Plugg

Jag är student på nytt. Jag har börjat handledarutbildning på högskolan. Skönt att bryta av jobbet med något. Men det är så jäkla svårt att sitta still. Jobbet som sjuksköterska är inget stillasittande jobb. Inte där jag jobbar i alla fall. Vi sitter ju inte ens ned när vi rondar… Att sitta på föreläsning är sövande i jämförelse, även om föreläsningen är spännande. Jag är så van att hålla högt tempo i jobbet, så att ges tid till reflektion känns ovant. Men det är så intressant att dela erfarenheter med andra. Jag tror jag är yngst på kursen men det känns inte som det spelar någon roll. När jag läste till sjuksköterska funderade jag mycket kring min ålder, jag var ju yngst även då. Det jag kom fram till efter mina tre år var att hur bra jag är som sjuksköterska inte har något med min ålder att göra. Så det där har jag släppt. Inför handledarrollen känner jag på liknande sätt. Som handledare behöver jag inte ha alla svaren, däremot behöver jag ha förmåga att vägleda studenten till svaren. Att handleda handlar om så mycket mer än att servera svar till studenten.

Gillar att plugga! Från början var anatomi och fysiologi högst på listan men nu när jag har jobbat ett tag tycker jag att det har blivit mer intressant att läsa om omvårdnad. Mitt bästa sätt att lära mig något: rita upp det! Tror mig när jag säger att det gick åt några block under min skoltid.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jobb

Idag var en sån dag. En sån dag när jag jobbade på övertid. Och ibland blir det så, men när ibland blir oftare än sällan, då sliter det. Det är en tuff period nu, men något måste vara fel i systemet. Eller ja, det vet vi ju att det är. Och mitt i detta står vi, vårdpersonal som bara vill göra ett bra jobb, som bara vill ta hand om våra patienter. Som bara vill kunna ge utan att det tar av oss själva.

När jag kommer hem och allt jag vill är att inta horisontalläge. För att det varit en slitig dag på jobbet. Vi vill så mycket. Och vi vill så gärna. Vi är till lags. Vi är närvarande, medkännande och ger en bit av oss själva. Det är lätt att ryckas med, att dras med ned. Att sänka sina krav och sina förväntningar. Att sänka sina ambitioner. För att hinna med. För att orka med.

Att sänka kraven från bra till rimlig. Det gör ont i hjärtat. Från god till medel. Från önskvärd till orimlig. Ja, ibland är det faktiskt orimliga krav som ställs på oss. Inte sällan är det så. Om förväntningen är att vi ska bedriva en god vård, då måste vi ha förutsättningarna. Då måste vi kunna återhämta oss. Då måste vi åtminstone kunna ta ut vår rast. Och ha ork över när vi kommer hem. Då måste vi åtminstone vara hela i hjärtat. Som sjuksköterska vet jag att hjärtat brister ibland, jag ser saker som jag inte vill se. Människoöden. Familjetragedier. Sorger och bedrövelser. För att orka med måste det i motsatt vågskål ligga sådant som väger upp. Lycka. Tacksamhet. Och tillfredsställelsen i att kunna ge god omvårdnad utan att något annat blir lidande. Jag vet att mitt arbete handlar om prioriteringar. Men jag vill alltid att god omvårdnad ska kunna stå högst på listan. Oavsett.

Likes

Comments

Jobb

Det här med att ”sätta nål”. Vi säger till patienten att vi ska ”sätta nål”. Men det vi egentligen gör är att sätta en plastslang i en ven. Själv nålen tar vi ju ut direkt.

Det jag menar när jag säger nål är pvk. Det står för perifer venkateter. Det innebär att en kateter sätts i en perifer ven. Katetern är en slang av plast. För att få dit plastslangen krävs något vasst för att komma in i kärlet och det är där själva nålen kommer in i bilden. Nålen ligger i plastslangen och sticker ut längst fram, för att kunna sticka i kärlet. Man kan säga att den fungerar som en ledare. Nålen tas ut så fort slangen är på plats. Kvar i kärlet är alltså bara plastslangen.

Många patienter vet inte detta, de antar att nålen sitter kvar och är rädda att böja sina armar och händer. Och det är ju inte så konstigt att de tror det med tanke på att vi säger att vi ska sätta en nål på dem. Min erfarenhet är att många stickrädda patienter blir överraskade och lugnade när jag visar hur pvk:n ser ut när nålen är ute. Jag har börjat tänka på hur jag uttrycker mig. Försöker säga ”sätta en slang i armen” även om det känns ovant.

Vad säger du?

Bilder från när vi tränade på att sätta pvk på plastarmen i skolan. Själva momentet är detsamma som på en riktig patient. Men känslan är inte ens i närheten av hur det är på riktigt.

Likes

Comments

Jobb

Jag jobbar på KAVA. KAVA står för Kirurgisk AkutVårdsAvdelning. På vår KAVA vårdas patienter inom kirurgi, ortopedi, urologi, gynekologi samt öron-näsa-hals. Det händer också att kärlpatienter och barn vårdas hos oss. Till största del är det kirurgiska patienter, de övriga specialiteterna varierar över tiden. Det går i perioder och påverkas av hur vårdavdelningarna har det. KAVA är steget efter akuten och innan vårdavdelningen. På vårt sjukhus har KAVA ett koordineringsuppdrag vilket innebär att styra inflödet och fördelningen av patienter inom det kirurgiska området.

Vi har kortare vårdtider än vårdavdelningarna. Det innebär också att vi har högt flöde och emellanåt väldigt mycket samordning och planering. Det är det som jag ser är själva tjusningen med att jobba på en akutvårdsavdelning. Det höga tempot och att få träffa så oerhört många patienter. Men som för allt annat finns det gränser och inte sällan känns det höga tempot lite obekvämt. Speciellt i början upplevde jag att det kunde gå för fort. Den där inre etiska stressen och viljan att göra gott, och prioriteringen av flödet kan ibland komma i konflikt. Å andra sidan är det en sådan tillfredsställelse när detta klaffar. Och när jag tänker på det kan jag inte komma på en bättre arbetsplats för mig just nu.

Likes

Comments

Vägen mot att bli sjuksköterska har inte varit spikrak. Men nästan. Så länge jag minns har jag varit intresserad av sjukvård och då framför allt blåljus och ambulanser. Varför vet jag faktiskt inte. Min mamma är undersköterska men utbildade sig på senare dagar. När jag var yngre tyckte jag om att leka med stetoskop, sprutor och bandage. Jag minns att jag brukade leka veterinär med grannens hund, han fick diverse injektioner och vid ett tillfälle låtsades jag att han bröt svansen och jag läkte honom såklart med ett bandage. Som givetvis åkte av när han viftade på svansen… Och ja, sjukhus- och realityserier om sjukvård och ambulanser har lockat mitt intresse enda sedan jag var liten. Mitt första minne var Cityakuten, då fick jag stanna uppe sent och ligga i mammas knä och titta. Tanken var säkert att jag skulle somna, men det gick ju givetvis inte eftersom det var så spännande!


På gymnasiet läste jag omvårdnad med inriktning på räddning- och akutsjukvård. Det programmet var som anpassat efter mig. Men under mina praktikperioder på gymnasiet kände jag alltid att jag ville lite mer, det som sjuksköterskorna gjorde var alltid mer spännande än det jag skulle göra. Så när jag gick ut gymnasiet hade jag redan sökt in på sjuksköterskeprogrammet på högskolan. När jag i mitten av sommaren fick reda på att jag var antagen kändes det väldigt bra. Med en del tvivel och fjärilar i magen tog jag mig så till första dagen på högskolan och påbörjade min då 3 år långa resa. Med målet inställt på en enda sak – att bli den bästa sjuksköterska jag någonsin skulle kunna bli. Jag har alltid varit duktig i skolan. Men högskolan var utmanande för mig. Så fort jag kom in i det nya, ”vuxna” tänket gick det bra. En jäkla massa lördagstentor (alltså hur kan de ens lägga tentor på lördagar, ALLTSÅ LÖRDAGAR?!) senare tog jag så examen i juni 2016. Och jag kan utan tvivel säga att det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Att få ta emot min brosch och känna att nu, var jag färdig sjuksköterska. Från att ha bandagerat grannens hunds svans till att stå där med broschen i min hand, med min familj stolt runt omkring mig. Det går inte ens att med ord beskriva hur bra det kändes.

Uppsatsskrivning, vårt ämne var "Att leva med diabetes typ 1"

Lyckligast i världen när jag får ta emot min brosch

Likes

Comments

Jobb

Får man säga syster? En fråga som väcker mycket känslor hos vissa kollegor, en fråga som andra aldrig reflekterat över. Jag själv har inte tänkt så mycket på vad jag tycker. Men för ett tag sedan läste jag en diskussion i ett forum där frågan togs upp. Det verkade vara en riktig vattendelare, ena sidan verkade uppenbart provocerade av att kallas syster och andra tyckte att det väl inte spelade någon roll. Efter detta har jag själv reflekterat över vad jag tycker. Det händer inte sällan att jag blir kallad för syster. Oftast av läkare ur den gamla skolan, och äldre patienter. Och jag tar inte illa vid om det sägs med respekt. Är det däremot med nedlåtande ton är det givet att jag triggas igång. När jag svarar i telefon händer det att jag kommer på mig själv med att presentera mig som ”Johanna sköterska”. Om jag får frågan vad jag jobbar med svarar jag alltid sjuksköterska. På min namnskylt står det leg. Sjuksköterska. För det är ju det jag, yrkestiteln är legitimerad sjuksköterska. Och det är med stolthet jag skriver det. Däremot tycker jag att det känns okej att bli kallad för syster om det sägs med respekt, värdighet och förståelse för min kunskap.

Vad säger du?

Likes

Comments