Man måste också förstå att det var i värsta läget för mig och BQ i IVF - historien där det nästan var så att vi gett upp för att det var extremt jobbigt. Vi försökte ju med IVF i 2½år och det tog sig då för oss efter 11 försök. Då när detta var kanske det var 1 års försök med IVF. Det var svårt för min kompis "M" att förstå mig helt eftersom det tog sig på första försöket för dem. Samt att hon blev ledsen då jag inte "blev glad". Såklart blev jag det, de var så värda det och jag ville visa henne att jag var det. Men det var så mycket smärta i livet för oss just då, att jag kunde faktiskt inte ta in det då.
Vår relation sas upp i det läget då, den rann ut i sanden. Vi pratade ett tag senare och "M" tyckte att hon blivit för sårad i detta att hon ville inte vi skulle ta upp kontakten igen. Hon hade blivit för sårad helt enkelt. Hon ville inte vi skulle ha kontakt längre, men vi var inte osams och hon förstod mig sa hon, men att det sårade henne. Jag var då så knäckt och sårad i barnakämpandet att jag förmodligen gav upp för lätt där. Hade jag orkat så hade jag nog kanske försökt mer för att vi skulle hålla den finna relation vi hade.
Jag försökte senare när vi fått Isabelle och jag kände att jag började hitta tillbaka till mig själv igen. Jag skrev ett långt mail till henne. Hon svarade vänligt på det och vi är inte osams på något vis. Hon ville inte ta upp kontakten vi hade, den var "bruten" så att säga, men vi är inte osams, men inte vänner heller var hennes svar. I dagens läge då vi ses så hälsar vi bara säger korta fraser men inget mer.
Den relationen valdes bort
