Så det var veckan jag gjorde min första praktik! Jag var helt oförberedd för det också, när jag kom i skolan var det första som de nämnde "vecka 6 blir praktik så se till att ni får plats".....Jag hade aldrig gjort någonting så här tidigare, det finns liknande upplevelser i Amerika, människor som vill praktisera på sjukhus och så vidare, men det är verkligen för specialiserad utbildning, människor som vill blir läkare eller lärare, osv. Här i Sverige gör alla praktik och börjar omkring 14-16 år och fortsätter och intensifierar beroende på vilket karriärområde man befinner sig i. Just nu är jag i allmän linje så min praktik var bara en vecka men när jag är i Behandlingspedagog och socionom linje måste jag göra ca 15 veckor praktik, vilket är skrämmande men något jag kommer att uppnå ändå.


Denna vecka handlade om mycket oväntad personlig tillväxt. Jag gjorde min praktik på Levande Verkstad i min stad, som är en social plats för personer med olika psykiska problem som ångest, depression etc. kommer tillsammans för att komma ut ur huset för att försöka vara social. Det är inte bara för personer med psykiska problem heller, det är också för personer som är sjuka skrivna från jobbet, människor med stressiga jobb som "slagit i väggen" eller så säger vi i Sverige.
Inget hände särskilt, jag gick måndag-fredag i några timmar om dagen, skapade olika saker med lera (keramik) och målade med akvarell, chattade med alla där, ställde frågor och bara njöt av mig, jag till och med skaffade vänner.

Den mest oförväntad händelsen hände under bussen på morgonen på vägen till Levande Verkstad. Jag kände mig inte längre som en invandrare, istället kände jag mig som en svensk tonåring (med medelmåttig svenska) på skolan och bestämde mig för livet ... Jag hade den här häftiga känslan av deja vu eftersom jag är 27 ... Jag har gjort hela tonåren "vem är jag?" sak. Men allt är annorlunda. Jag har inte den sjunkande känslan i magen, jag är inte ensam. Jag är i Sverige, jag har ett stort supportnätverk, jag har riktiga vänner, jag har en fantastisk pojkvän och mest av allt ... Jag tycker att jag kan lyckas. Det var något jag inte trodde var möjligt. Jag trodde alltid att jag skulle fastna i samma gamla karriär, samma gamla utbildning, jag kände mig som ingenting förut, men nu börjar jag faktiskt känna mig som någon.


En annan sak jag tänkte på var hur användbar obligatorisk Praktik är och hur trots att tanken på att behöva göra denna mångfaldiga tider är oerhört obekväma, det är så användbart. Jag är inte säker på om några andra länder gör det här men jag skulle definitivt ha gynnat detta medan jag växte upp. Jag var 15 år när jag började jobba. Det vanligaste jag hörde på intervjuer var "Du har inte tillräckligt med erfarenhet" Praktik tar det helt ur ekvationen, eftersom nu kommer man att ha erfarenhet från flera ställen att lista på deras CV och riktiga professionella referenser! Innan jag fick mitt jobb på apoteket var de flesta av namnen på mitt CV familjevänner, jag var tvungen att kompensera mycket av namnen ibland, så det verkar som om jag hade mer erfarenhet än vad jag verkligen hade.


Också 2 veckor sedan var vår årsdag! Johan och jag har varit tillsammans i 7 år ... Jag reflekterar mycket om mitt förhållande med honom. Jag jämför mycket med hur jag kände mig utan honom och jag tänker alltid hur jag kan inte leva utan honom. Han har gjort så många saker för att göra mig lycklig. Att bo tillsammans med honom har varit fantastisk och kommer att fortsätta att vara fantastisk. Trots hur han driver mig galen ibland älskar jag honom mer och mer varje dag. Utan honom skulle jag inte ha haft en andra chans till livet. Vi kom med varandra från en mycket mörk känslomässig plats och nu flyger vi tillsammans,äntligen.

Jag är bara så ödmjuk av hur annorlunda det är, hur annorlunda jag känner som en person. Jag hade alltid drömt om att känna det här sättet, som jag hade en chans att jag kunde få mitt liv tillsammans, jobba jag älskar och det jag är stolt över. Att få någon att komma hem så får mitt hjärta hoppa över ett slag . Nu är jag äntligen på väg och för att vara ärlig, känns det fortfarande som att jag drömmer.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Idag var en bra dag. Men trots hur halv trygg och bekväm jag kände i skolan kom jag hem och bara föll ifrån varandra. Jag grät i några timmar. Jag grät tills mina tårar gick torra, jag grät tills jag uttömde mig själv, då åt jag en liten bit av middag och gick till sängs.

I det ögonblicket förstod jag inte riktigt varför jag grät, men efter min power nap fick jag viss insikt. Visst, hormoner spelar en roll i det (typiskt va?) Men mestadels grät jag för att jag var känslomässigt överväldigad. Jag har varit liksom typ hög sedan skolan började, och jag var för exalterad och glada att uppmärksamma min kropp. Ibland behöver man bara ha ett gott gråt och undersöka varför de känner hur de känner. Jag är inte överväldigad av språket (även om jag fortfarande känner mig mycket osäkert över min kompetens trots komplimangerna jag har fått) är jag inte överväldigad med mängden klasser. Jag är överväldigad med lite av allt, men känslan som har resonerat med mig mest är lättnad. Jag känner krossande lättnad. Jag förväntade mig inte ärligt min erfarenhet att vara lika fantastisk som den är.


Jag har tillbringat det mesta av mitt liv försöker att tvingar mig in i sociala grupper, försöker så hårt jag kunde att passa in med alla andra och misslyckades varje gång.

När jag pratade med Johan om detta nämnde han att jag grät över lättnad eftersom det inte längre är mitt uppdrag att söka acceptans. Det var det. Jag grät eftersom mardrömmen som är amerikanska utbildningssystem och skolsystem var något jag inte längre behövde var rädd för.

​Hela mitt liv blev jag mobbad och utanför och nu är jag här i Sverige och plötsligt är allting enkelt (eller åtminstone lättare än förut). Det är som att jag äntligen hittat vägen till min Valhalla.

Jag vet att inte alla har samma erfarenheter och ingen plats är perfekt men det här är min erfarenhet och det här är hur det går för mig. Men nu när jag ser hur det är att ha en bra upplevelse kan jag inte låta bli att känna så mycket smärta för de miljontals andra som fortfarande kämpar för att hitta sin väg ...
Jag vill bara berätta att ni inte är ensam. Fortsätt kämpa på och en dag blir det bättre. Jag lovar.


I andra nyheter hade jag musik klass idag och jag började med gitarr igen. Något jag var intresserad av när jag var i mina tonåren.
Det tog mig tillbaka till de dagarna som jag var övertygad om att jag skulle vara en rockstjärna eller en front woman i ett band eller sånt.

Jag saknade spelar och mitt muskelminne är fortfarande kvar så jag kan minnas mycket av det jag lärde mig när jag var 15 men jag behöver bara klippa mina naglar xD


Allt går bra och jag är stolt över hur långt jag har kommit. Jag antar att det också är varför jag är känslomässig. Jag trodde aldrig att jag skulle vara på en punkt i mitt liv där jag var riktigt glad och allt detta gjordes av min pojkvän. Jag skulle gå vilse utan honom :)

Likes

Comments

Hej allihopa! Ibland kan jag inte låta bli att undra om någon läser detta. Men ändå! Idag var min första skoldag :)

Jag dränkade i ångest först men när jag kom fram till skolan och satt ner i rummet kände jag mig hemma. Birka har en hippie-känsla och det är något jag verkligen kan uppskatta. För första gången i min 27 år av livet är jag glad att gå i skolan. Min plan är att få den svenska motsvarigheten till mitt gymnasiet diplom. Jag väntar på att mitt transkript ska vara validerat men det kan ta lite tid.
Under denna period tar jag historia, naturkunskap, svenska, samhällskunskap och musik.
Det är roligt, när jag satt där och lyssnade på dem talade om alla möjligheter som var tillgängliga för oss, tyckte jag att jag ville ta allt! Jag kan ta någon klass jag vill också, min undervisning är bara 600kr ($ 50).

Jag har aldrig känt mig så motiverad att lära, det fick mig att tänka på min utbildning i USA.
Det fanns en punkt under dagen där vi hade en på en med en lärare som skulle gå över våra individuella scheman med oss. När det var min tur talade vi lite om vad jag studerade i USA. Hon frågade mig om religion och historia och mina svar var jag har tagit båda men religion låg i grundskolan och det handlade bara om katolicismen. Jag tog historia på gymnasiet men det handlade om USA. När man är i situationen kan man inte låta bli att skämmas över hur egotistiska deras tidigare hemland låter (men det är, och alla vet det).

Jag tänkte tillbaka till mina år på gymnasiet och hur lyckligt trodde jag att jag skulle få Mr.Funk (ja det är faktiskt hans riktiga namn). Han var en ökänd "rolig" lärare. Han passerade dig så länge du kom till klassen. Han berättade svaren under tester ibland. Men mestadels mina seniorår bestod av historieklasser som bara var filmdagar.
Ja det stämmer. Nästan varje historia klass jag hade i mitt seniorår involverade filmer. Ibland var de politiska men mestadels var det Family Guy.

Förse mig inte, 17 år gammal jag var så glad att ha fått det fria passet. 27 år gammal jag är missnöjd som faaaaan.

Jag gillar hur Birka fungerar. Det är inte bara mentalt arbete, det är också socialt och fysiskt. De gör det så att du har roligt, så att du känner att skolan är en rolig plats att vara. Och självklart tar jag dig alla på denna resa med mig, för det är bara för fantastiskt att inte dela.

Efter idag är jag 100% säker på att jag föddes i fel land. Jag känner att jag slösat bort 26 år av mitt liv i NY och jag har inget att visa för det. Men nu är det min andra chans att göra saker rätt och på en sådan skola kommer jag inte att misslyckas.

Likes

Comments

Hej alla och god jul!
Så idag trodde jag att det skulle vara en bra dag att checka in och lova att skriva lite mer regelbundet eftersom jag behöver ett uttag för alla mina tankar ;)


Så för det första: Jul! Detta är min andra jul i Sverige och det har varit underbart! Johan fick mig en iphone 7 (min 6 dör en hel del). Jag fick honom några "Ancient Alien" -böcker skrivna av Erich von Däniken och en skjorta som säger "Ancient Astronaut Theorist" Min mamma, pappa och moster gjorde helgdagarna speciella genom att skicka julklappar också så vi hade ganska många att öppna. Vi skulle hade till Johans systers hus till middag men bestämde oss att inte för det eftersom busstiderna var galena och linjerna byttes nyligen så nu istället för att ta 1 buss till sitt hus nu måste vi ta 2. Också, att lämna vid den tiden skulle förstöra Kargos schema. Det skulle vara annorlunda om jag hade en bil (som jag kommer att jobba på snart). Vi bestämde oss för att det bara skulle vara lättare att se hela familjen hos Johans mammas hus någon gång i veckan eller så. Så vi tillbringade dagen hemma, tittade på Kalle Anka och andra klassiker, jag gjorde prinskorv och köttbullar till middag och det var bara en underbar mysig natt. Ibland behöver du bara vara ensam med den du älskar.


Så under hela denna tid har jag funderat mycket på skolan och min framtid och det leder ofta till att jag tänker tillbaka till det förflutna, vilket inte alltid är så trevligt att minnas. Jag kommer ihåg att vara med mina vänner, min första grupp vänner när jag var 12/13 år. En hittade mig på facebook och jag har tänkt tillbaka till den tiden när jag först flyttat till Floral Park sedan dess. Sedan höll jag bara ihåg, jag minns "Nina" och hennes vänner, jag kom ihåg till min andra riktigt snäva grupp vänner när jag var 14-16 år. Jag saknar dem. Jag tänkte tillbaka till alla jag någonsin hade träffat. Och så tittade jag upp dem på facebook (de jag inte är vänner med) och det gjorde mig lite ledsen. Jag vet att saker blir bättre och att jag kommer att få vänner igen. Sedan dansat med Johans syster har jag skaffat några vänner och det har hjälpt mig enormt att känna att jag hör hemma.

Jag önskar bara att jag hade några vänner som skulle vilja hänga med mig, de flesta är upptagna med sina liv och jag fatter det, jag vill bara gå ut för en fika eller ett shopping date eller middag eller något.. Jag skulle till och med vara nöjd med ett telefonsamtal. Jag önskar att vi hade folk över för spelkvällar, eller en bokklubb eller något sådant. Jag älskar Johan så mycket men det skulle vara kul om vi hade några vänner också ...
Det är en del av anledningen till att jag är så glad över skola. Jag hoppas att jag kan skaffa några vänner där och det skulle få mig att känna mig normal...
Den andra delen är att lär sig i allmänhet. Jag älskar att lära mig för lärandets skull, och jag är också super exalterad att börja på mitt karriärområde.

Självklart är jag också lite nervös, eftersom utsikten att jag får mitt liv i ordning är bara något så främmande. Det känns typiskt surrealistiskt och när som helst kan jag vakna och fortfarande befinner mig ensam i NY, som arbetar till döds på det galna apoteket, sjunger med till "När börjar livet" (lämplig va?).
Så allt som sägs, jag har nått ut till några "burned bridges" och jag försöker börjar 2018 med viss positivitet.

En annan sak som jag tycker helt och hållet är hur människor tänker när de tänker på mig. Särskilt människor som gick ut ur mitt liv och inte talat med. När jag ser sina ansikten på facebook känner jag mig varm inuti och nostalgi tvättar mig över en som en våg och englar mig. Även om vänskapen inte slutade väl, minns jag dem fortfarande med glädje.
Tror de på samma sätt av mig? Saknar de mig? Kommer de ihåg de roliga tiderna vi brukade ha tillsammans?

Livet går så fort och vi tar saker för givet och bränner vår broar och ibland är det nödvändigt men inte alltid.


Jag är fast besluten att avsluta denna post med positivitet....så jag har talat svenska med Johan i 3 dagar rakt, bara talar engelska till familj och vänner i USA och om jag inte vet vad något betyder. Jag kan åtminstone tala svenska nästan flytande :)



Likes

Comments

So it's been a year yesturday! I wanted to make a post for this day because it's extremely special to me.

It's easy for me to sit here and hate on myself and complain about the constant anxiety that overshadows me at every moment of happiness. But when it all comes down to it, I have achieved some amazing things this year. So I'm going to go over some highlights (not in order) of my first year in Sweden :)

1) When I first arrived in Sweden, one of my bags went missing, but was returned to me in 2 weeks, with nothing missing

2) I flawlessly received my PN, ID and bank card within my first two months of living here. Sometimes many people end up having issues and it takes longer than it usually does, but I was extremely fortunate, which made my integration into society much smoother.

3) I received medical treatment for my asthma for the first time in 10 years.

4) I tested directly into SFI C, passed within 2 months and was bumped up to SFI D. After a month I passed and moved on to SAS.

5) I tested directly into SAS 3 then after 3 months passed to SAS 4. After 2 months I was finished. My goal grade was B. I received an A.

6) We got a dog which was a life long dream for Johan and I.

7) Johan and I celebrated our 6 year anniversary together and it was something I had been dreaming about since we began dating.

8) I began to suffer more than usual from my anixety. To counter it and to get a little peace of myself back I joined Johan's sisters dance group "No Limits" and it was the most amazing decision I ever made besides for dating Johan and moving to Sweden.

9) I applied to Birka Folkhögskola because I want to start my life. I want to get backto working again.

10) I got into Birka

11) I chatted with an older woman on the bus in Swedish and it was just amazing to test out my language skills on someone and it went so well I could have cried.

12) Johan and I watch movies and have dinner and just live together and it's still feels like a dream to me.


There were so many things I experienced for the first time but these are some of my memorable ones. I still can't believe I live here. It's so heart achingly beautiful and wild and it's just everything! It's also mind blowing to feel like I am getting my life together. For a majority of my life,getting my shit together just seemed unattainable unless I was rich and/or had skills for a good job. This is my second chance at life. I'm going to do it right this time.

But most of all I get to live with the most amazing boyfriend in this galaxy. I get to feel love and support everyday and I am better because of him.

Likes

Comments

Hej alla! Och glad (sen) Thanksgiving! Jag hade velat posta dessa på fredag men jag slutade inte känna mig så bra (inte matrelaterad) och behövde några dagar att må bättre.


SÅ! Detta var min allra första och definitivt inte sist Thanksgiving i Sverige och det var helt underbart. Jag lagade hela måltiden själv och allt kom bra ut och jag är så stolt över mig själv.
Jag gjorde smör och ört rostad kalkon fylld med citroner, apelsiner och lök och sedan fylld med bröd fyllning (jag gillar den spröda delen), smör haricot verts med citron- och pepparkryddor, potatisgratäng, bröd fyllning och prinskorv.
Och för efterätten gjorde jag amerikanska Cheesecake och äppelpaj dagen innan.
Jag tillbringade hela dagen matlagning och när jag var klar, åt vi vid kl. 16, vilket gav mig tid att smälta allt och gå och dansa på kl.20 :)

Det var den bästa Thanksgiving för mig. Inte för att måltiden var fantastisk eller för att det var snö överallt, eller för att jag var i fantastiskt land, men för att jag fick dela min lycka med min drömmans man.
Jag hade önskat att tillbringa Thanksgiving med Johan sedan början vi samlades. Det var samma känsla när vi tillbringade våra födelsedagar, valentine's day, nya år och jul tillsammans. Helger har alltid varit svåra på mig, helt enkelt för att jag inte kunde dela dem med honom på grund av avståndet mellan oss. Min familj är fantastisk och vi har alltid haft kul och haft det, men det kunde aldrig fylla det gapande hålet i mitt hjärta som kom ifrån att jag ville Johan.
Så på torsdag dukade jag, lagade vår måltid, serverade allt och vi satte oss ner från varandra och sa vad vi var tacksamma för. Och det var precis som himlen.

Jag vet att Thanksgiving i princip är en dag som har förevigt sagt i generationer. För amerikansk infödingarna Thanksgiving är en dag med reflektion och sorg. Detta är inte något som lärs i skolor i Amerika. Vi lärs att pilgrimerna dör på grund av svält och förkylning. De inhemska amerikanerna delade vänligt mat och alla delade en måltid tillsammans.
Sanningen är mycket syndigare, tyvärr inte något jag kommer att komma in här, men Thanksgiving har alltid varit en tid då människor kommer ihop, så tack har också blivit erbjuden för den gåvan av gemenskap mellan oss alla. Varje sista torsdag i november deltar vi nu i en av de äldsta och mest universella mänskliga firandet.

Thanksgiving fejras inte i Sverige självklart så jag var lite avskräckt över hur vanliga saker var, jag är van vid rushen av människor i butikerna som köper maten för sin måltid, förkortade affärstimmar och bussplaner ändras. Efter dans kom jag hem och hade min ostekak och det var så bra. Jag gör bara ostkaka till tacksägelse och jul så det känns speciellt.


Så, förutom att min kropp var irriterande på fredagen, gick Johan och jag ut eftersom vi behövde lite mat och några vinterkläder.
Black friday existerar i Sverige men är ett ganska nytt koncept och givetvis möts med lite motstånd eftersom det är en "amerikansk tradition".

Jag ser inget fel med det. Black friday är inte religiös, det är inte en högtid, det är bara en shoppingdag som startade i Philadelphia 1950-talet när polisen tvingades arbeta efter thanksgiving när massor av människor kom in i staden för att se en årlig amerikansk fotboll spel och under alla chaos tjuvar lyfte varor från butiker. Genom åren försökte ägarna att byta till "Big Friday" för att göra det mer positivt. Frasen spred sig inte rikstäckande fram till 1980-talet, men då var historien bakom den mer positiv när butiksfinanserna skulle vara "i rött" och sedan "i svart" efter shoppingdagen. Oavsett ursprung ser jag inte varför det är så stor sak.

It's just shopping guys...no one is forcing you to do it.

Hur som helst, vi fick hundmat till Kargo och slutade hitta en jacka för honom som var 50% rabatt. Därefter gick vi till 'Stadium' och jag fick leggings och en tröja och Johan fick dessa saker som går under byxorna för när det är jättekallt. Då gick vi mataffärer. Det var många människor ute så inte alla hatar idén om black friday.


Det var en jättebra Thanksgiving, och jag var så tacksam att dela med min älskling ^^ <3




Likes

Comments

Tjenare! Idag ska jag skriva något lite annorlunda. Senast har jag läst många psykologiska böcker och jag har kommit till slutsatsen att jag behöver avslutning med en av mina vänner. Under hela denna resa har jag tappat många vänner, och fick också många i gengäld. Jag har inget att vara upprörd om, jag är den lyckligaste jag någonsin har varit i mitt liv, men för att kunna gå fram emot emotionellt tycker jag att det är bra att man har avslutning, speciellt i en toxisk situation.


Dear N,

I wanted to write this to you because I still think about you. All the time. And it sucks. We were like sisters (at least to me) and winning your attention was difficult. When we were in high school I should have listened to my parents who told me this friendship wasn't a two way street. I should have listened to my other friends who told me the same thing. Our friendship was toxic and I was too blind and misguided to see it.

With you, I felt safe, I felt like I was in a group, something special and elite and that made me feel like I was someone. I had so much love for you and would have moved mountains for you. I know now that this was unhealthy and most of my friendships were but yours was the most poisonous. Being friends with you was difficult. I constantly needed a reason to talk to you and because of this, I lied. A LOT. This was not your fault. A lot of the issues I deal with today were in me already, but you just enhanced them. With you I felt anxious all the time. I was terrified you would find out my lies. I kept this lie up for 7 years and I'm not proud. But it was the only way you would talk to me. And then I bought you so many things. I bought you new phones, Uggs, clothes, food, paid for your phone bill for 2 years...This was both of our faults. I should have had more self respect for myself and accepted the fact that you and I would have NEVER been close if I didn't have something to offer you. I should have never put you up on a pedestal. You should have told me no. You should have just told me I was good enough as is. But you didn't.

When I met my boyfriend, you grew hostile. You were angry with me all the time, you stopped talking to me, turned your friends on me. You were an acid queen (something you were in high school too, which is why I also feared you) and I was tired of kissing your ass so I snapped. I gave up apologizing for falling in love (and if you were a true friend you would have supported me), I ignored your hateful jabs and let you go.

A year later we found our way back and I was stronger this time. I no longer wanted to keep up the lie. I was honest with you about a lot of things. And you were sort of honest with me. I thought we were friends again. But we weren't, It was the same old thing. One night you asked me for a ride to a concert with your friend in Poughkeepsie and I said yes. I don't know why I did honestly. I was pissed that I didn't get to go to the concert too. I was mad that I had to spend money I didn't have to pay tolls on bridges. I was angry that you invalidated my relationship with my boyfriend. I was furious that you told me I was wasting my time on someone who lives in Sweden and that he was probably just some creepy dude who was going to hack my body into pieces and sell it on the black market. But...Out of all this anger I was sad. No. I was in a pit of despair and it was because I wanted to have a friend. I'm sad that it couldn't be you, but now that we have spent so much time apart I'm able to see the truth. 90% of our friendship was based on me giving you stuff, when we talked on the phone it was always about you.

But, the remaining 10% was genuine. I think back to the times when we used to talk about assholes at work or school while driving in my car. All the times when it felt like it was you and I against the world. Concerts we've been too and singing along to all our favorite music...Every time I listen to "Grenade Jumper", "Chicago is so two years ago" "Say anything else" and "Grand theft autumn" I think of you intensely. I am instantly transported back to the early 2000's where we were singing this stuff like crazy people while driving. Anytime I listen to Panic! At the disco I remember screaming the "Slut!" part with you and it drives a knife into my heart...

I was your friend man. I was the one who had your back. Remember when you got ridiculously wasted at M.C. and everyone went to bed and you were trying to sleep with A in his bed? Who do you think got you into your bed? Me. I dragged your sorry, sobbing, drunk ass to bed. Then you got mad, cried and locked me out. I slept on the fucking floor that night. In the morning you were hung over and angry at A. I think you were angry with me too actually, although you would never admit it. When we figured out the sleeping arrangements it was obvious he didn't want to share a bed with you. We were all telling you that he was not interested, so you got paired up with me because your cousin called sleeping on the pull-out with A.

When I drove you and your friend back home from that concert you talked about me being in love with you and how you always knew. I didn't speak up that night. I let you have your way because from experience I know that talking against you wouldn't have done any good. I was never in love with you. I never wanted you as anything more than a sister. A friend. Someone who wouldn't leave me when shit got heavy. I loved you like family. And when I was finally happy and found someone that I loved as a partner, someone I saw myself being with forever, you just completely cut me off.

I wish things were different. I wish that our friendship wasn't so toxic. I wish that you could have stayed in my life and supported me like I supported you. I wish we could have seen one more concert together. I wish that you would have been happy for me. I thought what we had was sisterhood. But it wasn't. I'm disappointed when I think about it but because after those rides I gave you we stopped talking, then you texted me a few months later asking if I had some books to loan to one of your friends. I said no and then no more texts. One text one day after my birthday. Then nothing. Next year you texted me two weeks after my birthday. And then nothing. Next year came and went. Still nothing. 3 years ago I messaged you and said I wanted to hang out with you because I missed you, I missed having a friend and I needed some girl time to hangout. You messaged me back with a half-hearted sounding "Yea! I'll let you know when I'm free" and then nothing.

When it was FINALLY time for me to move to Sweden to be with Johan I tried to make time for everyone I wanted to see. I advertised on Facebook that I would be leaving in December and that everyone who wanted to hangout with me should message me so we could make plans. I was secretly hoping you would be one of those people who wanted to wish me off. I had fantasized that you would apologize for how cold you were and that you knew I was your best friend and that you were sorry for how you acted. But nothing. Now all I'm left with is bitter memories good and bad and a new understanding of how bad you were for me.

I'm sorry for everything and I wish you were too.


Likes

Comments

Hej allihopa! Det har varit ett tag och trodde det var dags att skriva en post :)

Idag har jag funderat mycket om några små prestationer. Dessa saker kan verka obetydliga och för många år sedan hade jag förmodligen trodde samma sak. Men för att jag har integrerat och ibland känns det som att jag klättrar på berg, är dessa till synes värdelösa saker mycket speciella för mig.

Jag har regelbundet gått till min dansklass och jag känner mig så fantastisk varje gång. Jag har gjort några vänner och jag har talat svenska mer varje dag. Jag har gått till gymmet och sedan jag har fått min nya cykel (heter Mjölner ... efter Thoras hammer xD) har jag ridit överallt och jag är säker på att jag har gått ner i vikt, åtminstone jag hoppas det. Den andra dagen gick jag till affären och när jag lämnade en man såg min cykel och pratade lite med mig. Bara komplimangerade mig på det, och vi delade historier om våra gamla (förstörda) cyklar. Han var inte en infödd svensk och det lät som om han också lärde sig svenska. Det var trevligt att prata med någon och för resten av dagen var jag så stolt över att ha pratat med en total främling på svenska, även om det bara var för 3 minuter. Egentligen var det inte första gången jag pratade med en främling. Jag pratade med en kvinna som väntade på bussen ungefär 2 veckor sedan. Hon frågade mig när bussen kom och då började vi bara prata om vädret och sedan amerikanska politiken (LOL).

Alla dessa små saker påminner mig om min ständiga ångest och fluktuerande självförtroende. Jag har alltid varit någon som är blyg eller reserverad. Jag kan ha kul och vara the life of the party i rätt stämning. Jag är stolt över att jag är mer social och försöker komma tillbaka där ute. Jag har också gjort en regel att tala svenska hela tiden med Johan. Han gillar det inte, men det är det enda sättet jag blir flytande vilket är något jag verkligen vill ha. Jag känner mig mer som jag när jag talar svenska...Jag tror att det är mer bevis på att jag föddes i fel land xD.

Mina kommande mål är att slutföra SAS, ansöka till Birka Högskola, ansöka för körkort och få jobb.
Det känns som så mycket och det är. Ibland är det en överväldigande närvaro och det känns oöverstigligt. Jag vet att jag kan göra dessa saker. Ibland känner jag mig som en cheerleader...ständigt pressar mig själv för att få ut det mesta av min nya liv.

Likes

Comments

Hey ya’ll! I have to take this post in English today.

Last night I had an amazing time out with the girls from No Limits. It was so nice to be out and chat with people and feel like I was a part of something. I was emotional and had to go back and forth between English and Swedish and at the end of the night when I went home I actually had some trouble keeping both languages separate 🤣

So that leads me to the whole point of this post...events like this dinner last night are not easy for me. Sometimes I wonder what kind of impression people get from me when they meet me the first time. I know I can appear shy and in the right type of company I can be extroverted and funny and it doesn’t look like I have any sort of anxiety. When I’m in these situations my anxiety doesn’t take over that much, I can feel it in the back of my mind like a nagging thought that won’t go away.

It’s after these situations that the trouble begins. When I’m alone with my thoughts my anxiety forces me to go through every single moment over and over AND OVER AGAIN. I have to dissect it multiple times, see where I went wrong, see what I did to make a fool of myself. This is the part that I can’t take. I know not everything I do/say is perfect...especially when I speak Swedish...and I know that everyone knows this. Everyone was so patient with me and it was so kind I felt the love and acceptance and it was just beyond wonderful.

There are so many of us with disorders that go ignored for many reasons. But the thing to know is that we are not alone, that there are many people who don’t understand our struggle and what we struggle with, but there are many more people who are empathetic and try to help us to the best of their ability. Johan’s sister helped me so much last night and I was so happy I didn’t let my anxiety cheat me out of a wonderful experience.

Another part of my disorder is the overwhelming exhaustion after social exertion.
I may have enjoyed myself but the days after any sort of social activity I usually need a day to recharge. This is something that will most likely not change even with meds and counseling.

That being said, I’m going to see someone about my anxiety because I can’t go on ignoring it. I can’t pretend that it doesn’t exist and I can’t believe that positivity will kill it off because even though it might work for a few hours that’s not the root of my problem.
I’m really thankful to everyone for understanding and for being so supportive. And for anyone out there going through the same thing or for anyone who needs to talk don’t be afraid to reach out. Needing help does not make you weak :)

Likes

Comments

Hej allihopa! Jag trodde idag var en bra tid att skriva något :) Som de flesta vet har jag gått med 'No Limits' och det känns så bra att bara gå och dance my heart out, för att känna att jag är en del av någonting. Att känna det här bra påminde mig om någonting som alltid har varit bakom mina tankar ända sedan jag kom hit.

För mig var det en ny start att flytta till Sverige för att vara med min pojkvän. Kommer hit var en chans för mig att leva livet som jag vill. En andra chans att göra saker igen, på rätt sätt. Och det påminde mig om integrationsprocessen, som jag vet att många människor kämpar för (jag ingår). Men det finns många människor som vägrar att integrera. De vägrar ta den andra chansen de har fått. De flesta som är här är flyktingar. De ville aldrig lämna sitt hem, de hade inget val. Och jag kan förstå hur det skulle vara svårt. Men personligen tror jag inte att det spelar någon roll vilken status ni är. Ni fick en present! Ni överlevde, ni uthärdat och nu är det upp till er att ta de möjligheter som finns där. Gratis för att ta!

Jag har kämpat ett tag och nu börjar jag känna mig som en själv igen. Förändringarna behöver inte vara stora, de kan vara små steg. När jag dansade och spolade och verkligen arbetade med att få min rytm tillbaka tänkte jag på några personer som jag vet som har en väldigt svår tid att integrera. I det ögonblicket önskade jag att de kunde vara där med mig, bara dansa, bara ha kul. Men jag tänkte på svaren jag skulle få. "Nej, jag är för rädd" "Nej, jag kan inte tala svenska bra" etc. Jag vet att det är en utmaning, men det är ursäkter! Jag är rädd och min svenska är hemskt när jag talar högt. Men jag går ändå. Jag erövrar min ångest eftersom jag vägrar att vara slav åt det. Jag vägrar att sitta ensam med mina tankar för att jag vet när jag gör det, jag kommer aldrig att bli bättre i mitt självförtroende, språkkunskaper eller integrera i samhället.

Oavsett var du är i världen. Oavsett vilka dina omständigheter. Oavsett om du flyttat för kärlek, arbete, utbildning eller asyl. Ta chanser, lägg er själva där ute. Var inte rädd för att prova något nytt eller göra något ni älskar. Ni är inte ensam.

Likes

Comments