Första steget är det sista steget ut ur missbruk.

Först av allt så vill jag erkänna att det mest obekvämaste jag någonsin har gjort är att erkänna att jag har problem. Jag försvarar mig bakom att många andra också har problem med alkoholen. Men jag kan inte längre blunda för mina problem, jag måste våga ta det första steget och erkänna att just jag inte klarar av alkohol.

Jag ska ge er en bakgrundshistoria. För 5 år sen så bestämde jag mig för att sluta med mitt missbruk. Jag tänkte att jag fortfarande kunde dricka ibland, och det som va 7 dagar gick till 5 dagar och sen till 3 dagar tills jag kom till den punkten att jag drack varannan helg. Skillnaden på då och idag va att jag inte hade något val, jag skulle bli pappa med mitt första barn och jag ville verkligen vara en stabil pappa. Så jag intalade mig själv att "alla" vuxna drack till och från. Det jag inte förstod då va att dom inte gjorde det på samma sätt jag gjorde det. Idag har jag kommit till insikt, jag måste sluta dricka innan jag skadar mig själv eller någon annan så pass mycket att det inte går att ta tillbaka. Jag måste sluta dricka för min egen skull, för mina barns skull och för min familjs skull.

Lördagen den 25 maj va den sista kvällen jag drack alkohol! Kvällen slutade runt 21:00, jag kunde knappt stå och jag sa saker som jag inte menade och jag skrämde min omgivning med min spydighet. Kl 22:00 hade min flickvän släpat hem mig och jag minns ingenting och jag blev förbannad på henne och slängde ut henne. 10 minuter efter jag kastat ut henne så ångrade jag mig och föll ihop i sorg över hur jag har betett mig. Jag försökte få henne att komma tillbaka genom 100 samtal och sms. Men det va försent, jag hade skrämt iväg henne. Och jag förstår varför hon inte ville svara. Samtidigt så förstod jag att jag måste sluta med det här. Jag kan inte fortsätta dricka som jag gör.

Söndagen den 26 maj kom och vi pratade med varandra, vi kom överens om att om jag måste sluta dricka, för min egen skull. Det enda jag tänkte va att jag inte ville förlora henne, för vad skulle komma härnäst? Mina barn? Mitt jobb? Mitt hem? Detta är inte hållbart. Så vi kom överens om att inte dricka mer. Nu kanske jag låter väldigt egoistisk men jag bad henne att inte dricka heller för annars skulle jag inte klara av det. Och det är inte för att jag tänker på mig själv. Men vet jag att om hon dricker och är ute och har "roligt" på alkohol så känner jag mig utelämnad och orättvist behandlad. (grundar sig i en tragisk uppväxt) Vilket kommer leda till att jag också går ut. Min flickvän hade inge problem med det här och det kändes som en stor sten lättade från mina axlar. Det största stödet jag kan få är att min absolut närmaste finns här för mig och inte på krogen. Till en början i alla fall, hur framtiden kommer se ut sen får vi se då.

Måndag den 27 maj gjorde jag någonting jag aldrig skulle våga göra, be om hjälp från vården! Jag har aldrig gjort det tidigare pga att jag inte har velat återgå till hur hela min uppväxt såg ut. Det är ett helt annat inlägg, men jag kan säga att jag aldrig någonsin tänkte prata med någon som har med vården att göra. Jag skulle aldrig vilja åka tillbaka till något hem, ifrån min familj. Men jag har nu insett att jag va tvungen att be om hjälp, jag kommer inte klara detta själv. Så jag pratade med min läkare som sa att jag inte behöver vara orolig för att åka in på något hem eller bort på behandling, mitt missbruk är tydligen inte stort nog och går att behandla hemifrån men bara om man vill. Vilket jag vill! Jag kan för en gång skull tänka mig att vara nykter i resten av mitt liv. Och jag har kommit till insikt att det finns massa saker man kan göra, saker som jag inte han göra på min lediga tid förut på grund av bakfylla. Men aldrig igen, aldrig ska jag sätta mig själv åt sidan. Det är dags att börja tänka på sig själv igen.

Kommer att försöka uppdatera några gånger under veckorna om tankar och livet som nykter är. Idag lever jag på lyckan över att jag kommit till insikt och till ett nytt kapitel i mitt liv!

Ha det bäst!

Gillar

Kommentarer