Som det står i beskrivningen så kommer denna blogg att användas som ett stöd i min kamp mot depression. Jag har ingen aning om ifall någon överhuvudtaget kommer läsa den här bloggen men det spelar ingen roll eftersom att det är för min egen skull som jag har den.

Jag tänker att mina första inlägg här ska få handla om hur allting började samt hur vägen har sett ut fram till idag. Jag kommer inte skriva allt i ett och samma inlägg eftersom att det i så fall skulle bli ett alldeles för långt inlägg. I det första inlägget kommer jag skriva om osäkerheten över min kropp som senare ledde till att jag fick ätstörningar och som i sin tur lett till där jag är idag.

Allting startade i väldigt ung ålder. Under hela min uppväxt var jag väldigt smal och det spelade verkligen ingen roll vad jag åt för jag gick inte upp ett enda gram i vikt. Mina föräldrar försökte ge mig extra fet mat och försökte få mig att äta oftare än mitt syskon men ingenting hände. Jag själv funderade ingenting på detta när jag var yngre eftersom att jag trodde att det var fullt normalt (vilket det egentligen är). Det var först i 14-15årsåldern som andra började påpeka för mig att jag hade sådan tur som var smal och kunde äta hur mycket onyttigt jag ville och fortfarande vara "pinnsmal".

Just ordet "pinnsmal" var det som fick mig att börja kolla på min kropp i spegeln och tycka att det jag såg var fult. Jag ville ändra på mig själv så att andra skulle acceptera mig och bestämde mig för att köpa ett gymkort sommarlovet innan jag skulle börja i årskurs 9. Hela den sommaren tränade jag stenhårt med min storebror samtidigt som jag hade börjat äta ett proteinpulver som hette "gainer", vilket ledde till att man hade lättare för att gå upp i vikt.

Väl tillbaka i skolan fortsatte jag träna på och jag började se mer och mer resultat vilket ledde till att jag faktiskt började bli nöjd med min kropp. Tyvärr blev inte den glädjen långvarig eftersom att flera killar i min klass började gymma och det hela blev till en tävling. Hela tiden skulle det jämföras vem som var starkast i de olika styrkeövningarna och alltid var det jag som var svagast. Jag blev återigen missnöjd med mig själv eftersom att jag började jämföra mig med andra istället för att se på den förvandlingen som jag faktiskt hade gjort med min kropp.

Den här ständiga strävan efter en fin och vältränad kropp trappades upp under mina tre år på gymnasiet. Jag försökte hela tiden träna hårdare och började tänka mer på vad jag stoppade i mig, mina kostvanor började mer och mer bli ätstörningar utan att jag själv märkte det. Värst var det under sommarlovet innan jag skulle börja årskurs tre då jag var hemma själv under fyra veckor. Under de veckorna tränade jag två pass om dagen och åt tonfisk-sallad både till lunch och kvällsmat eftersom att det innehöll väldigt lite kalorier. Ett minne jag har från den sommaren var när jag skulle gå på bio med mina kompisar. De hade köpt med sig läsk, popcorn och godis som snacks, själv kom jag dit med en apelsin och en burk kvarg som jag åt under filmen. Efter hade jag även dåligt samvete över att jag ätit apelsinen eftersom den innehöll mycket fruktsocker. .

Nu när jag reflekterar i efterhand tror jag att det hann gå så långt som det gjorde under den sommaren eftersom att det inte fanns någon som stoppade mig. Eftersom mina föräldrar var bortresta under hela sommaren kunde de inte ha koll på vad jag stoppade i mig på samma sätt som de kunnat göra om de hade varit hemma. När de väl kom hem igen satte de stopp och började ha koll på vad jag åt för att förhindra att jag skulle börja äta osunt igen.

Det värsta med den här perioden i mitt liv var att jag inte själv förstod att jag behövde hjälp, jag var hela tiden så fokuserad på att nå idealbilden av mig själv att jag inte en enda gång funderade på om det sättet jag behandlade min kropp på var sunt. När mina föräldrar hade fått mig att inse vad jag gjort mot min egen kropp började ångesten sakta smyga sig på, jag blev ledsen mycket oftare och grät ofta utan någon som helst anledning. Det var början på vad som skulle leda till den dagliga kampen jag idag har inom mig. Den kommer jag dock skriva om i mitt nästa inlägg.

Jag hoppas det gick att läsa, har aldrig bloggat förut så vet inte riktigt hur man gör. P

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments