssna, lyda och låta Gud leda oss på den rätta vägen.

Vi fastar även för att tillbedja Herren och offra. Jesus offrade sig själv, Gud gav oss sin enda son, och vi kallade till att göra detsamma under fastan: Uppoffra för himmelrikets skull.

Jag såg på en Youtubevideo för inte så länge sedan där en präst berättade att också att vi fastar för att vi är kallade till att vara förlossare ("co-redeemer") tillsammans med Jesus. Genom att fasta så kan vi delta i Guds återlösande av världen. Vi kan lida, ge, uppoffra och be tillsammans för världens frälsning!

För Jesus var fastan en tid då han sattes på prov av djävulen, och lyckades avfärda alla frestelser som denna sistnämnde framförde. Precis som Jesus är vi kallade under fastetiden till ta avstånd från det onda och från frestelser, och förtrösta oss på Gud.

Själva fastan behöver inte handla om mat eller sötsaker som jag själv trodde under många år. Det kan handla om precis allt du vill, fasta från Netflix, Spotify, Facebook eller Internet överhuvudtaget, saker som får oss att vara fysiskt närvarande men psykiskt frånvarande, frånvarande från Gud. Din vilja stå att emot alla dessa frestelser blir symboliska för dina vilja och strävan att komma närmare Gud. Genom att lägga mitt serietittande på is, logga ut från Instagram eller stänga av musiken i mobilen så ger jag all min tid åt Gud, jag lägger den i Guds händer och inte i skärmen framför mig.

Det handlar inte heller om spendera vår dötid med Gud. Vi är kallade till att vara katoliker, inte till att vara katoliker när vi har lite tid över i vår vardag. Vi är kallade att ge all vår tid, hela våra liv, oss som människor till Gud, inte bara det som blir över av våra långa dagar.

Att säga att vi ber för att komma närmare Gud, att vi fastar för att rena oss från de saker som är i väg för vår relation med Gud och att vi ger allmosor eller gåvor till de behövande kan låta stort. Men små saker kan vittna om den starkaste viljan.

"Conquer yourself each day from the very first moment, getting up on the dot, at a fixed time, without yielding a single minute to laziness. If, with God’s help, you conquer yourself, you will be well ahead for the rest of the day" skrev Opus Deis grundare Josemaria Escrivá för att beskriva det som han kallade den heroiska minuten ("el minuto heroico"). Att låta bli att trycka på snooze-knappen är ett exempel på en uppoffring som stärker din vilja utan att försvaga din natur.

Att fasta är att säga nej till allt det andra i världen, och att säga ja till Gud. Genom att säga ja så ger vi Honom vårt hjärta, vår vilja och vår lydnad, ett tecken på vår kärlek. Att strunta i fastan eller undvika att avstå från någonting speciellt som man är väl medveten om står i vägen för en helhjärtad relation med Gud är som att öppet säga jag gör vad jag vill. Att strunta i fastan är att inte ge oss helt till Gud då vi inte ger våra hjärtan.

Genom syndafallet har vi människor förlorat vårt ursprungliga tillstånd av fullkomlig oskuld och lycksalighet. Vad som händer på askonsdagen är att vi erkänner att det finns någonting vackert och gott i världen som Jesus en gång dog för, men som inte är hedrat och ärat idag. Vi erkänner för Gud och för oss själva att Vi inte är som vi borde vara. Vi lever inte det liv som vi var menade till att leva. Vi har inte tagit de besluten i livet som vi borde ha tagit. Askan har i bibeln alltid funnits som tecken för inre ånger och omvändelse, bedrövelse och sorg. Genom att ta emot askan på våra pannor så påminns vi inte bara om vår dödlighet och uppmaning till att göra våra hjärtan ödmjuka, utan vi erkänner också att vi är syndare som söker Guds barmhärtighet och nåd. (ps. passa på att bikta dig under fastan!)

När prästen ritar ett kors av askan påminner Gud oss om att vi tillhör honom. Vi låter Gud ta våra synder, våra synder blir Hans. Askan betyder att vi är syndare, korset att vi har en frälsare. Med askan erkänner vi att vi inte är de som vi var skapade till att bli, men med korset överlämnar vi oss i Guds händer och låter Honom göra oss till de personer som Han sannerligen vill och tror att vi kan bli.

"Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den." - Heliga Birigtta

Kram,

Bénédicte

Likes

Comments

"Var och en har rätt till [...] yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, motta och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser" står det i FN:s deklaration samt i Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Jag stödjer denna mänskliga rättighet helhjärtat men ändå så är det för mig bara fina ord på papper. Och jag har mina skäl till att tycka så: När jag gick i skolan och fick i uppgift att skriva ett argumenterande tal om ett valfritt ämne, förbjöd mig min lärare att hålla ett tal mot abort.

Fem år senare, den 12 januari 2015, stormar två beväpnade islamister in på den franska satiriska veckotidningen Charlie Hebdos redaktion och mördar tolv personer. Tidningen hade publicerat provokativt innehåll riktat mot Islam och tidigare karikerat profeten Mohammed.

Min skola kände sig särskilt berörd av händelserna. På tredje våningen på den internationella franska skolan Lycée Français Saint Louis i Stockholm fylldes hela korridoren med elevernas teckningar. Je suis Charlie. ”Jag är Charlie”. La plume est plus forte que l’épée. ”Pennan är starkare än svärdet”. Liberté d’espression. ”Yttrandefrihet”. Visst var det fint, men jag kände mig djupt kränkt. Nu plötsligt hade man minsann rätten att få säga vad man ville?

Det kan beröra vissa. Det är ett känsligt ämne. Kan kränka, hade jag fått höra efter att jag hade bestämt mig om mitt ämnesval. Och vart var yttrandefriheten då när jag behövde den?

Jag visste och förstod redan då att någon som skulle vara berörd av ämnet (frågan är bara varför man skulle vara berörd av abort vid 13-års åldern) kanske skulle vara obekväm i samtalsämnet, men precis som för alla andra i klassen handlade inte uppgiften om att peka ut, kritisera eller kränka någon, utan bara om att få träna på att argumentera. Och jag ville argumentera och förklara mitt perspektiv på de ofödda barnens rätt till liv och livets- och människovärdets okränkbarhet (vilket var en utmaning i sig eftersom den franska skolan var- och är sekulär, och lagen kallar religionen för en privat angelägenhet). Dessutom, även om någon av någon anledning skulle ha varit bekant med abort, inte heller angick det min yttrandefrihet?

Mitt i all min frustation fick jag höra att en klasskompis beviljats sitt tal till fördel för eutanasi (jag upprepar, för eutanasi), även känt dödshjälp. Jag förstod mig inte på min lärare. Om hon verkligen stod för det hon hade sagt till mig, så hade hon ju behövt förbjuda min kompis tal. Att behöva sitta i femton smärtsamma minuter och lyssna på någon kränka min syn på det mänskliga livet var minst lika obekvämt som min lärare påstod att någon berörd av abort skulle vara om jag hade fått hålla mitt tal. Tänk om min cancersjuka faster hade fått eutanasi och jag därmed hade varit särskilt berörd av ämnet, hade min klasskompis då fått hålla det där talet? Lika lite som läraren visste om någon i klassen var träffad av abortfrågan kunde hon ha vetat om någon kände sig berörd av eutanasifrågan, men ändå tillät hon talet att hållas. Men borde hon inte ha klassificerat eutanasi som ett känsligt och potentiellt kränkande ämne för 13-åringar att lyssna på? I båda våra fall handlade ju frågan om människor som bestämde över andra människors liv och död.

Ingen i klassen verkade förstå min frustation och känsla av att blivit orättvist behandlad. Selektiv yttrandefrihet är väl ingen yttrandefrihet? Och visst är det skillnad på min lärares åsikter och min mänskliga rättighet att få yttra mig? I slutändan spelade det ändå ingen roll om någon hade gjort abort eller om någons släkting hade fått eutanasi. Läraren var den som bestämde och jag förbjöds tycka annorlunda än henne.

Tänk att jag idag, 7 år senare, sitter i ett klassrum på Stockholms universitet och dagligen får höra av stora medieprofiler och välkända journalister att ”Yttrandefrihet varken har gräns eller ålder” och att "Yttrandefrihet anses vara en av förutsättningarna för ett demokratiskt statsskick". Jag tänker tillbaka på högstadiet och fnyser.

I mina ögon har yttrandefriheten tydliga osynliga gränser. Vissa saker får tydligen sägas högt och andra inte, beroende på omständigheter, ålder och allmän opinion. Varför anses de så kallade kränkande karikatyrerna och de provocerande publikationerna på en av världens största religioner i Charlie Hebdo som ett självklart uttryck för deras rätt att yttra sig, medan jag blev förbjuden att yttra mig om min synpunkt på de ofödda barnens rätt till liv?

Missförstå mig inte nu. Jag är inte en av dem som säger att Hebdo fick vad de förtjänade. Jag fördömer terrorismen precis som du och vem som helst, men jag tycker att samhällets reaktion på attacken var väldigt motsägelsefull. Jag kan tycka att, om det nu inte fanns några moraliska gränser för Hebdos yttrandefrihet, så borde det väl inte ha funnits några för mig? Likaså, fanns det gränser för mig borde det väl ha funnits liknande för Hebdos yttranden. Lite konsekvent får man ändå vara. Och om det handlar om att man bara får säga det som är politiskt korrekt känns det svårt att använda ordet yttrandefrihet.

Det är "the ugly truth": Dagens yttrandefrihet stödjer bara den allmänna opinionen. Därmed, har vi som katoliker, tyvärr nästan inget stöd FN:s deklaration och Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Kyrkans röster som försvar människans okränkbara värde och livets dyrbara mening tystas ner av samhällets behov av att vara politiskt korrekt för att inte kränka någon. Att skriva #jesuiscatholique på sociala medier skulle antagligen aldrig få någon större spridning och inte hjälpa i vårt fall.

Vad jag tycker är roligast med det hela är att jag än idag, med mina journalistiska kompetenser och kunskaper om yttrandefriheten, ännu möter motstånd för mina åsikter. Till och med i min klass på journalistprogrammet har jag fått min vilja att argumentera mot abort blivit jämförd med att förespråka nazism och rasism. Jag har blivit anklagad för att bedriva hatbrottet hets mot folkgrupp eftersom jag ger mig på alla kvinnor (som oftast genomför abort på grund av en oönskad graviditet till följd av önskat samlag). Hur kan jag anklagas för hets mot folkgrupp när jag bokstavligt talat försvarar en folkgrupp och dess rätt till liv? Är jag plötsligt kriminell för att jag anser att det ofödda barnet har den universella mänskliga rätten att leva? Blivande journalister har suttit och kollat mig rakt in i ögonen och sagt att, vissa saker helt är enkelt för odemokratiska och omänskliga för att få prata om öppet. Kan ni höra ironin i det hela?

Samhället är så otroligt motsägelsefullt. Har man skapat något som heter yttrandefrihet så ska vem som helst, med vilka åsikter som helst (med undantag för olaga hot, hets mot folkgrupp, förtal m.m.) ha rätten att yttra sig. Vare sig jag är abortförespråkare eller abortmotståndare så jag har lika stor rätt att uttrycka mina åsikter. "Yttrandefriheten tillhör tillsammans med bl.a. åsiktsfriheten de mest grundläggande fri-och rättigheterna i ett demokratiskt samhälle." Hur demokratiskt är det då att vissa utvalda gruppers yttrandefrihet begränsas? Var inte själva meningen med yttrandefrihet att ALLA skulle ha rätten att "yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning"?

Den selektiva yttrandefriheten vittnar bara om att yttrandefriheten är en ständigt pågående kamp, vars frihet kanske är mer begränsad än vad vi tror. Att begränsa yttrandefriheten innebär ett hot mot demokratin, jag av alla, som blivande journalist, vet det. Och om det nu finns gränser, är det ens någon frihet då?

Gud har gett mig många gåvor. Att kunna skriva är bara en av dem. Och i väntan på att få möta vår Herre så tänker jag använda Hans gåva, min kärlek för skrivandet, tills Hans och Kyrkans ära. Jag tvekar inte längre med att berätta om att- och varför jag tycker det är fel med abort och preventivmedel, varför jag anser att det är fel att följa sina homosexuella och transsexuella begär, hur jag respekterar men inte accepterar allt som samhället har lyckats normalisera och godkänt men som aldrig var Guds ursprungliga plan. Att jag i högstadiet fick min yttrandefrihet begränsad har bara gjort mig fast i tron att jag aldrig någonsin ska låta någon tysta ner mig igen.

Mina vapen är pennan och tron. Och till skillnad från pennan och det tal som stals ifrån mig när jag gick i högstadiet, så finns det ingen i hela världen som har makten att ta min tro ifrån mig.

Kram,

Bénédicte

Likes

Comments

”Vi föds alla i en fallen värld. […] Därtill är vi, på grund av att vi är skilda från Gud, så oändligt sårbara, utsatta på ett sätt som inte var Skaparens ursprungliga avsikt.” skriver Syster Sophie i sin bok Till man och kvinna skapade han dem.

Vem kan inte hålla med om att vi alla föds i en ”fallen värld”? Bara vänd dig om så kan du se all ondska med dina egna ögon. Krig, diskriminering, fattigdom, föroreningar, hat, och nu #metoo.

Mina första reaktioner till #metoo kampanjen på sociala medier var väldigt positiva. Jag kunde knappt föreställa mig vad så många kvinnor hade fått gå igenom och att omvärlden lyckats få dem att hålla tyst. Jag skrämdes av de historierna jag fick höra och äcklades av tanken att högt uppsatta människor utnyttjat sina titlar för att psykiskt eller fysiskt utnyttja en annan människa. Tänk att människan ibland kan vara så vidrig.

Jag har personligen aldrig blivit sexuellt ofredad. Jag har aldrig behövt slå bort händer från min rumpa, dra upp min lilla urringning på grund av stirrande blickar eller trycka in hörlurarna så hårt jag kunnat för att få kränkande ord att försvinna. Som klassens oövervinnliga katolik med obefintliga kurvor var det kanske inte heller så konstigt. Jag var ingen i jämförelse med andra tjejer i klassen, som inte hade något emot att spendera hela deras veckopeng på smink och låta deras spektakulära kurvor få se dagens ljus. Jag vet inte om jag borde kalla mig själv för lyckligt lottad som än så länge sluppit undan de trakasserier, det går ju inte riktigt att glädjas när man vet att andra får lida, men jag gillar att leka med tanken att Gud skyddat mig med en okrossbar bubbla av nåd och kärlek som hållit ondskan ute.

Jag förstår om vissa anser mig som blåögd och naiv för att skriva ett inlägg om att jag är trött på hashtag:en #metoo. Jag förstår om du undrar vem jag är för att prata om sådant som jag inte själv upplevt. Jo, jag är människa, precis som du. Om påvar, präster och systrar kan prata om kyskhet och äktenskap, då kan väl jag lika gärna få prata om det här. Jag behöver inte ha befunnit mig i någon utsatt position överhuvudtaget för att visa avsmak mot människans synder.

Visst, i början tänkte jag inte så. När jag läste om våldtäkterna som aldrig fått se dagens ljus blev jag arg. När jag läste om hur de som utsatts för sexuella övergrepp idag mådde dåligt så blev jag ilsken. Ilsken över människans beteende och över det rättsliga systemet som tog bovens sida. Men dagen då allt vände var dagen då jag läste om att Harvey Weinstein, Hollywoodproducenten som anklagats för sexuella övergrepp, var deprimerad och självmordsbenägen, att hans egna företag hade kickat honom, att hans fru hade lämnat honom och att hans barn hatade honom. Medan mina feministiska kompisar satt bakåtlutade på deras stolar och flinade åt andra människors lidande, så kändes plötsligt inte lika bra längre. Är det rätt att besvara lidande med lidande, hat med hat? Harvey Weinstein behövde uppenbarligen hjälp. Kärlek. Någon som lyssnade på honom. Någon som förlät. Men istället fick han hat. Glåpord. Han blev utfryst från hela mediebranschen och spottad på av alla världens kvinnor.

Jag sitter inte och försvarar Harvey Weinstein, för hans beteende går inte att försvara. Men det går att förlåta. Jag är bara 20 år och vet inte mycket om livet, men jag vet att Gud har skapat oss för att vi ska kunna älska som Han älskar oss och för att förlåta som Han förlåter oss.

Är det verkligen bara jag som blir så frustrerad över att kvinnor får kalla män för svin när de själva tror sig ha rätten att ta livet av ofödda barn, och det utan att någon reagerar? Bara jag som tycker bara lite synd om männen som blir hatade och utfrysta från samhället när Gud har gett oss uppdraget att älska och förlåta? Syster Sophie skriver i Till man och kvinna skapade Han dem att ”Kärlek och nåd strömmade genom Guds genomborrade kropp till alla dem som är sårade. Det vill säga till var och en av oss. Tack vare denna nåd kan vi också, i Guds tid, finna kraft att förlåta dem som gjort oss illa, medvetet och omedvetet. Förlåtelsen är själva nyckeln till helandet. Den gör oss fria så att vi inte för all evighet måste leva under det förflutnas tyranni.” Inte mår man bättre av att gå runt med hat i sitt hjärta?

En dag la en tjejkompis till mig upp en bild på Instagram. Man kunde klart och tydligt skåda den stora tatueringen föreställandes den astronomiska symbolen för planeten Venus, som vi idag mer känner igen som symbolen för honor. Hon skrev argt om ”männens jävla ansvar” och jag blev genast upprörd. Visst, männen har ett jävla ansvar för hur de beter sig, men det handlar inte bara om det. Människan har ett jävla ansvar.

Människokroppen har ett okränkbart värde. Hur kan kvinnor och män förvänta sig att andra ska respektera deras kroppar när de själv inte kan göra det? Tänk om alla bara kunde läsa Syster Sofies bok om kroppens teologi, Till man och kvinna skapade Han dem. Tänk om alla kunde förstå att vi är skapade i Guds avbild, så lika varandra men ändå så olika, och att vi är kallade att förverkliga oss själva genom att just ge oss själva. Tänk om alla i tidig ålder kunde lära sig att bejaka sig själv, sin egen kropp och sina allra mes intima och dyrbara funktioner. Tänk om alla kunde förstå att sex inte handlar om lust och njutning utan om kärlek. Tänk om alla kunde förstå att kärlek inte handlar om ett kretsande kring det egna jaget utan om ett djupt möte med ett annat jag. Jag tillåter mig själv ibland att dagdrömma om att den bortgångne påven Johannes Paulus II skulle återuppstå för att avbryta varenda lektion om sexualkunskap i skolan för att inflika att ”människokroppen är skapad för att överföra till den synliga världen det mysterium som varit fördolt hos Gud i evighet, och bli dess synliga tecken” och att sexualiteten är en del av vår väg till helighet. Kanske människan skulle ha en annan respekt för sin egna och den andras kropp då? Då skulle det här problemet kanske inte finnas från hela början.

”Ingen med ett gott självförtroende klär sig medvetet utmanande.” skriver syster Sophie i sin bok. ”Människan har en tragisk förmåga att söka bekräftelse på att hon är just så värdelös som hon inne innerst tror.” Jag tycker syster Sophie har alldeles rätt. En kvinna som endast klär sig för att söka bekräftelse hos det motsatta könet, hon har fått allt om bakfoten. Ser hon värdet i sin kropp, känner hon helt enkelt inte behovet att klä sig utmanande, utan klär sig för att hon tycker att hon är vacker. Det handlar inte om hur naket klädd man är, utan om inställning man har när man drar på sig plaggen. Klär du dig för att göra dig vacker? Eller gör du det för att killarna ska vilja ha dig? Vill du pryda den helige andes tempel, ära kroppen och dess djupaste sanning, eller hoppas du på att kunna få ligga ikväll? Jag påstår inte att alla kvinnor klär sig fel och utmanade, men jag vill betona vikten av att tänka efter en gång innan man klär sig, det är ju efter allt det första en annan människa ser. Inget snack om att det är de människor som begår sexuella övergrepp som är de sanna bovarna, och även om det aldrig kan vara den ofredades fel att något gått snett, så har hon också ett ansvar i hur hon framställer sig själv. Vad förväntade du dig när du klädde dig- och dansade utmanade på krogen? Om du inte respekterar och värdesätter dig själv och din egen kropp, hur kan du då förvänta dig att andra ska göra det? 

Hur kan alla fortfarande vara så förvånade över att detta händer om människan själv inte ser sin kropp som värdefull? Om inget av könen förstår meningen med kärlek, äktenskap och kyskhet, hur konstigt är det då att människan går efter lust och begär? Hur himla konstigt är det egentligen att sådant här händer när dagens samhälle lär oss att du är det viktigaste som finns, att din vilja och dina begär går före den andres?

Jag säger inte att man som katolik inte får gå ut på krogen. Om du bejakar dig själv och din kropp och din fantastiska energi så har jag inget annat än respekt för dig. Men vad jag vill förmedla är att oavsett dina intentioner med att gå ut och ha kul, så är människan en syndare, och kommer alltid att begå synder. Du kanske inte alls hade tänkt dig att haffa, men det kanske den där killen hade. Därför menar jag att vi menar har ett ansvar, för hur goda vi än är, så är synden alltid närmare än vad vi tror.

Du äger inte dig själv eller din kropp. Det är Gud som har skapat dig av kärlek, du är en gåva från Gud, menad för att handla i enlighet med Hans plan. Nej, du var inte menad till att göra ”allt som du önskar och behagar, utan restriktioner och regler”, det är själva roten till synden. Visst, allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Bibeln säger det själv: ”Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga Anden, som ni har inom er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er och priset är betalat. Ära då Gud med er kropp.” (1 Kor 6:19–20) Alla dina handlingar, ord och tankar ska vara menade för Gud, för att ära Honom. Om du klär upp dig för att ära din kropp, Hans skapelse, finns det ingen som kan klandra dig för det, men om du gör det för uppmärksamhet och bekräftelse kanske du ska tänka om lite på vad Gud hade för plan för dig och din kropp.

Genom att älska Gud, älska den kropp som Han har skapat åt oss och älska vår nästa, kan du och jag finna frid. Men det är upp till dig att bestämma om du vill göra det. ”Anpassa er inte efter denna värld, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: Det som är gott behagar hon och är fullkomligt.” (Rom 12:2) Gud har gett oss en fri vilja, och därför får du själv välja om du vill ära Gud med din kropp eller förstöra den.

Missförstå mig inte nu, jag dömer inte någon, för endast Gud kan göra det. Jag visar ett visst förakt mot vissa mänskliga beteenden, men deras hjärtan och deras person kan jag aldrig döma. Jag dömer inte heller de kvinnor som har blivit utsatta för sexuellt ofredande eller utnyttjande, utan jag lider med dem! Jag är så glad över att dessa berättelser fått komma upp, för alla människor som fått upprättelse och för alla som tagit ställning och agerat för att bekämpa detta beteende. Jag lider med de människor som blivit utsatta för sexuella övergrepp och för ondskan som finns i vår värld, men jag lider också med Gud över det onda som människan har skapat med de kroppar som Gud gett oss som gåva för att återspegla honom och Hans kärlek. Vi kan bättre än så här.

Kram,

Bénédicte

Du hittar detta inlägg här på confessiones

Likes

Comments