Ärligaste inlägget!

Ni ser mig le, ni ser mig skratta.. men innerst inne går jag sönder mer för varje dag..

Dom som läst min blogg ett tag eller till och med känner mig vet att jag gått på KBT samt att jag har ätit/äter mediciner.. Allt det skulle hjälp, men det hjälpte bara DÅ.. Nu då? ska det inte fortsätta hjälpa?
Får höra "åh, Tove du ser piggare ut", "du börjar gå upp, är det ett tecken på att du börjar må bra?"

Svaret på dom frågorna är NEJ, jag mår inte bra. jag går sönder.. jag är stressad, jag får panikångest och jag gråter..

gråter varje gång lampan släcks eller vatten rinner över mig, jag gråter där ingen ser, vill inte visa mig svag.. Men tyvärr är det just vad jag är, jag kommer brista och det är snart. Jag måste ta hjälp men vet inte hur, vart eller när..

Mitt driv att ens fortsätta är hundarna, pojkvän och andra nära människor som förstår mig. Som inte kräver att jag berättar att jag mår dåligt, dom som ser det ändå..

Ibland vill jag bara ge upp, lägga mig och sova för att inte vakna igen.. Mår inte bra okej!

Jag har tappat all ork för vad jag tycker är kul och måste tvinga mig till att aktivera hundarna för att jag vill att dom ska må bra, jag ligger annars bara i sängen/på soffan och funderar på hur jag kommer må om en timme, om en dag, en vecka osv. Tänker på hur mycket jag ska orka..

Och jag vet att det bara är jag som kan göra nått, men när jag inte har energi till att en orka bry mig om hur jag mår varken fysiskt eller psykiskt, hur ska jag då orka ta hjälp?


Läpparna ler, men själen gråter!

  • tove

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229