GAX 2019

Så har semesterns fösta dag kommit och jag sitter i ett 20-gradigt Sälen, på altanen till en stuga med fjällen i bakgrunden, med en kaffekopp på armstödet till den trädslitna stolen, med solglasögonen på huvudet och ro i själen. Redo att skriva ned upplevelserna från de 16 mil som jag aldrig glömmer. GAX är en svårsmält upplevelse, på ett positivt sätt, som Urban, en av tävlingsledarna, skrev några dagar efter målgång.


Jag kommer aldrig att glömma nervositeten dagarna innan start. Hur hela den känslan tog över hela min kropp. Hur svårt jag hade att sova och hur jag fick kämpa för att få i mig mat. Hur jag aldrig någonsin blivit så påverkad innan ett lopp. Hur jag vissa stunder till och med glömde bort varför jag springer men blev påmind av Maria att svaret skulle komma. Att det är okej att känna. Hur jag på torsdagen innan start skrev att det är ju så här det är att utvecklas. Att gå utanför bekvämlighetszonen. Att det inte alltid är bekvämt men att det alltid är värt det. Och jag skulle ju inte dö, som Mia uttryckte det för att mildra känslan. Jag tror det var ovissheten som skrämde mig mest. Hur skulle jag reagera på det jag inte visste skulle komma?


Jag kommer aldrig att glömma hur jag, bara hundra meter efter start, kände hur nervositeten försvann. Hur alla spänningar ramlade av mig. Hur lätt allting började kännas. Hur lugnet och glädjen började dominera. Hur jag slås av hur mycket jag älskar att springa och hur knäpp jag var som någonsin tvivlade på mig själv och den egna förmågan. Vad som än skulle komma visste jag att jag skulle kunna möta det. Hur glad jag var över att äntligen känna igen mig själv igen. Hur allting annat upphörde att existera. Jag behövde inte tänka på någonting längre. Jag behövde bara springa. Resten hade jag överlämnat åt min support, Mia och Stefan. Det kändes fint. Stort.


Jag kommer aldrig att glömma de inledande två milen. De öppna landskapen, de böljande fälten, grusvägarna med träd på sidorna, himlen och framför allt värmen. Det var så varmt. Varmare än jag var mentalt förberedd på. Salttabletter och Resorb åkte ned med en himla fart och vid 19km möttes jag av Mia och Stefan för första gången. Fick i mig riskakor med jordnötssmör och en smoothie. Jag kommer ihåg att jag sa att det här är så himla roligt. Jag strålade. Jag fick med mig flaskor nu fyllda med Perpeteum och kommer aldrig att glömma känslan när jag drack första klunken på en skogsväg strax därefter. Sist jag kände den smaken var jag i en öken och nu möttes vi igen. I ett annat lopp, med andra förutsättningar. Perpetuem. Min bästa vän på långa lopp.


Jag längst till höger . Foto: Mia Thomsen.


Jag kommer aldrig att glömma hur jag redan två kilometer efteråt började må dåligt. Riktigt dåligt. Hur jag tänkte ”inte redan”. Hur jag trodde att det berodde på att jag åt riskakorna och hällde i mig smoothien för fort men inte var säker. Mår så dåligt att jag skriver till Mia som svarar att det är värmen. För första gången springer jag fel, men bara med några minuter, för mitt enda fokus var att inte kräkas så jag glömde att hålla koll på de orangea markeringar som märkte ut Skåneleden. Den vi följde. Jag hade precis hittat tillbaka till banan när hela magen vänds ut och in. Det är första gången jag spyr på ett lopp.


Jag kommer aldrig att glömma hur eländig jag härifrån kände mig. Jag hamnade själv. Kände mig ensam. Mådde fortfarande illa. Hade ont i magen. Sprang och gick om vartannat och tvivlen tog sig in i mig. På ett plan var jag ändå glad, för jag kunde trots mitt fysiska mående ta in de vackra landskapen och jag kunde fortfarande dricka Perpetuem utan problem, trots illamåendet. Det gjorde mig trygg. Resorben var från och med nu bara att glömma. Tanken på det får mig fortfarande att vilja kräkas. Mia och Stefan mötte upp mig med en Piggelin och påminde om att det kommer gå över, illamåendet. Med pizzan vid 44km kommer fettet och saltet att göra så att det vänder. Jag trodde på dem och sprang, nu längs asfaltsvägar, sörplande på en Piggelin.


"Fake it til you make it" - jag ser gladare ut än vad jag var. Foto: Mia.


Jag kom in i första formella checkpointen som var vid 44km, såg att det var ganska många löpare som redan var där och förstod att jag inte hamnat så långt efter som jag trott. Jag mådde dock fortfarande illa. Väldigt illa. Hade fortfarande ont i magen. Var orolig för att jag inte hade kissat. Och nu yttrade jag min oro högt för Mia. Sa att jag inte trodde att det skulle gå. Blev tillsagd att flytta fokus från mage och illamåendet till något annat, att det skulle bli skönare nu med eftermiddagen och svalare luft och att Illamåendet. Kommer. Att. Gå. Över. Jag tänkte att det var tur att inte Maria (lillasystern) var support, får då hade jag svurit och fräst som en borstbindare, inte kunnat hålla ihop på det sätt jag nu ändå gjorde. För jag gör som Mia säger. Jag litar på att hon har rätt. Jag vet att hon har betydligt mer ultra-erfarenhet än vad jag har. Så med en blöt buff på huvudet och en pizzabit i handen vandrade jag iväg. Jag trodde inte på att det kunde vända men jag sa inte det.


Jag kommer aldrig att glömma den varma känslan som uppstår mellan deltagarna i den här typen av lopp. Hur fokuset inte i första hand är på tävlandet utan på att hjälpa varandra. När jag hade min låga period så fick jag frågan av många personer som sprang om mig om jag hade allt jag behövde. Vatten. Salttabletter. Energi. Om jag inte hade haft det vet jag att varenda en hade delat med sig av sitt. Det gör ultra speciellt och är något av det finaste jag vet.


Jag kommer aldrig att glömma hur Stefan, nästa gång de möter upp, har blött upp buffen och försöker få på den på mitt huvud samtidigt som jag grejar med en flaska till ryggsäcken med Mias tillhörande kommentar ”det var längesedan du hade långt hår va? hahaha”. Fast jag fortfarande mådde illa så skrattade jag med, den svalare luften hade gjort mig på bättre humör.


Foto: Mia.


Jag kommer aldrig att glömma hur jag kort efter det mötet går i en kohage med cirka fem mil i benen, bakom två killar jag senare fick veta hette Daniel och Roger, och känner hur någonting förändras inom mig. Illamående ebbar sakta bort. Smärtan i magen likaså. Jag börjar må bra igen. Sakta börjar jag jogga och känner hur det går. Jag känner mig stark igen. Lättnaden går inte att beskriva med ord. Jag skickar iväg ett meddelande till Mia om att det vänt, att det nu känns ljust och möjligt igen och att jag är sugen på soyghurt med passionsfruktsmak och apelsiner. Jag kommer aldrig att glömma hur euforisk jag kände mig när jag förstod att känslan var på riktigt, illamåendet var verkligen borta. Hur jag gång på gång tänkte ”vilken tur att jag inte bröt” och hur häftigt det är att möta sig själv på andra sidan en motgång. Den Anna jag nu var hade jag för allt i världen inte viljat missa.


"Anna på andra sidan ynken" - Foto: Mia


Jag kommer aldrig att glömma hur Mia och Stefan sladdade in på en grusväg, nästan i färd med att missa mig, för att fylla på flaskor. Jag kommer aldrig att glömma hur jag återigen hamnar bakom Daniel och Roger över kullarna in mot 7-milspasseringen. Hur stark jag fortfarande kände mig och hur den känslan fortfarande gjorde mig lättad. Hur skönt det var att må bra. Springandes efter så många timmar. Jag kommer aldrig att glömma meddelandet från Maria som hon skickar i den här vevan. Det stärker en redan stark person. Nu var det bara en Ultravasa kvar och solen började gå ned bakom kullarna vi var på. Vyerna var magiska och jag var i dem.


Jag kommer aldrig att glömma hur jag kommer in i den andra formella checkpointen. Allting serverades till mig av Mia och Stefan. Jag behövde aldrig tänka själv. Pannlampan åkte på liksom varmare kläder. Ett extra batteri i ryggsäcken. Regnkläderna likaså. Mobilen var fulladdad och nu var halva sträckan gjord. Jag kände mig fortfarande löjligt glad och tacksam över må så bra som jag fortfarande gjorde och jag vandrade in i natten med frystorkad tacos i högsta hugg – hellre gå och äta än att stå still och äta. Sen springa.


Jag kommer aldrig att glömma hur just natten slog mig med häpnad. Det var den som innan start skrämt mig som mest. I min fantasi hade jag målat upp hur jag skulle bli själv, känna mig låg, springa vilse och att lampan skulle slockna. Allting förutom den låga känslan hände men jag var inte rädd en enda gång. Jag tog tag i allting som dök upp utan att brytas ned. Vid det här laget hade jag blivit ett med mig själv, med naturen omkring mig. Det fanns ingenting att frukta. Jag hörde vågorna slå, såg månen lysa och gick/joggade i skenet av min pannlampa glatt trallandes med inga bekymmer i världen. Och så vill jag fortsätta leva. Jag kommer att utsätta mig för det jag är rädd för. Det är så vi växer. Blir starkare Tryggare. Fria. När en passion får skina igenom ens mänskliga hölje, då hamnar rädslorna i skuggan. Den här upplevelsen är ett sådant tydligt exempel på just det. Det är inte bara tomma ord.


Ett av mina starkaste ögonblick. När jag är så närvarande det går och stannar upp. Varför var jag rädd för det här? Foto: Privat.


Jag kommer aldrig att glömma hur navigeringen blev ett av mina största problem. Det är en dimension inom ultra som förstärker äventyret. Jag har aldrig sprungit fel så många gånger jag gjorde det här dryga dygnet. Då har jag tävlat i orientering i ganska många år. Men saker förändras med natten, med ett sinne som inte är så skarpt och med ovanan att vara ”beroende” av en telefon för att hitta. Jag trallade på i mitt flow mitt i natten, på stranden längs havet tills jag vände mig om och inte såg en enda pannlampa längs den långa stranden bakom mig. Klockan var halv två på natten. Åh shit. Jag tog upp telefonen och GPS-filen på banan och ser att jag är helt off track. Jag blev inte rädd men väldigt frustrerad för att jag kände mig så stark och jag ville inte slösa den styrkan på extra kilometrar. Sexton mil kunde väl få räcka. Jag hittade på banan, det började regna och jag sprang och var arg tills jag mötte upp Mia och Stefan igen. Jag kände mig arg som en treåring men med det mötet gick det över. Let it go. Det är lika för alla. Det är en del av utmaningen. Spring vidare. Snart blir det ljust.


Jag kommer aldrig att glömma gryningen som kom. Hur himlen blev lila och blå. Hur fåglarna lät. Hur havet luktade. Hur tyst allting var. Hur världen fick vakna och hur jag fortfarande var kvar. Hur jag har sällskap med Bernt av och till och han säger ”nu är det 8km strand” med en härligt glatt stämma. Strand klingade inte så fint i fröken Berglövs öron vid det här laget men med vass i skorna (det var inte vass, det var blåsor) tog jag mig ut på den. Det blev ljust. Varmt. Och för första gången sedan illamåendet i början sjönk jag. Igenom mig själv. Efter att ha varit pigg och stark genom hela natten överväldigade tröttheten mig. Jag ville inget hellre än att lägga mig på sanden och sova.


Med vass i skorna och frid i hjärtat. Foto: Privat.


Jag kommer aldrig att glömma hur jag får ett meddelande från Maria där mitt på stranden att hon vaknat och att jag med det blir ledsen och skriver att hon inte får skriva mer. Att jag måste ta mig i mål själv nu. Jag blir för blödig av att se hennes namn på skärmen. Håret är blött efter nattens regn. Det rinner en tår på kinden och jag kommer aldrig att glömma känslan. Hur tårarna inte var en symbol för smärta och trötthet utan av glädje och stolthet. För nu visste jag att jag skulle komma i mål.


Jag kommer aldrig att glömma hur jag där mitt på stranden började gå och blunda och hur jag med det nickade till flera gånger. Jag kommer aldrig att glömma hur hela kroppen med det slappnade av och hur smärtan försvann. Jag kommer aldrig att glömma hur Bernt där borta på stranden vek av upp mot fyren och vinkade åt mig så att jag inte skulle missa den här strandens avtagsväg.. Det är kärlek.


En vad det kändes som never-ending-story-strand men som med Bernt i fjärran faktiskt hade ett slut. Och jag utan filter. Sårbar. Foto: Privat.


Jag kommer aldrig att glömma kampen som här börjar med tre mil kvar. Kampen att älska kampen. Kampen att älska när det är svårt. Kampen att hantera smärtan. Kampen att jogga fast fötterna skriker att jag ska stanna. Kampen att ta sig framåt. Jag kommer aldrig att glömma hur jag återigen är på en strand, den här gången täckt av stenar istället för sand och hur varje steg skar in i fötterna som knivar. Hur jag IGEN tappat bort mig, går tillbaka och hittar ingen markering. Ringer Mia som med Stefans mobil ser att jag är på rätt väg, som påminner att jag aldrig mer ska vända tillbaka utan att ringa, att jag ska fortsätta, att jag kunde vara ledsen tills jag kom till dem för då väntade piggelin och pulvermos. ”Det blir bra va?”. En deadline på att vara ledsen.. Taget. Egentligen var jag mest arg, arg på att jag tog mig fram så sakta, arg för att fötterna gjorde så ont, arg på stenarna, arg på att jag inte kunde hitta. Jag svor med varje nedtramp. När jag satt i deras bagagelucka med pulvermos i ena handen och en piggelin i den andra så var jag genuint glad igen. Highs and Lows. Jag glömmer dem aldrig.


Foto: Mia.


Jag kommer aldrig att glömma Mias ord när jag lämnade dem för den gången: ”Nu kommer du ut på Hammars backar, Kåsebergaåsen och Ales stenar och där vill du inte missa att springa. Försök att glömma smärtan. Det är som att springa i Sound of Music”. Sanna orden. Magi. Så fint att jag sprang upp för en kulle för mycket innan Mias ljuva stämma hörs över fälten dit de tagit sig med bilen ”Anna du har sprungit för långt”. Överraskande.


Förstår ni vilken ynnest att få äran att spring (läs kravla) i vyer som de här? Jag vill tillbaka, med skarpare sinne och piggare ben. Bilderna är lånade av Jörgen Buder som den här dagen valde att flyga istället för att springa och på den nedersta av de tre har han fångat mig med två mil kvar till mål. När jag ser de här bilderna och tänker på att det faktiskt är jag som är där, för bara 2.5 vecka sedan, är det som att jag upplevt något som balanserar mellan dröm och verklighet.


Jag kommer aldrig att glömma hur jag, efter att kommit ned från kullarna till asfalten, går in i en helt ny dimension av mig själv de sista 14km som då återstod. Jag visste att Mia och Stefan skulle möta upp mig i nästa korsning, att det var 4km dit. De 4km kunde jag därmed helt släppa fokuset på att hitta. Då kunde jag bara koncentrera mig på att springa. Jag sa det till mig själv, på skarpen, spring i fyra kilometer. Det gör inte ondare att springa än att gå. Det tar bara längre tid. Känns det pissigt om 4km får jag gå in i mål. Under förutsättning att jag sprungit i 4km fram till dess. Det var dealen. Från mig själv till mig själv. Jag kommer aldrig att glömma de hornen jag plockade fram. Jag har aldrig varit så hård på mig själv på ett positivt sätt. Jag trodde inte att det fanns inom mig. Och från och med här kan jag sluta säga att jag inte är någon tävlingsmänniska. När känslan är rätt kan jag fightas. Tänk om jag vetat innan start, då när jag var så nervös, att det som nu väntade var något som skulle komma. Något jag aldrig känt på dryga 27 år och som det skulle krävas 14,5 mil för att hitta.


Jag kommer aldrig att glömma hur jag börjar springa, hur ont det gör men hur jag biter ihop och hur sedan, efter ungefär 2km, någonting förändras. Inom mig. Smärtan i fötterna slutar dominera och det är som att hela jag fylls med en urkraft. Det känns som att jag flyger. Jag börjar se ryggarna på två personer som sprungit om mig i natten. Jag ser Mia och Stefans bil och blir så himla glad. Glad att se de två personerna som på ett sätt burit mig genom loppet. Glad för att de faktiska benen bär. Glad för att det nu bara är en mil kvar. Glad för att Mia säger att det finns ytterligare två personer ungefär fem minuter framför mig och att jag kan komma ikapp dem med. Det var som att alla positiva saker, känslor, fyllde hela mig. Det var bara det jag kände där och då. Glädjen. Definition på Runners High.


Jag kommer aldrig att glömma hur Mia och Stefan nästa gång står vid en grusväg. Mia på en rutschkana och ropar ”Anna, kom och åk med mig”: Jag springer fortfarande med samma kraft och hade bara fokus på de två killar som jag visste var framför mig och svarar att jag vill ikapp dem. ”Det hinner du ändå” var Mias svar. Så där, med kanske 8km kvar börjar jag åka rutschkana och det enda som slår mig är hur skönt det är för höfterna att uppleva en annan rörelse och vilken tur jag har som har en sådan knäpp person vid min sida, som får mig att göra så tokiga saker (definition på tokigt). Och sedan, innan jag ens hunnit landa i sanden, är på språng igen. Med killarna i sikte.


Foto: Stefan Hemström


Vi gör give-me-five med varandra när jag springer förbi. Jag vet att vi alla är vinnare. Oavsett om vi springer eller går. Kort därefter kommer Stefan och langar Piggelin som jag i farten tar, Lupita kör om med sin bil och tutar som en galning. Jag springer och livet är en fest. 


Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att glömma hur jag springande tar mig ned på Ystads strandpromenad. Det är mitt på dagen och strålande väder. Fullt med folk. Så kommer en cyklist upp vid min sida och ger mig ytterligare en isglass. Skruven. Den bästa. Säger att det är från hon i gul t-shirt där borta. Jag vänder mig som ett springande frågetecken om. Gul t-shirt. Jag känner ingen i gul t-shirt. Men det springer en gul t-shirt där borta och viftar med armarna att jag ska springa framåt, att jag ska slänga pappret på backen, att hon tar upp det. Det var Mia som bytt om och som inte kom ikapp mig. Det ögonblicket. Nog det mäktigaste på alla de sexton milen. Jag kommer aldrig att glömma det.


Jag kommer aldrig att glömma hur jag kommer in i den sista rondellen. Fortfarande springandes, nu med inte ens en kilometer kvar och ser ryggarna på ytterligare två personer. Vet att jag med min fart kommer att komma ikapp även dem, hur jag gör det och sedan kommer in på ett upplopp som inte ens har en målportal. För GAX är ingen stor tävling men det är stort för alla inblandade. Stort för hon som precis tar sig i mål på 16 mil som hon aldrig glömmer.

Jag och Mia i målet, hon i den gula t-shirten. Foto: Mia.

Jag kommer aldrig glömma hur jag på måndag morgon, direkt från stationen, sveper in på jobbet. Till kollegorna som möjliggjorde att jag hann med ett tidigare tåg på fredagen, med samma väska i släptåg, med samma packning, med likadana arbetskläder. Med stödstrumpor och tofflor istället för ankelstrumpor och träningsskor. Det hade bara gått en helg sedan jag sist var där men resan jag gjort under de timmarna, människorna jag varit med, upplevelserna jag samlat ihop, hur jag hunnit möta mig själv i situationer jag aldrig tidigare varit i närheten av, gjorde att det kändes som en evighet sedan sist. Någonting har med GAX-helgen alltid förändrats inom mig. Ultrabubblan jag var och på ett sätt fortfarande är i vill jag aldrig glömma bort. Det här är ju livet. Rika, rika liv.

Gillar

Kommentarer

Bernt Hedlund
Bernt Hedlund ,
Så himla starkt Anna! Vart så glad när jag såg att du sprang så fint från Sandhammaren till mål! Grattis! Älskar ultralöpning och alla galningar som stångar sig fram <3
systrarnaberglov
,
Bernt. Dig glömmer jag aldrig. Fast vi inte sa så mycket till varandra så hjälpte du mig oerhört med din blotta närvaro. Ja, ultra är något alldeles speciellt <3 nouw.com/systrarnaberglov
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229