Det enda du behöver är allt du har

Tidigare idag satt jag och skrev febrilt i min skrivbok. En känsla kom över mig och jag ville få ned den. Jag hänförs ofta. Av platser. Personer. När jag klev av tåget från Ida för att byta på Stockholms Central kom jag, utan att det var meningen, ut på Klarabergsviadukten. Exakt på den plats där jag stod och väntade när Mia och Stefan kom svepande med sin bil för att ta mig till Skåne och min 100-milespremiär. Det var idag 37 dagar sedan. När jag stod där idag igen. med ett hår som blivit solblekt och en hy som blivit brun och där springbrännan lämnat suddiga spår, skälvde någonting till inom mig. Jag har samma ryggsäck och lilla resväska med mig men inombords har jag inte gjort annat än att berikats sedan sist jag stod där. Jag är inte samma Anna nu som då. När jag får sådana här ”skälvningar” inombords, när andan tas ur mig fast ingen omkring ser det, och jag får tänka på och skriva ned känslan så grundas den alltid i tacksamhet. Det är det jag känner. Jag är så glad för allt som varit de senaste 37 dagarna. Stolt. Över mig själv. Över mitt liv. Och framför allt: Människorna i det. Jag kommer aldrig någonsin att ta någon eller något av det eller er för givet. Det enda du behöver är allt du har.

Jag hade två konkreta, mätbära, mål med 2019 (desto fler omätbara men det är en annan historia). Det var 100 miles och det var en Vasatrippel. Allting har slagit in under de här 37 dagarna i och med att jag för tredje gången, då med springskor på fötterna, det här året korsade målportalen ”I Fäders Spår för Framtids segrar”.

Ultravasan 90km.
Det var andra gången jag sprang den och målet var att jag skulle ha en bättre upplevelse än förra året. Det målet klarade jag. Jag sprang med min Lisa och det var en sammanbiten historia. Det är därför jag och Lisa klickar så bra tillsammans under många timmar där allting ställs på sin spets. Fysisk utmattning. Psykiska prövningar. Vi kan möta varandra i det. Är det tystnad vi behöver så är det tystnad vi ger varandra. Är i varsin springbubbla men ändå tillsammans. Jag fick aldrig någon rejäl dipp förra lördagen. Energiplanen fungerade utmärkt. Supporten från Maria likaså och hennes tjo och tjim samtidigt som hon var redo med våra respektive energiintag i varje kontroll kommer jag aldrig att glömma. Fokus och enorm seriositet i kombination med glädje och kärlek. Jag blir nog aldrig så glad över att se mina personer som när jag springer långt. Kärleken går liksom rakt från mig rakt till dem. Med hög energinivå kan jag hålla mina tankar positiva och då kan jag även hantera smärtan som kommer med att springa många timmar i rad utan att brytas ned. Därav den bättre upplevelsen än för ett år sedan.

Sedan GAX har jag dock inte känt lika mycket för Ultravasan som jag tidigare gjort. Fäders Spår har alltid gjort något med mig. I lördags gjorde det inte det. Starten är magisk, mäktig, energinivån i kontrollerna med alla volontärer likaså. Det är ett Ultralopp i avseende att det är längre än ett marathon. Men i lördags saknade jag den genuina ultrafamiljen som blir påtaglig och konkret i de mindre och längre loppen. När det är få funktionärer som ser till att en tävling fungerar över flera dygn. När jag står i starten och inte förstår att det är starten jag står i. När det inte finns någon målportal. När det inte finns kilometerskyltar varje kilometer. Den mindre men för mig större känslan. Det saknade jag i lördags och därför känner jag mig färdig med Ultravasan. Vi har slutit fred och det var meningen.

Två fysiskt och mentalt urladdande lopp på en månad. Min kropp har gjort mer för mig än jag för ett år sedan trodde var möjligt och nu ska den få det den skriker efter: Återhämtning. Vila. Lugna rundor. Bra energi. Distans från ultra. Perspektiv. Jag behöver landa och ska vila i den här grundglädjen och grundtryggheten jag har i mig. 

Om Shanti / Anna

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229